Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., 12 januari 2012:

Av en ren tillfällighet hittade jag min uppsats från volontärskolan P1, Enköping, som min lärare Erik Keller lät publicera.
Den känns ganska otrolig. Jag hade inte skrivit något sedan sjuåriga folkskolan hade inte haft en tanke på att skriva eftersom mina kunskaper i svenska var mycket begränsade.
Det här var det första jag skrev som en uppsats. Jag är förvånad över ordrikedomen. Var fan hade jag fått det ifrån. Medfödd begåvning. Det var tack vare Keller som jag blev författare, hade annars inte vetat något.
Keller visste inte mitt förnamn efter som jag blivit en siffra 590.
Jag skulle inte skriva kärring i dag, även om det vore befogat.

Jag har sedan dess gett ut 15 böcker och arbetar nu med femte delen i min historiska romanserie, om 1900-talet då AMS betydde "Alla måste söderut".

Enköpings-Posten Tisdagen den 28 december 1948.
( En uppsats vid volontärskolan, Göta pansarlivgarde).

Skogsarbetarens dag.
Av Kieri

Fem kilometer från närmaste landsväg i en dal mellan två höga berg står en gammal skogskoja.
Den har stått där i ett halvsekel, och många är de skogsarbetare, som här har funnit sin bostad under bistert kalla vintrar.  En bit ifrån står ett stall med fallfärdiga väggar. I det finns det plats för två hästar. En å rinner fram bara trettio meter från kojan.

Det är mitt i vintern. Snön ligger meterdjup och termometern visar trettio grader kallt.

Inne i kojan ligger sex man, av vilka fyra är huggare, och de andra två körare. Klockan är sex på morgonen. En av huggarna har just vaknat och tänt eld i den öppna spisen. Han fyller kaffepannan med vatten och hänger den över elden. En efter en börjar karlarna röra på sig i sängarna. Snart är alla påklädda. En av körarna skyndar sig ut i den kalla morgonen för att fodra hästarna. Efter att ha gett hästarna hö, tar han fram en yxa samt en hink och går ner till ån för att hämta vatten. Med yxan hugger han hål i isen, som frusit igen under natten. När han är klar med hästarna, går han in i den varma kojan. Först då märker han den starka lukten av fotsvett och selar, som är uppblandad med lukten av kaffe och stekt fläsk. Huggarna, som ska ut först, börjar göra i ordning frukosten.

Snart börjar det ljusna ute, och huggarna gör sig klara för avfärd.  De tar med sig några smörgåsar och en termosflaska med kaffe för att inte bli alltför hungriga till kvällen. Huggarna kommer nämligen inte till kojan på dagen för att äta. Det skulle ta för lång tid. Körarna däremot måste göra ett uppehåll vid middagstiden för att fordra hästarna. Snart är huggarna på väg till den tre kilometer avlägsna avverkningsplatsen. Under tiden har körarna ätit sin frukost och fodrat hästarna färdigt. En stund senare är även de på väg. Bjällrorna ljuder som musik ut över skogen, och kälkarna knarrar i takt med hästarnas steg.

Huggarna har sina skift ungefär hundra meter breda alltefter skogstillgången. Det är ett hårt arbete, som skogsarbetarna har fått på sin lott.
För varje träd måste han trampa ner snön för att komma åt med sågen. Inga långa stubbar får bli kvar, för på sommaren blir det kontroll, och då blir det böter för den, som fuskat.

Skogsarbetaren är som ett barn, när det övervinner en svårighet, för just innan ett träd faller, ljuder ett långdraget åhåå från hans läppar ut över vidderna. Det är som ett triumftjut efter en seger över naturens makter.

I skymningen återvänder arbetarna till kojan, trötta och hungriga. De byter några ord om dagens svårigheter. En av huggarna har råkat fälla ett träd åt fel håll och fått slita mycket i onödan. En av körarna har också haft otur, för ena skakeln har gått av i den stänga kylan.

Efter kvällsvarden, som i allmänhet består av fläsk och potatis, kliver alla i säng. Några enstaka ord växlas, men något länge samtal kommer inte igång. Efter en lång tid i samma koja har alla berättat sina historier flera gånger om, så det finns helt enkelt ingenting att tala om. De yngre tänker på den kommande lördagen. Kanske det är ett par vackra flickögon som fastnat i minnet. De äldre däremot har viktigare bekymmer. Hur klarar de sig därhemma, kärringen och ungarna? Räcker höet till lördagen? Hoppas kärringen får hjälp, om hon skulle få det väntande barnet, medan fadern är borta! Men det dröjer inte länge, förrän alla har somnat. Trötta muskler vilar ut efter dagens hårda slit. En ny dag väntar i morgon, lika hård och bister som denna.

Gunnar Kieri, juli 2005

169 centimeter lång. Bruna ögon. Skonummer 42. Något kutryggig och går utåt med fötterna. Skulle jag blivit född till hund hade jag avlivats som valp. Eftersom det inte finns lika stora krav på människor som på hundar fick jag leva.