Adonis gör helt klart att han inte stöder oppositionen och att han är mycket skeptisk mot det som allmänt kallas ”den arabiska våren”. Han menar att västvärldens har en hycklande politik gentemot arabvärlden. Det som nu pågår i Syrien är inte är ett inbördeskrig, men att det förstås kan utvecklas till det med stöd av pengar och vapen utifrån.
Han förklarar att oppositionella ungdomar i hela arabvärlden betyder mycket för honom och lovprisar hur de organiserar och uttrycker sig. De utgör den verkliga ”arabiska våren”. Och det är första gången som arabvärlden inte imiterar västvärlden.
Men han ser att medaljen också har en baksida. Den arabiska ungdomen inser tyvärr inte realiteterna. Nämligen att det är de intensivt religiösa, fundamentalisterna, som driver på utvecklingen med hjälp av främmande makt.
Med tanke på islamisternas och fanatikernas övertagande av den ”arabiska våren” kommer den arabiska ungdomen inte att kunna spela någon roll. Den arabiska ungdomen har sorgligt nog ingen vägledande ideologi, saknar organisering och är därför svag. De enda som är organiserade i arabvärlden idag, vid sidan av statsapparaterna, är de religiösa fundamentalisterna.
På frågan om människorna som massakrerats av den syriska regeringen på Hamas och Homs gator verkligen är fundamentalister svara Adonis med motfrågan: Varifrån har du fått dessa informationer? Intervjuaren svarar då att alla internationella korrespondenter och Al-Jazeera rapporterar att människorna inte är radikala islamister, varpå Adonis ställer en ny motfråga: Tror du verkligen på dessa rapporter?
Adonis påstår att en stor majoritet av ledningen i den syriska oppositionen är fundamentalister. Adonis själv är en radikal opponent till den syriska regimen, men han stöder inte den fundamentalistiska oppositionen. Han har ingen lust att bli inblandad i en radikal omvälvning av en militärdiktatur till en radikal religiös diktatur.
Kommer oppositionen att skapa en teokrati, en slags Khomeinism eller en slags kalifat? Nej ett kalifat behövs inte, en religiös inriktning räcker, vilket verkligen vore ett stort steg tillbaka, svarar han. Den arabiska revolutionen är chanslös om den inte blir sekulär. Den pågående omvälvningen rör sig mer på medeltidsnivå än i vår moderna samtid.
Skiljer man inte på staten och religionen och ger kvinnor lika rättigheter, utan håller fast vid Sharialagar, ersätts bara ett tyrannvälde med ett annat. Den militära diktaturen kontrollerar allt; människornas kroppar, språk och hela vardagsliv. Den religiösa diktaturen är för Adonis också en totaldiktatur.
Angående utvecklingen i Egypten säger Adonis att fundamentalisterna där fick nästan 75% av rösterna i den första fria folkomröstningen, vilket visar att begreppet ”demokrati” inte står så högt i kurs. Han menar att man därför bör tänka över ”demokratibegreppet”. Han nämner i sammanhanget att Hitler faktiskt kom till makten genom allmänna val, och vad blev det för demokrati? Nu har islamisterna vunnit i Egypten, vilket man måste acceptera, men han tänker aldrig ställa sig på islamisternas sida. En Islamo-fascism är ett möjligt hot. Det innebär dock inte att de nuvarande diktatorerna bör stanna kvar. De måste falla, men man måste också tänka vilken sorts regim man vill ha istället.
Särskilt Syrien kan inte betraktas isolerat. Glöm inte att det redan finns ett land i regionen som baseras på religion: Israel. Vi behöver inte ännu en religiös regim i regionen.
Adonis motsätter sig varje form av militärt ingripande utifrån i Syrien och påpekar att Ryssland och Kina bara grundar sina ställningstaganden i FN:s säkerhetsråd på egna intressen. USA har sina allierade i Qatar, Saudi Arabien and Israel. Varför skulle ryssarna agera annorlunda än amerikanarna? De har sina intressen.
Men vädjan om stöd utifrån från oppositionen för att "människor i Syrien skjuts i tusental", som framförts via Istanbul, vad anser Adonis om den? Du som intervjuare, svarar han, måste förstå att rebellerna i Syrien är mest samlade i städer som Hama och Homs längs den turkiska gränsen. Det syriska samhället i stort har inte flytt. Hur är det t ex i städer som Aleppo, Damascus och Latakia eller i centrala Syrien? frågar han retoriskt. Där är det lugnt. Om det syriska samhället skulle börja röra på sig, som i Yemen t ex, så skulle allt förändras.
Angående de syriska soldater som påstås ha deserterat och anslutit sig till ”Fria syriska armén” (FSA) säger Adonis att det är ren propaganda. Om det vore sant att höga officerare skulle ha bytt sida skulle regimen redan ha fallit. Men det är inte sant.
Adonis vill inte ha några kontakter med den ”syriska oppositionen” och förklarar att det finns mer än bara en opposition, t ex den som är allierad med Turkiet, oppositionen i västländer och de många oppositionsgrupperna inne i Syrien. Om han måste välja bland dessa skulle han välja oppositionen inom Syrien. Men han önskar inte byta regim just nu. Han vill däremot delta i en förändring av det syriska samhället i grunden.
Väst bryr sig egentligen inte om arabvärlden. De vill knäcka ”onskans axelmakter” – Iran-Hezbollah-Syrien. Denna allians vill även Adonis lösa upp, men inte till priset av utplånandet av en nation, ett land och en hel civilisation.
Så kommer det muslimska brödraskapet och dess liberala framtoning på sistone på tal. Det muslimska brödraskapets ledare är rena fascister säger Adonis. Det finns ingen liberal Islam. Liberala muslimer ja, men ingen liberal Islam. Om väst önskar sig en liberal Islam bör man ta itu med t ex Saudi Arabien.
Slutligen säger Adonis att ett år efter att den arabiska våren startade, verkar det som att Arabvärlden faktiskt har förlorat, och tillägger att, det är bättre att vara förlorare än att hamna under stöveln i en religiös diktatur.
Knut Lindelöf