Så berättar Anders Ferm i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! om att Sverige skulle få militärt bistånd ifall vi anfölles av Sovjet. I samma bok bekräftar Rolf Ekéus detta och tillägger:

»Ensidigheten i detta åtagande underströks av att denna politik också skulle hemlighållas gentemot USAs egna allierade i Nato.«

Icke desto mindre berättade tre år efter USAs beslut en svensk officer detta för oss femtonåriga elever på en sommarkurs i FBU, Frivillig befälsutbildning. »Det är inofficiellt«, sa han.

När de första Nordiska fredsdagarna i Degerfors ägde rum hade jag precis läst journalisten Mikael Holmströms digra genomgång av den svenska alliansfriheten under det kalla kriget, Den dolda alliansen kallad. Det var en imponerande bok, men för en som redan som femtonåring fått kännedom om ett av de bärande elementen i denna »dolda allians« var inte allting så upprörande. Alliansfrihet och neutralitetspolitik är två olika saker, vilket jag också under usa:s krig i Indokina hörde prins Sihanouk i Kambodja påpeka. Små länder får gå balansgång. Sverige kan tyckas ha svikit såväl Finland som Norge under andra världskriget, men om man i ett visst läge darrar som – som prins Sihanouk kallade sig själv – en mus, så får man handla i enlighet med det tills musen blivit stark nog att ryta. Finland vändes inte ryggen men Sverige förklarade sig icke krigförande och sände frivillig trupp, och en norsk armé om 16.000 man byggde Sverige upp i hemlighet.

På så vis skilde sig inte Sveriges alliansfria förhållande under kalla kriget så mycket från under andra världskriget. Vi var musen som röt ibland, för den var stark i förhållande till sin storlek men självklart en munsbit för både en örn och en björn om den skulle bli ensidigt angripen. Och kände femtonåriga försvarsungdomar till vilken balansgång Sverige gick, så kände förstås både stormakt A och stormakt B till det också.

Jag hör till dem som när en beundran för Finland som föredöme i balanserande alliansfrihetspolitik. Också Finland har mörka inslag i sin historia, men under den hos oss så förhånade »finlandiseringen« byggde finländarna upp ett modernt nordiskt och västeuropeiskt land med större rörelsefrihet för sina medborgare än resten av västeuropéerna hade. Och finska ledare tycks ännu hantera navigerandet mellan stormakterna på ett vuxnare sätt än det svenska politikerskrået, vars omdöme grumlas av enfaldig rysskräck.

Låt mig dock modifiera det sista något. Våra ledande politiker hyser nog ingen egentlig rysskräck, men den är vad de spelar på inför oss andra. Deras drivkraft är nog snarare att de vill vara med i »de storas klubb«. Mer om det senare.

Också i Finland finns rysskräck, men återigen: deras politik är därvidlag vuxnare. Förvisso köper de amerikanska stridsflygplan i stället för svenska, men varje värnpliktig får en licenstillverkad variant av kalasjnikoven. »Världens bästa handeldvapen«, sa mig en finsk vapenbroder i utlandstjänst, »och när ammunitionen tryter är det bara att ta fiendens«, tillade han.

Framför allt har Finland värnplikten kvar. Den svenska musen som kunde ryta hade en stor, värnpliktig krigsmakt för försvar men utan kapacitet att hota andra länder, den hade ett civilförsvar som vi nu när skogarna brinner saknar, ett ekonomiskt försvar med underjordiska sjöar av olja och science fiction-artad beredskap inför det värsta scenariot: kärnvapenkriget. Frivilligförsvaret bestod av fbu:are, hemvärnare, lottor, bilkårister med mera och ungdomsorganisationer hade de alla med kursgårdar i alla landets olika landskapstyper.

När det kalla kriget då tog slut ville vi alla förstås tagga ner. Till att börja med var det också med stolthet som jag lät mig ianspråktas för att åka ut på andra orter i länet för att vidarebefordra aktuell försvarsinformation inom frivilligförsvaret. Återtagande var ett nyckelord. Vi skulle i det nya läget rusta ned men inte vara blåögda. Därför planerade man för att kunna rusta ned på ett sätt så att man snabbt kunde rusta upp i händelse av nya orostider. Hemvärnet skulle samtidigt stärkas. Så skulle vi vid varsel kunna göra ett återtagande på tio år, var tanken. Det lät bra och var en period då man i hela försvarsmakten på allvar gick in för att lära både anställda och värnpliktiga folkrätt, krigets lagar: Du ska inte lyda order, om du uppfattar att det skulle vara ett folkrättsbrott, lärde vi oss. Det var en stolt period.

Men ack så kort. Alla här vet hur det gick sedan, när försvaret i princip lades ned med buller och bång, fullt moderna vapensystem för miljarder och åter miljarder förstördes, värnplikten lades i malpåse och rena hallelujastämningen inför utländska äventyr piskades upp.

Fotfolket reagerade. När Lapplands jägare, i22 i Kiruna, lades ned protesterade hemvärnare i kommunen genom att lämna in sin utrustning. En pensionerad officer, som gått den långa vägen på regementet, frågade mig upprört (retoriskt), hur en regering kunde lämna ena änden av territoriet oförsvarat – det var ju så ohistoriskt det bara kunde bli, ansåg han. Det var som att lämna Gotland oförsvarat…

Och hemvärnare och FBU:are kände att de lämnades att klara sig själva.

Om man ser bakåt i historien och betänker, att norra Lappland i Sverige-Finland och nordligaste Norge till bara för tre hundra år sedan stod under oklart herravälde, vilket också hade lett till krig mellan Danmark och Sverige om makten över området, och statsmakten då bevisade närvaro och därmed makt genom att stationera präster – statstjänstemän, alltså – i utkantsområdena, så kan man väl förstå att det i samma områden i vår tid uppstår en osäker situation, om ett land lämnar dem oskyddade.

I vurmen för utländska äventyr finns förvisso en del goda argument. Man får bättre chans att se vad man går för än när man bara övar mot egna b-styrkor. Utrustning och vapensystem utmanas. Men att det inte bara handlade om att prövas för att bli bättre visade sig snart. All utbildning i folkrätt föll på hälleberget, när ett rätt harmlöst åtagande som cimic-insatsen i Isaf i Afghanistan i all tysthet omvandlades till ett deltagande i amerikanarnas krig. Ett krig som de svenska cimic-officerarna vid kontraktskrivningen uttryckligen upplysts om att Finland och Sverige inte var med i.

Inom parentes sagt fungerade cimic, civil-militär samverkan, som ett slags biståndsorganisation.

Och visst blev man lite mallig, när en svensk ubåt med besättning hyrts ut till usa som b-styrka, för att amerikanarna skulle få öva sig att hitta den – och det sedan visade sig, att amerikanarna fått svårt att lyckas med det. Mallig eller stolt, för all del, men här hade man rätt upp och ner totalt glömt bort, att Sverige då hjälpte ett krigförande land (Bush Irakkrig) att bli bättre på krigföring, vilket ju svensk vapen- eller kunskapsexport inte skulle gå ut på.

Detta kallar jag moralisk nedrustning, som jag bevittnat parallellt med säkerhetspolitisk nedrustning. Här kan jag i alla fall skatta mig lycklig för min högre levnadsålder, för jag kan minnas när jag bevittnade en tidigare omrustningsperiod.

Överste Einar Lyth skriver i smb, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, om att början av 1970-talet inte var svenska arméns stoltaste tid:

»Politiskt aktiva unga värnpliktiga hade fått för sig att Sverige var ett ruttet samhälle och därför inte värt att försvara. Deras idealsamhällen var Maos Kina, Castros Kuba och Enver Hodjas Albanien. För att störta vår demokrati borde man vapenvägra – eller kanske ännu hellre lära sig hantera vapen så att man kunde bli av med den korrumperade svenska regeringen. Palme och Geijer – Lyndons lakejer!«

Det där håller jag nu inte helt med om, men det var förstås en jobbig period för truppbefäl. Det fanns personer som hävdade att militärer per definition var mördare. Andra bara föraktade hela yrkeskategorin: »Svensk militär tänker« hette en bok 1966 som skapade debatt. »Att vägra döda – att vägra värnplikt« hette en annan med en omslagsbild av ett papper med påskriften »Vägra döda – vägra värnplikt«, vilket som boktitel hade varit åtalbart.

Samtidigt var det en livgivande period som tvingade fram vässade argument och ledde fram till omprövning av ståndpunkter, både bland värnpliktiga och truppbefäl:

• Hör krig till naturlagarna?
• Är det hedervärt att vara krigare?
• Är det skillnad på om man försvarar hembygden med vapen eller om man erövrar andra länder med vapen?
• Vad leder det till, om ett värnlöst land vänder andra kinden till när en stormakt hotar det?

Och så vidare. Samtidigt som det fanns värnpliktiga som gjorde allt för att komma undan sina plikter fanns det sådana som ville organisera sig och kamraterna, och säkert vet den gode översten att dessa aktivister många gånger ökade insikten i, att det var rätt att med en krigsmakt bereda sig för försvarskrig om man inte gick någondera stormaktens ärenden. Man kunde som i samhället i övrigt med ett par års mellanrum förmärka en ändrad attityd till usa:s krig i Vietnam. Även svensk militär började tala om fnl, usa var inte en lika självklar stjärna som tidigare och alliansfriheten hörde jag både affärsmän och journalister tala om som en tillgång i internationellt umgänge.

Det var då, det. Idag talar man om Vietcong igen. Och få ifrågasätter längre grundläggande motsättningar som krig och fred, rätt och fel, försvarskrig och erövringskrig eller fn-stadgan och krigsförbrytelser. När man skulle ändra anställningsvillkoren för svenska officerare så att de skulle kunna kommenderas till utlandsuppdrag, kommenterade en känd krigskorrespondent i en krönika i en försvarstidskrift officerskårens motstånd mot reformen med, att »om man är militär får man väl vara beredd på att gå ut i krig«. En reservofficer kommenterade i nästa nummer henne med att »det är lätt för dig att säga som har kriget som levebröd. Du förstår inte, att många av oss blev officerare utan att vara intresserade av det militära men för att vi ville vara med och förhindra att det skulle bli krig«.

Det är naturligtvis det kalla krigets slut som lett till denna senare utveckling. När Sovjetunionen upplöstes märkte man snart förändringar i arbetsmarknadsatmosfären här hemma genom ett rusigt självförtroende hos näringslivets toppar och tidigare otänkbara framstötar för att försämra arbetslagarna – vem hade trott att stormaktsbalansen haft något med vårt arbetsliv att göra? Och försvaret utvecklades – eller avvecklades – steg för steg:

Inför en stor frivilligförsvarsövning i norra Norrbotten på åttiotalet sa övningsledaren under sitt inledningsanförande till den uppställda styrkan av deltagande hemvärnare, fbu:are, lottor och bilkårister, frivilliga radiosignalister och motorcyklister: »Och jag ber er: när ni anropar staben på radio – tala svenska! Alla i staben behärskar inte finska«.

Idag ska man tala engelska i sambandsmedlen. Det började försåtligt på nittiotalet, när Marinens årskalender, som vi alla fick i julklapp, plötsligt innehöll ett engelskt bokstaveringsalfabet, Alpha – Bravo – Charlie, i stället för det invanda Adam – Bertil – Caesar. Först förnekade de ansvariga på förfrågan, att detta skulle betyda att svensk bokstavering skulle bort, men några år senare blev det så ändå. Svenska örlogsfartyg och stridsflygplan, som alltid kamouflagemålats i tallbarrs-, björklövs- och granitfärger började målas ljusgrå för att inte synas på varma hav och i torra länder. Och när yrkeskrigsmakten införts genomgick militärt »dagligt tal« en intressant förvandling.

För att förklara det gör jag en anekdotisk jämförelse. I min stuga fanns en massa gamla Det bästa från nittonhundrafyrtiotalet. I nummer som utgivits under kriget eller strax efter, fanns solskenshistorier om förbrödring mellan amerikanska och sovjetiska soldater. Men efter ett bestämt nummer en tid efter kriget beskrevs i stället det lömska Sovjet. Och vidare i svenska militärtidskrifter: när under det kalla kriget svenska officerare beskrev sina erfarenheter från fn-uppdrag eller andra uppdrag där de haft att göra med stormaktsarméer, nämnde de gärna med belåtenhet, att när yrkessoldater fick tekniska eller andra problem la de helt sonika av och inväntade specialister – till skillnad från svenska värnpliktiga, som besatt så många allmänna yrkeskompetenser att de löste sina problem själva. Allmänt rapporterades den så kallade sjunkande intelligenskvoten (ett påhittat amerikanskt begrepp) i yrkeskrigsmakterna, eftersom vem som helst sökte sig dit för att statens kaka var säker. Men sedan Sverige infört yrkesförsvar började det skrivas lovsånger om de svenska yrkessoldaterna. Erfarenheterna från forna fn-uppdrag var som bortblåsta.

Slut på anekdoten.

Denna min gnälliga uppräkning vill jag ändock ge en motvikt. En sådan är det finsk-svenska militära samarbetet. Sedan nittiotalet har ett finskt-svenskt amfibieförband byggts upp i samverkan mellan det svenska amfibieregementet i Berga och den svenskspråkiga Nylands brigad i Finland. I det fallet var svenska umgängesspråket; problem uppstod dock med kommandoord, som ovillkorligen måste uppfattas och förstås på samma sätt av alla i stridens hetta. Nylands brigad använde kommandoord på finska – men det är en annan historia.

Sedan i julas har också de svenska och finska marina ledningscentralerna en direktlina för krypterade samtal sinsemellan, och ett finskt-svenskt samarbete inom artilleriet har inletts. Allt detta hör till den sida som skulle kunna vidareutvecklas stort, om försvarspolitiken skulle återgå till att Sverige ska försvaras där Sverige ligger. Om jag förstått Leif Pagrotsky rätt saknas det egentligen inte pengar till det, pengarna ska bara användas till det i stället för till utländska äventyr. Och kanske går det snart åt det hållet med det aktuella utnyttjandet av rysskräcken. – Ryssland får delvis skylla sig självt därvidlag, tycker jag, fastän jag vet att den politiska huvudfåran skildrar Ukrainakonflikten oerhört partiskt och osakligt och vår utrikesminister gör mig väldigt besviken.

Därför över till det jag tidigare kallade »de storas klubb«. Frågan är hur många av våra politiker och militära tänkare som själva hyser rysskräck. Den är lätt att ta till inför oss andra, men det som driver dem uppfattar jag som strävan att hänga stormakt a i kjolarna, det vill säga vurmen för usa. Även högerpolitiska figurer kan fnysa åt amerikanska kulturtendenser, men i affärer och storpolitik vill alla med makt och inflytande hålla sig till makten med det största inflytandet. De vill visa att de kan. Som det där med den svenska ubåten. Och hur stolta var de inte över att få amerikanskt beröm för de svenska Gripen-plan som kartlade Libyen från luften? Det är bra att vara duktiga, men som jag nyss sa: ingen ifrågasätter något grundläggande eller tänker längre på folkrätt. Det är som tjuvledaren Fagins gäng i Dickens Oliver Twist: alla vill hålla sig väl med busen Bill Sykes, fastän han är en rå sälle och mördare, ty han har makt och är trots allt en av dem. Och alla europeiska politiker vill vara bästisar med usa, fast de vet att usa startar krig i strid med fn-stadgan när det passar dem. För usa är ändå en av oss, amerikanerna är som vi. Och det kan ge utdelning att hålla sig väl med dem.

Det märktes i Afghanistan under Isafs tidiga tid, innan det togs över av usa och Sverige började sända stridande förband. fn-mandatet gällde bara Kabul med omnejd, och staden var fullständigt nedlusad med deltagande länder, som alla ville vara cimic. Överallt for alltså ett slags militära biståndsarbetare omkring och letade humanitära insatser att utföra. Alla ville vara med, till och med Island, som inte har något försvar.

En otäck tanke har slagit mig i samband med att alla tongivande politiker nu vänt blickarna hemåt och börjar tala om att försvara vårt eget land igen. De är lika angelägna om det som att de är angelägna om att gå med i Nato. Den otäcka tanken är: vill de alla vara med i Nato för att inte missa kriget?

Gud förbjude en sådan tanke, men maktpolitiker och fotfolk är olika saker även när de till synes har samma ståndpunkter. Jag känner erfarna hemvärnare som verkligen ärligt fruktar Rysslands avsikter, men en del av dem anar ändå att vi som medlemmar i Nato skulle öka konfliktrisken. Tyvärr upplever jag på försvarsinformationsträff efter försvarsinformationsträff att alla dessa uppriktigt engagerade fosterlandsförsvarare i frivilligförsvaret serveras föredrag efter föredrag huvudsakligen av personer som följer de politiska strebrarnas kampanj för att gå med i de storas klubb.

Jag hade önskat att de Nordiska fredsdagarna i Degerfors nådde ut till hemvärnare och lottor.