Efter en årtionden lång period av icke-läsande av romaner hade berget av olästa sådana vuxit. Först i år började jag beta av det, och när det började märkas, drog jag mig inte för att handla på bokrean, däribland Jens Lapidus Fucka inte upp som en direkt följd av att jag hade sett hans Snabba cash på bio.
Nog var den bra, men fler böcker av den författaren blir det inte, tänkte jag. Den dåliga svenskan, som måhända var avsiktlig, stod jag inte ut med.
Åter till det olästa bokberget, alltså. Där dök en bok upp, vari var instucket ett hopvikt pappersark. »Det skulle vara roligt om ni ville recensera Missionärerna, som är min debutroman«, stod det på lappen, som var personligt och otydbart undertecknad. Men namnförtydligandet sa Lapidus, John Lapidus.
När fick jag den boken? Svagt erinrade jag mig ett bokbord på ABF-huset i Stockholm i samband med något möte jag gått på. Årtalet var, enligt den hopvikta lappen, 2004…
Skamsen beslöt jag att läsa boken omedelbart, utan att ha noterat skillnaden mellan J(ens) och J(ohn) Lapidus.
En svensk frilansjournalist i tidens Zimbabwe umgås med afrikanska och europeiska volontärer liksom med svenskar i press och diplomatkår, med vilka han inte är överens om sanktionspolitiken. Genom sina ovanligt nära kontakter med zimbabwiska aktivister dras han in i kidnappningsplaner, som han känner sig kluven inför.
Författaren har egen erfarenhet av förhållandena på ort och ställe, och sanktionspolitiken är bokens egentliga måltavla, fastän den vävs in i en berättelse med spänning och romantik. Tyvärr lyckas den aldrig förklara problemet på ett övertygande sätt. Det verkar som att författaren hållit igen för att inte boken ska kännas som faktabok eller politisk pamflett. Man får heller inte någon inblick i hur zimbabwierna egentligen lever, vare sig de vita eller de svarta. Ändå är innehållet inte alldeles förfelat, för en inblick i hur utlänningarna lever och beter sig får man, de som lever av att officiellt ogilla Mugabe.
Kidnappningsintrigen hänger också i oklara trådar, men jag ger författaren den elogen, att rollfigurerna inte är tecknade i svartvitt (i betydelsen goda och onda). Det är inte alltid lätt att handla rätt, och vad är rätt? En viss tröghet till trots uppnås i alla fall viss spänning, och de försiktiga romantiska stegen känns trovärdiga.
Men så var det där med Lapidus språk. Med fördomen att jag läste Jens Lapidus debutroman väntade jag det värsta, stördes av utelämnade »att« och långa dialoger med korta anföringar där jag tappade bort vem det var som sa vad. Dock tänkte jag, att han kan skriva, skönt att inte känna sig tvungen att plöja igenom en med konstlat dålig svenska!
Nu får jag be författaren John om ursäkt, ifall min lapsus färgat min bokanmälan för mycket. Boken som helhet höll uppenbarligen sex år efter att den skrevs, eftersom jag läste den med intresse. Zimbabwe, Mugabe och sanktionerna – ingenting tycks ha förändrats under dessa år som gått. Det var inte skönt att känna.