Att ta ställning mot Algerietkriget och fördöma dess skändligheter var en omstörtande handling. En stor majoritet av i Frankrikes tunga röster var helt emot att lämna Algeriet. För befolkningen var det sedan skolbänken helt naturligt att Algeriet var franskt.

Man bör också minnas de medel som den koloniala lobbyn hade till sitt förfogande för att behålla sina privilegier och de medel som regeringen och armén brukade för att säkerställa kontrollen över den allmänna opinionen. Lägg därtill en latent rasism mot den nordafrikanska befolkningen.

texten lyder: Här dränker vi algerier

Motståndet mot det krig som fördes i Algeriet var därför framför allt ett individuellt val, av till exempel Jérôme Lindon och François Maspero i förlagsbranschen, av Claude Bourdet och Robert Barrat bland journalister, av Pierre Vidal-Naquet och Laurent Schwartz bland de intellektuella. Deras engagemang ledde till solidaritetsarbete inom Esprit och Temps Modernes, vittnesmål och dokument, Vérité-Liberté och Maurice Audin-kommittén.

De kunde inte acceptera att regeringen i Frankrike, ”de mänskliga rättigheternas land”, några år efter segern över nazismen inte bara accepterade utan direkt organiserade och försvarade tortyren, polisräderna och de summariska avrättningarna i Algeriet.

I januari 1955 publicerade Claude Bourdet i France Observateur artikeln ”Ert algeriska Gestapo”. Samma vecka i L’Express kom François Mauriacs anklagande artikel ”La Question” (Frågan). Båda belyste övergreppen i Algeriet. Efter det kan ingen upplyst människa säga ”jag visste inte”.

Att sprida fakta till allmänheten var emellertid oändligt mycket mer komplicerat. Särskilt två faktorer kom att fördunkla de faktiska händelserna. 1955 skärptes bestämmelserna i presslagen och 1956 utfärdades ett undantagstillstånd som tillät stora inskränkningar i pressfriheten.

Men 1957 bröts tystnaden om bruket av tortyr, som rått i månader. Ett antal officerare och värnpliktiga bekräftade användandet av tortyr och avslöjade vad de sett och upplevt. Då de behandlades som förrädare, tog de till allt modigare ord.

Användandet av tortyr visade sig inte vara ett isolerat fall, utan ett organiserat system, en krigslogik. Det dokumenterades bland annat i Les Disparus (De försvunna), ett register upprättat av jurister, som innehöll 175 fall av försvunna algerier. Det överlämnades till Internationella Röda Korset med ett efterord av Pierre Vidal-Naquet, där överste Trinquier anklagades för att ha organiserat en massaker på tre tusen algerier.

I  början av 1960-talet skärptes motsättningarna mellan dem som ville se ett fritt Algeriet och dem som ville att det skulle fortsätta vara franskt. Arméns problem med ordervägran och desertering blev allt mer akuta. I mars 1960 talade Frankrikes president Charles de Gaulle för första gången om ett ”algeriskt Algeriet” och en svår förhandlingsprocess inleddes.

Samtidigt stärktes repressionen mot det algeriska folket. Polisprefekt Maurice Papon hade som främsta instruktion från premiärminister Michel Debré att bekämpa ”den nordafrikanska terrorismen” och beslutade att i Paris införa hjälpkårer, harkis. Dessa blev under Algerietkriget vad Vichyregimen milis var under den nazityska ockupationen av Frankrike under andra världskriget.

polistrakasserier i slummen

Viktigt var också utnämnandet av Roger Frey till inrikesminister den 9 maj 1960. För med trion Debré, Frey, Papon vid makten var ordergången för förtryck helt i händerna på förespråkare för ett franskt Algeriet. Harkis, specialbrigader och brigader för övergrepp och våld, gavs fria tyglar att öppet använda våld och var beskyddade av sina överordnade.

Den 11 december 1960, efter sex år av krig, genomförde de Gaulle en turné i Algeriet för att framhålla sin idé om ”algeriska Algeriet”. Han tvingade konfrontera ett klimat av våld orsakat av anhängare av franska Algeriet.  Då inträffade en händelse som ingen väntat eller förutsett, en avgörande vändpunkt i kriget. Från Belcourtdistriktet i Alger och sedan successivt över hela staden gick kvinnor och män massivt ut på gatorna, ropande ”Länge leve Algeriet!”, ”Länge leve oberoendet!”. I fönster och på balkonger, på terrasserna och på gatan, kom gröna och vita flaggor ut ur sina gömställen. Befrielserörelsen FLN, som inte förmådde vinna militärt, visade sig ha starkt stöd bland landets befolkning. För Algeriska republikens provisoriska regering, GPRA, var denna händelse en enorm frisk fläkt: folkets strävan visade sig oförminskad; politiskt hade befrielsekampen vunnit.

Algerierna i Frankrike var också tvungna att visa att de var orubbliga. De beslutade att organisera demonstrationer den 17 och 18 oktober, men den 6 oktober hade Polisprefekt Maurice Papon beslutat att införa utegångsförbud för algerierna i Paris med förorter.

Instruktionerna var tydliga: demonstrationerna skulle vara lugna och våld skulle undvikas.

Ingen kunde ännu föreställa sig de mord som skulle komma.

Efter massakern erkände alla tidningar – Libération, France-Observateur, L’Express, L’Humanité, Le Monde à La Croix, France-Soir och Le Figaro – demonstrationens ickevåldskaraktär, alla fördömde eller erkände ”överdrifter från polisen”, men utan att känna till eller avslöja omfattningen. Ministrar och prefekter fick frågor; deras svar var alla i samklang med inrikesministern Roger Freys: ”det finns inte minsta tillstymmelse till en skugga av bevis för anklagelser mot polisen”.

Men i Ratonnades à Paris (Rasistattacker i Paris), en dokumentation sammanställd av Paulette Peju med foton av Elie Kagan, bestående av vittnesmål, tidningsurklipp och inkomna anmälningar, formulerades specifika anklagelser mot de våldshandlingar som framstod som än mer avskyvärda då ”polisen, som noggrant visiterat de 12 000 algerier som greps under natten, inte hittade några vapen hos dem, inte en pistol, inte en kniv beslagtogs”.

Vérité-Liberté publicerade ett avslöjande nummer: ”bevisen finns där: förbindelsen som vi fruktade i april mellan torterare i Alger och herr Papons torterare har förverkligats i praktiken”. I motsats till förnekandena på ministernivå preciserades att ”allmänna polisinspektionen uppskattar antalet döda till 140. Algerierna talar om 200 döda och 400 saknade.”

Deportation från flygplatsen i Ohrly

I Vérité-Liberté kunde man läsa ett uttalande mot polisledningen från en grupp poliser: ”Vi kan inte längre tiga med vårt ogillande av de avskyvärda handlingar som kan bli vanliga och kasta sin skugga över hela poliskårens heder.”

Esprit, i ”Contre la barbarie” (Mot barbariet), konstaterade: ”Seine för med sig bröderna till de lik som vilar på bottnen av Algerbukten”, besvarade Papons åberopande av ”de algeriska terroristernas brottsliga handlingar” och drog slutsatsen: ”inget politiskt resonemang, inga administrativa hänsyn kan rättfärdiga sådana brott”.

John Carta skriver i Témoignage Chrétien:

”Ingenting särskilt hände i Paris på tisdagskvällen: man slog med batong, man sköt med kulspruta. Det enda särskilda är att misshandeln för en gångs skull ägde rum inför våra ögon,

i hjärtat av huvudstaden”.

*                    *                    *

Redan under de första veckorna och under hela kriget, fördömdes alltså brotten i tidningar, tidskrifter och böcker. För dem som ville veta sanningen var den tillgänglig, trots beslagtaganden och förbud. Detta redaktionella arbete bidrog till den psykologiska krigföringens misslyckande.

Det finns inga krig utan smutsfläckar. Men då militärer beordrade användande av tortyr blev den systematisk och de ansvariga bör lyftas fram. Framför allt gäller det, i en rättsstat och demokrati, dem som förde en politik som innefattar tortyr, rasistiska attacker och homoåtgärder, som påtvingade en hel generation ett kolonialkrigs traumatiska upplevelser och satte republiken i fara.

I ”La Raison d’Etat” (Statsrätten), ställer Pierre Vidal-Naquet 1962 följande fråga:

”Hur ska man fastställa rättsväsendets eller arméns eller polisens roll i den framtida staten om vi inte först vet hur staten som sådan har handskats med de problem som uppstod genom undertryckandet av det algeriska upproret, hur den informerades av dem vilkas uppgift det var att informera, hur den reagerade på denna information, hur den i sin tur informerade medborgarna ...”

Fyrtio år efter att dessa frågor ställdes, frågar vi det ännu.

Nils Andersson föddes 1933 i Schweiz med en svensk far och en fransk mor. På 1950-talet drev han radikal bokutgivning i Schweiz, där han kunde ge ut viktiga böcker med vittnesmål om tortyr, förbjudna i Frankrike, som snabbt fick stor underjordisk spridning. Nils Andersson är bosatt i Paris sedan 1990-talet och är fortfarande verksam, främst som skribent. Under 1970-och 80-talet bodde han i Uppsala.

Palais des Sports

Inlåsta algeriska kvinnor

Demonstration den 1 november 1961