Här kommer en treminuterslektion i konsten att dupera ett folk till att låta sina ordertrogna soldater marschera in i ett krig som de inte förstår och som inte kan vinnas. Ett krig de kommer att ägna resten av livet åt att minnas. Steg ett är att förenkla, förfalska och simplifiera så att en konflikt alltid innehåller två sidor, inte mera. Antingen är ni med oss eller med terroristerna säger Bush.
Låter som en lögn, men det är bäst vi sväljer den, usch. Vips är pashtunska talibaner internationella jihadister i al Qaida och lika snart är Sverige, USA och Saudiarabien på samma sida. När den uppdelningen väl är gjord är så mycket vunnet. Allt går lättare när väl det första nätet av lögner är spunnet.
Med generalers bastoner och lidande kvinnors sopraner sjunger mediekören om fromma soldater och hemska klaner. För sen spelar det inte längre någon roll om vi gör något ont krigar, ockuperar, hotar, lemlästar, dödar och sånt. När våra allierade skjuter obeväpnade pojkar i ansiktet. När de efter skotten ställer sig och pissar på dem som varit i siktet
När de från drönare avfyrar missilerna de kallar helveteseld. Då är det enskilda misstag och aldrig blir en ansvarig fälld. För alldeles oavsett vad vi gör är nu allting flytande relativistiskt och att bomba sig till fred framstår plötsligt som realistiskt. Kritikern av kriget som kallas fredsframtvingande insats, humanitär intervention fryses snabbt ut som tillhörande en kvinnohatande talibanfraktion.
För helt oberoende av vad de våra ställer till med för djävulskap är det så mycket bättre än ett fundamentalistiskt prästerskap. Att det sen innebär att vi måste skydda en och annan ökänd krigsherre ska naturligtvis ställas i relation till att talibanerna är så mycket värre. Att talibanerna nyss var på vårt lag är lika lite värt att nämnas som att saudierna stenar kvinnor eller att USA:s motiv var att hämnas.
Överhuvudtaget tillåter vår dupering varken historiska perspektiv eller frågor om hur det här ska kunna göra framtiden mindre destruktiv. Men för de frågorna behöver ni nog inte oroa er alltför mycket.
För det första är det försvinnande få som lyckas med konststycket att väcka frågeivern hos mer än en bråkdel av allmänheten. För det andra har ni ju Försvarsmakten, den största myndigheten till hjälp att skölja bort varje spår med en flodvåg av käcka rapporter om fältkonserter, fitnesstävlingar, korgbollsmatcher, lekar av alla sorter.
Ni kommer sen kunna hålla på så en tio, tolv år allra minst innan folk börjar undra vad det egentligen är ni kallar vinst.
Först framåt maj tjugohundratretton ropar de: ”Vad håller ni på med?! Om ni vill hjälpa kan ni ju inte skicka soldater att marschera i Nato-led!”
”Nej, hjälp betyder att människor som Bashardost och Malalai Joya får vårt odelade stöd och rövare som Dostum och Karzai slås i boja”. ”Vi tror inte längre på er beskrivning av verkligheten. Må våra och afghanernas barn förlåta oss senfärdigheten”
”Ta hem trupperna nu! Ta hem trupperna nu! Ta hem trupperna nu!”
Som ni förstår är krigsspelet då över och duperingsloppet kört och i Afghanistan kan vi inte längre kriga, döda, lemlästa ostört. Folkviljan och den förhatliga freden har vunnit. Men förhoppningsvis har ni då redan hunnit att se över våra förslag med andra invasionsmöjligheter : Libyen, Syrien, Iran, Mali, Jemen, Somalia och allt vad de heter.
Pelle Sunvisson
Onsdagen den 8 maj 2013, kl 13 i Lerum. Föreläsning av Thage G Peterson hos Lerums Pensionärsuniversitet. "Varför talar vi så lite om freden? Om Sveriges krig i Afghanistan".
Ladda upp PDF Afghanista