I Grekland har den dramatiska nedsläckningen av den statliga radio- och TV-kanalen ERT lett till en fördjupning av den kris som råder i landet sedan flera år tillbaka. Det ser man, när mer än två veckor gått sedan det kontroversiella beslutet tillkännagavs av regeringschefen Antonis Samaras från högerpartiet Ny Demokrati.
Att beslutet skulle stöta på stort motstånd var givet. Till protesterna anslöt sig inte bara den parlamentariska oppositionen, d.v.s. vänsteralliansen SYRIZA och KKE, kommunistpartiet. Mot beslutet vände sig till en början också de båda stödpartier som efter nyvalet 2012 mot alla förväntningar gick med på att ingå i regeringsunderlaget, d.v.s. det socialdemokratiska PASOK och det vänstersocialistiska DIMAR. Det enda parti i parlamentet som från allra första stund stödde regeringens nedläggningsbeslut var det nynazistiska Gyllene Gryning, som sedan länge protesterat mot den statliga TV-kanalens kritiska granskning av partiets övervåld mot landets invandrare.
Den logiska konsekvensen av all turbulens borde ha varit ett nyval. Om inte bara DIMAR utan också PASOK hade framhärdat i sin opposition mot nedläggningen av den statliga TV-kanalen, skulle stödet från nynazisterna inte ha räckt till för att hålla högerledaren Samaras kvar vid makten.
Nyvalet låter dock vänta på sig! Möjligen inför utsikten att bli bortröstad valde PASOK-ledaren Evangelos Venizelos att krypa till korset och acceptera nedläggningen av ERT. Efter denna ”lösning” av krisen har det skapats en instabil regeringskoalition mellan de två krafter som bär huvudansvaret för det katastrofala läget i Grekland, d.v.s. högerpartiet Ny Demokrati och socialdemokratiska PASOK.
Venizelos beslut har dock lett till våldsamma protester från hans eget parti. Oppositionen kommer främst från partiets vänsterflygel vars anhängare hotar med att bryta sig ut. Bland opponenterna finns emellertid också mera centralt placerade politiker. En av dem är Michalis Karchimakis, välkänd medlem av PASOK:s politiska råd. Efter det att Venizelos beslutat fortsätta ge stöd till Samaras ställer han frågan om det numera finns någon skillnad mellan de grekiska socialdemokraterna och högern.
Att Venizelos trots detta valt att stanna kvar i regeringen vittnar nog framför allt om hans fruktan för väljarnas dom vid ett eventuellt nyval. Sedan han tog över partiledarposten efter Giorgos Papandreou har partiet tappat nästan allt stöd från väljarna. PASOK har under denna tid gått från 44 % i valet 2009 till 12 % i nyvalet 2012. Idag har partiet enligt de senaste opinionsundersökningarna inte stöd av mer än 3 % av väljarna. Det innebär att mer än 90 % av partiets forna anhängare har gått till andra partier, framför allt till vänsteralliansen SYRIZA.
Men det finns också andra skäl till att Venizelos valt att sitta kvar i regeringen. Trots att ND och PASOK konkurrerat om makten ända sedan den USA-stödda militärjuntans fall 1974 har dessa partier på senare tid närmat sig varandra. PASOK började som ett genuint oppositionsparti med folklig förankring, men sedan en tid är det – liksom Ny Demokrati – ett lydigt verktyg för den korrumperade och inkompetenta oligarki som haft den reella makten i Grekland under nästan hela efterkrigstiden. (Om den grekiska oligarkin har jag skrivit i FiB/K 2012:8 och 2012:12)
Oligarkernas maktställning har lett till svåra umbäranden för vanliga greker. De har tvingats bidra till statens inkomster utan att få särskilt mycket i utbyte i form av samhällsnyttigheter. Majoriteten av grekerna är strävsamma knegare som kämpar hårt för att hålla hakan över vattnet i en svår verklighet. Det har dock inte räckt till för att upprätthålla balansen i den grekiska ekonomin. Huvudskälet till det är att oligarkerna varit oförhindrade att plundra landet på dess tillgångar. Under sitt långa maktinnehav har man bakom ryggen på väljarna fört över enorma penningsummor till lojala högermän och deras anhängare bland fotfolket.
Det är dessa pengar som i snabbt ökande omfattning förts ut ur landet. Krisåret 2011 lyftes 40 miljarder Euro från grekiska privatkonton. I tullen kunde man konstatera att väldiga summor skickade ut ur landet i form av resväskor fullproppade med sedlar. Dessa penningstinna resväskor hamnade ofta i London, där rika greker köpte upp så många dyra fastigheter i City att mäklarna började kalla dem ”den nya araberna”.
Att oligarkins politiska företrädare trots korruption och vanstyre lyckats vinna åtskilliga val har flera orsaker. Dit hör ett systematiskt valfusk, trixande med valsystemet och drastiska inskränkningar i rösträtten. Men det beror också på att man lyckats köpa sig anhängare genom att bakom ryggen på de vanliga medborgarna ta gigantiska lån. Med hjälp av dessa lån har man bl.a. kunnat inrätta sinekurer i statsförvaltningen åt lojala anhängare, vilket i sin tur är en del av förklaringen till högerns motstånd, då vänsterledaren Kostas Simitis på 90-talet försökte få till stånd en bantning av statsapparaten.
Men det finns också andra skäl till att oligarkin lyckats hålla sig kvar vid makten. Ett av dem är att oligarkerna alltsedan den nazistiska ockupationen under andra världskriget har backats upp av Tyskland, England, USA och EU. Ett färskt exempel på det fick vi inför nyvalet i juni 2012. Då förklarade den tyska premiärministern Angela Merkel att Grekland bara kunde räkna med ekonomiskt stöd från EU, om nyvalet innebar en seger för högerpartiet Ny Demokrati.
En konsekvens av Merkels oblyga ingripande har blivit ett kraftigt ökat inflytande för Greklands fascister. Ny Demokrati lever sedan länge i symbios med två av Greklands öppet antidemokratiska partier, det nyfascistiska LAOS och det öppet nynazistiska Gyllene Gryning. De högerextremistiska politikerna cirkulerar mellan dessa tre partier allt eftersom det passar deras eller partierna intressen. Några exempel bland många är Makis Voridis, Kostas Kiltidis, Thanos Plevris, Giorgios Anatolakis, Kyriakos Velopoulos och Giorgios Karatzaferis.
En av dessa fascister sitter nu i den nytillträdda koalitionsregeringen som representant för Ny Demokrati. Han heter Adonis Georgiadis och var fram till sommaren 2012 parlamentsledamot för det nyfascistiska LAOS. Som journalist har han sedan länge gjort sig till talesman för nynazistiska idéer i en egen radioshow. Där har han gått till hårt angrepp mot Greklands judar, något som väckt stor bestörtning i judiska och projudiska kretsar både innanför och utanför Israel. Trots detta inbjöds han inför nyvalet 2012 att kandidera för Ny Demokrati, och sedan juni förra året sitter han i parlamentet för detta parti. I den nytillträdda regeringen är han minister med ansvar för landets hälsa! Det är en omständighet som redan gett nya uppslag till Greklands skämttecknare.
Liksom Voridis sitter han nu i parlamentet för regeringspartiet Ny Demokrati.
Till de tongivande fascisterna i Ny Demokrati hör också Kostas Kiltidis. Han började sin politiska karriär i det nyfascistiska partiet ”Fjärde augusti” under den tid då Grekland styrdes av militärjuntan. Då pläderade han för en återgång till det diktatoriska statsskick som den 4 augusti 1936 påtvingades Grekland av den fascistiske generalen Metaxas. År 2000 blev han parlamentsledamot för Ny Demokrati, och efter en tid i det öppet fascistiska partiet LAOS har han nu återvänt till kretsen kring Antonis Samaras.
En annan av de tongivande fascisterna som nyligen gått från LAOS till Ny Demokrati är Thanos Plevris, son till den kände antisemiten och förintelseförenekaren Kostas Plevris. Han är en öppet rasistisk jurist som specialiserat sig på att försvara högerextremister som anklagats för våld mot invandrare.
Men den mest kände av de många politiker som rört sig mellan Ny Demokrati och de öppet fascistiska partierna är grundaren av LAOS, Giorgios Karatzaferis. Han var invald som parlamentsledamot för Ny Demokrati 1993, 1996 och 2000 och redan då gjorde kan sig känd för sin antisemitism. Som ledare för LAOS har han förnekat förintelsen och antytt att attacken på World Trade Center den 11 september var en judisk komplott.
Att sådana politiker ingår i Greklands regeringsparti borde oroa EU:s ledare. Säker kan man dock inte vara! Samarbetet mellan utländska makthavare och grekiska fascister har sedan länge varit ett centralt inslag i landets politiska liv. Det visar många exempel från Greklands historia under 1900-talet.
Delar av denna oligarki installerades redan under andra världskriget, då den fick makt och rikedom genom svartabörshandel och samarbete med den tyska och italienska ockupationsmakten. Den gamla aristokratin ersattes av en ny överklass, en lite grupp av vulgära och vräkiga strebrar som trots – eller kanske snarare tack vare – bristen på utbildning och polityr lyckades utnyttja sina kontakter med tyskarna och italienarna till att snabbt skaffa sig enorma förmögenheter.
Efter tyskarnas reträtt från Grekland 1944 kunde de dittills pro-nazistiska grupperna bevara sin position genom att först alliera sig med England och senare med USA. Vid krigsslutet bytte de nazistiska medlöparna skepnad och återkom som ”anglofiler”. De blev anhängare till ”anglokratin”, d.v.s till de av engelsmännen styrda marionettregimer som med hjälp av terror, lönnmord, valfusk, odemokratiska vallagar och fiffel med valkretsindelningen fick makten i Grekland efter kriget. När USA genom Trumandoktrinen 12/3 1947 tar över mycket av Englands roll, fick dessa opportunister också tillgång till det amerikanska biståndet som till stor del hamnade i fickorna på svartabörshandlare och spekulanter.
En konsekvens av detta var att landet fick ungefär samma ställning som Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern hade i förhållande till det forna Sovjetunionen. Det innebar att Grekland liksom de forna öststaterna kom att styras av en priviligierad överklass som hade mer gemensamt med de utländska härskarna än med de egna landsmännen. Det är på detta som Björn Elmbrant syftar, då han i apropå den grekiske oligarken skriver: ”Han betalar ingen skatt, lever ingenstans, och har ingen relation till sina egna medborgare.”
Det speciella med de grekiska oligarkerna var också att de vant sig vid att livnära sig på subsidier och lättförtjänta belöningar från de utländska makthavarna. Under den tyska ockupationen kunde samvetslösa individer utan ansträngning skaffa sig stora förmögenheter genom samarbete med de nazistiska makthavarna. Ett resultat av detta blev uppkomsten av en högerextremistisk överklass – de ca. 200 familjer som alltjämt utgör en stor del av den grekiska oligarkin.
Den grekiska överklassens vana att leva på subsidier fortlevde långt efter det att England och USA slutat att pumpa in pengar i Grekland. När bidragen från utlandet började sina, var det i stället de grekiska skattebetalarna som fick stå för subsidierna. Detta är en viktig förklaring till att oligarkin i Grekland förblivit så improduktiv; så länge grekiska staten kunnat subventionera oligarkernas ineffektiva företag har det inte funnits någon motivation för att rationalisera och effektivisera.
Den grekiska oligarkins maktställning har lett till svåra umbäranden för de vanliga grekerna. De har tvingats bidra till statens inkomster utan att ha fått särskilt mycket i utbyte i form av samhällsnyttigheter. Som framgår av Greece in the 1940s ledde den nya oligarkins maktövertagande till en kraftig minskning av arbetarnas reallöner.
Samma ojämna resursfördelning kännetecknar också dagens Grekland. Majoriteten av grekerna är strävsamma knegare som kämpar hårt för att hålla hakan över vattnet i en svår verklighet. Det har dock inte varit tillräckligt för att upprätthålla balansen i den grekiska ekonomin. Huvudskälet till det är att den korrumperade oligarkin varit oförhindrad att plundra landet på dess tillgångar. Under sitt långa maktinnehav har man bakom ryggen på väljarna fört över enorma penningsummor till lojala högermän och deras anhängare bland fotfolket.
Det är dessa summor som i snabbt ökande omfattning förts ut ur landet. Krisåret 2011 lyftes 40 miljarder Euro från grekiska privatkonton. I tullen kunde man konstatera att väldiga summor skickade ut ur landet i form av resväskor fullproppade med sedlar. Dessa penningstinna resväskor hamnade ofta i London, där rika greker köpte upp så många dyra fastigheter i City att mäklarna kallade dem ”den nya araberna”.
Att oligarkins politiska företrädare trots terrorn, korruptionen och vanstyret lyckats vinna åtskilliga val beror inte bara det systematiska valfusket, trixandet med valsystemet och de drastiska inskränkningarna i rösträtten. Det beror också på att man lyckats köpa sig anhängare genom att bakom ryggen på de vanliga medborgarna ta gigantiska lån. Med hjälp av dessa lån har man också kunnat inrätta sinekurer i statsförvaltningen åt lojala högermän, vilket i sin tur är en del av förklaringen till högerns motstånd mot vänsterledaren Kostas Simitis försök att banta statsapparaten.
Resultaten av denna lånepolitik kunde länge döljas bakom förfalskade siffror i statsbudgeten. Sanningens timme kom dock efter den socialdemokratiska valsegern 2009. Då upptäckte den nytillträdde premiärministern Giorgos Papandreou att hans företrädare fuskat med sifforna. Efter valsegern uppdagades att budgetunderskottet och statsskulden var mer än dubbelt så stora, jämfört med vad den tidigare högerregimen uppgivit.
Men nu ska de gigantiska lånen betalas, främst av dem som aldrig fått del av sinekurerna. Därav de väldiga demonstrationer som nu skakar Grekland.
Denna överklass kom alltså att bilda kärnan i den inkompetenta oligarki som är ansvarig för de mesta av missförhållandena i Grekland. Den ligger inte bara bakom de massiva förföljelserna mot politiska motståndare; den bär också huvuddelen av ansvaret för korruptionen, den ruinerande kapprustningen med Turkiet liksom inkompetensen inom statsförvaltningen och den extremt överdimensionerade militärapparaten. Därtill kommer ansvaret för merparten av missgreppen i utrikespolitiken, först och främst hanteringen av Cypern-frågan men också relationen till Turkiet och till den på 90-talet bildade grannstaten Makedonien.
Denna allians mellan regerande högerpartiet Ny Demokrati och det öppet nynazistiska Gyllene Gryning kommer dock inte alls som någon överraskning. Det har sedan länge stått klart att regeringspartiet rymmer högerextremistiska element vars idéer är helt oförenliga med de ideal som EU normalt bekänner sig till. Så har t.ex. många av partiets tongivande politiker sagt sig vilja avskaffa demokratin och ersätta parlamentet med ett rådgivande organ bestående av militärer och präster.
Dessutom är det tydligt att Ny Demokrati lever i symbios med de två öppet antidemokratiska partierna LAOS och Gyllene Gryning. De högerextremistiska politikerna cirkulerar mellan dessa tre partier allt eftersom det passar deras eller partierna intressen. Några exempel bland många är Makis Voridis, Adonis Georgiadis, Kostas Kiltidis, Thanos Plevris, Giorgios Anatolakis, Kyriakos Velopoulos och Giorgios Karatzaferis.
Makis Voridis och Adonis Georgiadis ingick båda i den ministär – ledd av Lukas Papadimos – som styrde Grekland mellan november 2011 och maj 2012. De har båda varit parlamentsledamöter för det nyfascistiska LAOS, men är nu invalda för Ny Demokrati.
Voridis började sin politiska karriär som ungdomsledare i Nationella Politiska Unionen, en nynazistisk grupp som ville återge makten till en militärjunta lik den som härskade i Grekland 1967-1974. Under sin studietid utmärkte han sig genom att hota judiska studenter och måla hakkors på universitetsbyggnadens fasader. Han var också ledare för en högerextremistisk liga som ägnade sig åt misshandel av meningsmotståndare. Inspirerad av sin mentor Jean Marie Le Pen, f.d. ledare för det starkt invandrarfientliga franska partiet Front National, bildade han på 90-talet det likaledes invandrarfientliga Nationella Fronten med valspråket ”Rött Kort till Invandrarna”. På senare tid har han mestadels varit aktiv i nyfascistiska LAOS. När han 2007 blev parlamentsledamot för detta parti fick han genast stor uppmärksamhet i medierna, inte minst på grund av sin retoriska skicklighet, sin karisma och sina kontakter med inflytelserika familjer från den yttersta högern.
Trots det fick Voridis inte partiledaren Kartazeferisis stöd, då han 2010 ville ställa upp i valet till borgmästare i Athen-området. Motiveringen var att medierna publicerat en bild – fortfarande tillgängligt på nätet – där han beväpnad med en yxa går till attack mot en vänsterdemonstration. Själv avfärdade han uppmärksamheten kring denna incident med att han behövde yxan för att försvara sig mot vänsterdemonstranterna.
Denna motgång tycks dock inte ha utgjort något hinder för Voridis fortsatta karriär. Inför valet 17 juni 2012 inbjöds han av Samaras att kandidera för Ny Demokrati och nu sitter han i parlamentet för detta parti.
En sådan inbjudan fick också en annan av de medlemmar i Papadimos regering som intill helt nyligen suttit i parlamentet för det nyfascistiska LAOS – Adonis Georgiadis. Som journalist har han sedan länge gjort sig till talesman för nynazistiska idéer i en egen radioshow. Där har han gått till hårt angrepp mot Greklands judar, något som väckt stor bestörtning i judiska kretsar både innanför och utanför Israel. Liksom Voridis sitter han nu i parlamentet för regeringspartiet Ny Demokrati.
Till de tongivande fascisterna i Ny Demokrati hör också Kostas Kiltidis. Han började sin politiska karriär i det nyfascistiska partiet ”Fjärde augusti” under den tid då Grekland styrdes av militärjuntan. Då pläderade han för en återgång till det diktatoriska statsskick som den 4 augusti 1936 påtvingades Grekland av den fascistiske generalen Metaxas. År 2000 blev han parlamentsledamot för Ny Demokrati, och efter en tid i det öppet fascistiska partiet LAOS har han nu återvänt till kretsen kring Antonis Samaras.
Att sådana politiker ingår i Greklands regeringsparti borde oroa EU:s ledare. Säker kan man dock inte vara! Samarbetet mellan utländska makthavare och grekiska fascister har sedan länge varit ett centralt inslag i landets politiska liv. Det visar många exempel från Greklands historia under 1900-talet.
EU:s ledare verkar inte heller särskilt oroade över den nedläggning av den statliga TV-kanalen ERT som mot den parlamentariska majoritetens vilja framtvingats av regeringspartiet Nya demokrati och det öppet nynazistiska Gyllene Gryning.
Nya hot mot demokratin i Grekland!
Nedsläckningen av statliga TV-bolaget ERT ställer frågor om regeringens demokratiska trovärdighet!
Tisdagen den 11juni meddelades oväntat att Greklands statliga TV-bolag ERT ska läggas ner! Beslutet kungjordes av en representant för det regerande högerpartiet Ny Demokrati, och kl 23 samma dag var nedläggningen redan genomförd. 2 656 anställda kastades utan pardon ut i arbetslöshet.
Detta egenmäktiga beslut möttes omedelbart av omfattande protester. Utanför TV-huset i Athen-förorten Agia Paraskevi samlades stora människomassor till stöd för de avskedade journalisterna, och liknande protester rapporteras från Thessaloniki, Patras och Kreta. Till motståndarna mot beslutet slöt sig också Greklands ärkebiskop Hieronymos som betecknade regeringens beslut som obegripligt.
På sikt kan nedsläckningen av ERT också leda till att Grekland kastas ut i en ny regeringskris. Till proteserna anslöt sig inte bara den parlamentariska oppositionen, d v s kommunistpartiet KKE och vänsteralliansen SYRIZA. Mot beslutet vände sig också ledarna för de två stödpartier som efter nyvalet 2012 mot allt förmodan gått med på att ingå i regeringsunderlaget, d v s det socialdemokratiska PASOK och det vänstersocialistiska DIMAR.
Att regeringschefen Antonis Samaras likväl står fast vid sitt beslut ställer frågan om den demokratiska trovärdigheten hos regeringspartiet Ny Demokrati. Det enda riksdagsparti som stöder regeringens nedläggningsbeslut är nämligen det nynazistiska Gyllene Gryning som sedan länge protesterat mot den statliga TV-kanalens kritiska granskning av partiets övervåld mot landets invandrare.
Denna allians mellan regerande högerpartiet Ny Demokrati och det öppet nynazistiska Gyllene Gryning kommer dock inte alls som någon överraskning. Det har sedan länge stått klart att regeringspartiet rymmer högerextremistiska element vars idéer är helt oförenliga med de ideal som EU normalt bekänner sig till. Så har t.ex. många av partiets tongivande politiker sagt sig vilja avskaffa demokratin och ersätta parlamentet med ett rådgivande organ bestående av militärer och präster.
Dessutom är det tydligt att Ny Demokrati lever i symbios med de två öppet antidemokratiska partierna LAOS och Gyllene Gryning. De högerextremistiska politikerna cirkulerar mellan dessa tre partier allt eftersom det passar deras eller partierna intressen. Några exempel bland många är Makis Voridis, Adonis Georgiadis, Kostas Kiltidis, Thanos Plevris, Giorgios Anatolakis, Kyriakos Velopoulos och Giorgios Karatzaferis.
Makis Voridis och Adonis Georgiadis ingick båda i den ministär – ledd av Lukas Papadimos – som styrde Grekland mellan november 2011 och maj 2012. De har båda varit parlamentsledamöter för det nyfascistiska LAOS, men är nu invalda för Ny Demokrati.
Voridis började sin politiska karriär som ungdomsledare i Nationella Politiska Unionen, en nynazistisk grupp som ville återge makten till en militärjunta lik den som härskade i Grekland 1967-1974. Under sin studietid utmärkte han sig genom att hota judiska studenter och måla hakkors på universitetsbyggnadens fasader. Han var också ledare för en högerextremistisk liga som ägnade sig åt misshandel av meningsmotståndare. Inspirerad av sin mentor Jean Marie Le Pen, f.d. ledare för det starkt invandrarfientliga franska partiet Front National, bildade han på 90-talet det likaledes invandrarfientliga Nationella Fronten med valspråket ”Rött Kort till Invandrarna”. På senare tid har han mestadels varit aktiv i nyfascistiska LAOS. När han 2007 blev parlamentsledamot för detta parti fick han genast stor uppmärksamhet i medierna, inte minst på grund av sin retoriska skicklighet, sin karisma och sina kontakter med inflytelserika familjer från den yttersta högern.
Trots det fick Voridis inte partiledaren Kartazeferisis stöd, då han 2010 ville ställa upp i valet till borgmästare i Athen-området. Motiveringen var att medierna publicerat en bild – fortfarande tillgängligt på nätet – där han beväpnad med en yxa går till attack mot en vänsterdemonstration. Själv avfärdade han uppmärksamheten kring denna incident med att han behövde yxan för att försvara sig mot vänsterdemonstranterna.
Denna motgång tycks dock inte ha utgjort något hinder för Voridis fortsatta karriär. Inför valet 17 juni 2012 inbjöds han av Samaras att kandidera för Ny Demokrati och nu sitter han i parlamentet för detta parti.
En sådan inbjudan fick också en annan av de medlemmar i Papadimos regering som intill helt nyligen suttit i parlamentet för det nyfascistiska LAOS – Adonis Georgiadis. Som journalist har han sedan länge gjort sig till talesman för nynazistiska idéer i en egen radioshow. Där har han gått till hårt angrepp mot Greklands judar, något som väckt stor bestörtning i judiska kretsar både innanför och utanför Israel. Liksom Voridis sitter han nu i parlamentet för regeringspartiet Ny Demokrati.
Till de tongivande fascisterna i Ny Demokrati hör också Kostas Kiltidis. Han började sin politiska karriär i det nyfascistiska partiet ”Fjärde augusti” under den tid då Grekland styrdes av militärjuntan. Då pläderade han för en återgång till det diktatoriska statsskick som den 4 augusti 1936 påtvingades Grekland av den fascistiske generalen Metaxas. År 2000 blev han parlamentsledamot för Ny Demokrati, och efter en tid i det öppet fascistiska partiet LAOS har han nu återvänt till kretsen kring Antonis Samaras.
Att sådana politiker ingår i Greklands regeringsparti borde oroa EU:s ledare. Säker kan man dock inte vara! Samarbetet mellan utländska makthavare och grekiska fascister har sedan länge varit ett centralt inslag i landets politiska liv. Det visar många exempel från Greklands historia under 1900-talet.
EU:s ledare verkar inte heller särskilt oroade över den nedläggning av den statliga TV-kanalen ERT som mot den parlamentariska majoritetens vilja framtvingats av regeringspartiet Nya demokrati och det öppet nynazistiska Gyllene Gryning.
Torsten Rönnerstrand
Historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap
Elmbrant, Det skulle bli så bra, s 20.