Vi närmar oss övertid.
Oset från grannarnas grill
når mitt fönster,
på avstånd hör jag
att någon skriker på finska
och en hund börjar skälla.
Jag stänger av TV:n,
tänder en cigarett och
andas ut röken under
köksfläkten.

Vi närmar oss övertid
och jag tror inte längre
att du kommer för att
hämta tröjan
du glömde.

-------------

I en återkommande
dagdröm bokar du in mig
till en poesiläsning.
Vi kallpratar och du frågar
om några dikter handlar om dig.
Jag ler och svarar "inte en enda".

Uppenbarligen är detta inte sant.

----------------

Den nakna manliga gemenskapen
timmarna före stäningsdags.
Ögonen som redan visste.
Kaklet i omklädningsrummet.
Vi, som inte längre är vänner.

----------------

Klockan var halv tolv
jag skulle gå och köpa
en febertermometer
en bil stannade
och någon frågade efter
närmaste McDonalds

Hur kan en så liten
människa
ge mig så mycket ångest?

Jag väljer att inte skriva någon presentation av mig själv, utan citerar Daniel Boyacioglu om en av mina dikter i P3 Text:

“Patrik Centerwall bidrar med en kompakt dikt, ännu ett lysande exempel på hur stora världar man kan skapa med så små medel, och det händer bara i poesin, ingen annanstans. Du har ett klockslag, en riktning och ett hinder på vägen. Det är allt. Den här termomenten och den här jobbiga typen som ska fråga var Mac Donalds, någonting med McDonalds. Skitlitet och starkt slår mot varandra. Att skriva så här precist visar på en mognad och om du inte är publicerad så önskar jag att du satsar på att bli det. Det är en bok jag vill hålla i handen. Tack ska du ha Patrik.”
Med vänliga hälsningar,
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.