Till att börja med följde Mary Anderson gällande genuskontrakt. Den första månaden i det nya landet diskade hon i ett skogshuggarläger, för att därefter tjäna piga hos en familj från Norge, som dock flyttade efter fyra, fem månader.
Lika länge stannade Mary i nästa hushåll. Steget därefter initierades av den äldsta systern Anna som planerade att flytta till Chicago. Annas man hade fått jobb med att olika byggen inför världsutställningen. Det var mycket tack vare påtryckningar från sina två äldre systrar och deras män som Mary hamnade i den stad, där hennes arbete skulle leda till en avgörande vändning, Chicago, Svensk-Amerikas huvudstad och kanske också den amerikanska fackföreningsrörelsens födelsestad (Boston är en rival om beteckningen).
Här fick Mary Anderson jobb i förorten West Pullman. Av någon anledning följde hon inte det för svenskar vanliga mönstret, att arbeta i Pullmans verkstäder för järnvägsvagnar.
Hon tog inte heller fasta på att skandinaviska och tyska hembiträden var attraktiv arbetskraft för amerikanska familjer. Mary Anderson började arbeta inom konfektionsindustrin, sydde byxor på löpande band.
Arbetsdagen var tio timmar lång. Vid ett tillfälle sänktes den till åtta timmar. Illinois lagstiftare hade antagit en lag om åtta timmars arbete. Arbetarna välkomnade nyordningen, för att nästa dag konstatera att det handlade om en engångsföreteelse. Åttatimmarsdagen blev bara en dag gammal. En domstol fastställde att lagen var emot konstitutionen.
Detta var den svenskamerikanska fackföreningskämpens första erfarenhet av arbetstidsfrågor för kvinnor. De kända feministerna Jane Addams och Florence Kelley hade varit lagens påskyndare, två kvinnor som Mary Anderson blev nära vän med några år senare.
När Mary började arbeta på den ansedda skofabriken Schwab´s år 1894, var hon 21 år gammal och hade hunnit ha tio olika jobb under sin tid i USA. Under sina sju år på Schwab´s i Chicago ökade hennes fackliga engagemang. Bara efter några veckor blev hon det lokala fackets kassör. Det hann inte ens gå ett år innan hon valdes till ordförande för Stitchers Local 94 inom International Boot and Shoe Workers union. Den posten hade hon under cirka 15 år.
Hon ingick i fackets representantskap som fastställde kraven i löneförhandlingarna, och hon blev styrelsemedlem av the International Boot and Shoe Workers Union. Hon engagerade sig också i kvinnornas fackliga branschöverskridande organisation, WTUL.
Långt senare berättade Mary hur hon ägnade all ledig tid åt fackliga angelägenheter. Hon hade ingen chans att komplettera sin utbildning på kvällsskolan eller studera hemma.
Under åren på Schwab´s insåg Mary att disciplin är en viktig faktor i det fackliga arbetet. Till exempel hade arbetarna mycket ofta problem med maskinerna, något som var frustrerande för de ackordsarbetande kvinnorna och männen. Företaget hade inte tillräckligt många specialister som kunde reparera maskinerna snabbt nog. ”Vi fick lära oss ha tålamod, vilket inte var lätt, eftersom vi inte tjänade några pengar medan vi väntade”, sa hon i till intervjuaren och samtalspartnern Mary N. Winslow i boken ”Woman at work”.
Det var ingen ideologiskt övertygad skandinavisk socialdemokrat som sökte sig till den amerikanska fackföreningsrörelsen. Av memoarerna att döma var det mest av en tillfällighet hon gick med i facket – för att bryta sin ensamhet. Det hindrar inte att Mary Anderson på mycket kort tid utvecklade en effektiv facklig retorik och argumentationskonst.
Hon sade att hon insåg att för att få en bättre situation behövde hon inte göra som hon hade gjort dittills: byta från det ena jobbet till det andra. Hellre stanna på ett jobb och med fackliga förhandlingar åstadkomma förbättringar.
”Det var en bättre väg, eftersom villkoren då förbättrades för ett större antal människor och inte bara för en enskild person som bytt till ett bättre arbete.”
Efter tiden på Schwab´s fick hon jobb på en ännu större fabrik, Selz and Company, med 1 000 anställda, varav 300 kvinnor. Mary Anderson var den enda fackligt organiserade arbetaren i ”the stitching room”.
Efter ett år på Selz behövde the Boot and Shoe Workers Union ta hennes tjänster i anspråk. Det hade uppstått problem i Lynn i Lawrence, Massachusets. Arbetarna på flera företag var missnöjda med resultatet av skiljedomsförhandlingarna i olika frågor. American Woolen Company ägde fyra fabriker i Lawrence. De invandrade arbetarna bodde i överbefol-
kade och lättantändliga träkåkar. Lönen var i genomsnitt 8,76 dollar i veckan. En läkare i Lawrence konstaterade att 36 av hundra fabriksarbetare dog innan de fyllt 25 år – eller det året de fyllde 25.
På eget bevåg sänkte arbetsgivarna de redan låga lönerna ytterligare för väverskorna, i huvudsak polska kvinnor. Fem tusen arbetare lämnade på en annan fabrik sina arbeten i protest, marscherade till ytterligare en fabrik och stormade portarna. Konflikten var ett faktum. Den trappades upp varje vecka med strejker, massmöten och andra aktioner. De strejkande hänvisades till soppkök och för att inte familjernas barn skulle svälta, erbjöd sig familjer i New York att ta hand om dem och ge dem mat så länge som konflikten pågick.
Mary och elva fackföreningskamrater accepterade att åka till Lynn och ta arbete i skoindustrin där – ett tillvägagångssätt som visar hur den amerikanska fackföreningsrörelsen arbetade vid denna tid.
Väl på plats fick de nöja sig med mycket lågkvalificerade jobb, men facket hjälpte till ekonomiskt med resekostnader och ersättning för fördyrade levnadsomkostnader. På plats kallade de samman arbetarna till möten och förklarade att de hade ansvaret att se till att avtal följdes. I ett års tid stannade Mary Andersson i Lynn; under den tiden blev hon ordförande i fackets lokala kvinnliga avdelning.
Tillbaka i Chicago, tillbaka på Selz, inträffade en händelse som fick stor betydelse för den handlingskraftiga fackföreningsledaren. På grund av oenigheter om lönerna var fabriken i uppror. Mary fick skulden för strejk och andra opinionsyttringar, trots att hon hade försökt förmå de strejkande (vilka inte var fackligt organiserade) att lägga ner strejkvapnet. Ändå fick hon sparken:
”Det var en fruktansvärd tid. Jag bodde hos min syster som hade flyttat tillbaka till Chicago och jag hade absolut inga pengar. Jag kunde omöjligen få ett nytt jobb. Jag lärde mig den plågsamma erfarenheten av att inte ha jobb och hopplöst söka efter ett. Det är en mar-
dröm för alla löntagare och alltför ofta blir den verklighet och inte bara en farhåga.” (Ur ”Woman at work”.)
Senare arbetade Mary Anderson på mindre skoindustrier, där hon gjorde erfarenheten av vad det innebär att arbeta för mycket övertid. På en fabrik tvingades de anställda arbeta övertid flera kvällar i veckan, med kort varsel. Tröttheten gick ut över kvaliteten, och Mary Anderson samlade argument för sitt kommande arbete för begränsning av nattarbetet för kvinnor i försvarsindustrin.
1910–1911 betroddes Mary med uppdrag som förutsatte den känsla för diplomati som svenskan var känd för. Ett sådant var en kontrollfunktion, det vill säga att övervaka att det som avtalades mellan parterna verkligen följdes. Avtalet fick namn efter företaget Hart, Schaffner & Marx, den största konfektionsindustrin i Chicago. Där hade den fem månader långa textilarbetarstrejken startat. Inom några veckor hade den spridits till att omfatta mer än 40 000 arbetare. De var inte organiserade, de bara tågade ut ur fabrikerna i protest mot åratal av missförhållanden. Mary Anderson kallade deras löner för svältlöner, små summor som dessutom reducerades när exempelvis ett par byxor skadades vid tillverkningen. Arbetaren fick betala fullt pris för byxorna genom löneavdrag.
Hart-, Schaffner- och Marx-avtalet, enligt henne själv den viktigaste gärningen under hela karriären, var ett verkligt genombrott på arbetsrättens område. Avlönad av WTUL gjorde Mary mängder av besök på industrier, förklarade avtalet för fackligt anslutna, förklarade den fackliga idén för oorganiserade, lyssnade på klagomål och framförde dessa till WTUL:s styrelse och andra organisationers ledningar. Hon lyckades förhindra och avbryta vilda strejker. Under de två åren deltog Mary Anderson i 570 möten.
Av alla vältaliga beskrivningar av villkoren inom konfektionsindustrin finns det skäl att citera poeten Edwin Markhams skildring av barnarbetet från januari 1907 (i tidskriften Cosmopolitan) från New York City:
”I ovädrade rum syr mödrar och fäder dag och natt. De som arbetade hemma måste arbeta för lägre lön än de på fabrikerna… Och barnen kallas in från leken för att slita och släpa bredvid sina föräldrar… Hela året kan man i New York och andra städer se barn som strömmar ut från och tillbaka till sådana ömkliga hem. Nästan när som helst kan man se dem på East Side
i New York City – bleka pojkar eller spinkiga flickor, deras ansikten tungsinta, deras ryggar böjda under en tung last av kläder travade på huvud och axlar, musklerna spända i hela kroppen. – Är det inte en grym civilisation som tillåter små hjärtan och små axlar att spännas under dessa vuxna förpliktelser, medan i samma stad en sällskapshund pryds med juveler, klemas bort och luftas i en fin dams sammetsknä på de vackra boulevarderna?”
1919 blev Mary Anderson verksam på den internationella arenan. På fredskongressen i Paris representerade hon National Women´s Trade League, för att bevaka kvinnors arbetsmarknad. Hon hade skrivit till president Wilson och påpekat att arbetande kvinnor borde vara representerade, vilket föll i god jord.
Mary från Västergötland blev inte bara en ledare och ledargestalt för kvinno- och arbetarrörelser. Utan åthävor nämner hon i boken ”Woman at work” att hon i Paris hade ett förtroligt samtal med president Woodrow Wilson. Det handlade om det kommande bildandet av ILO, men plötsligt drog presidenten in henne i världspolitiska spörsmål, genom att uttrycka sin avsky för det Tyskland gjort under första världskriget. Han förklarade att han hade samtyckt till Frankrikes ockupation av Saar, eftersom tyskarna förstört franska gruvor för åtskilliga år framåt. Som kompensation var det inte mer än rätt att Frankrike fick kol från Saar, sa presidenten.
Mary Anderson blev rådgivare åt fem presidenter innan hon pensionerades 1944. Ingen annan svensk-amerikansk kvinna har kommit i närheten av en sådan omfattande och långvarig karriär i den amerikanska administrationen. I mitten av 1930-talet var Mary Anderson, enligt en feministisk organisation, mer berömd i USA än Greta Garbo. Ändå så okänd i Sverige.
--------
Artikeln var publicerad i FiB 4-2011.
Jan-Ewert Strömbäck är journalist.
Fakta
Mary Anderson, född 27 augusti 1872 i Lidköping, död 1964, var en svenskamerikansk fackföreningsledare.
Mary Anderson emigrerade till USA 1888 vid 16 års ålder. Hon började arbeta som hemhjälp och blev senare industriarbetare i Chicagoförorten West Pullman, småningom på skofabriken Schwab´s. Hon gjorde en facklig karriär i Boot and Shoe Workers’ Union och i Women’s Trade Union League.
President Woodrow Wilson utnämnde henne 1920 till chef för den då nyinrättade myndigheten Kvinnobyrån inom arbetsmarknadsministeriet. Hon behöll denna post under 24 års tid under fem presidenter och ansågs under mellankrigstiden vara en av de mest inflytelserika kvinnorna i amerikansk statstjänst. Hon är veterligen den svenskamerikanska kvinna som gjort störst facklig och politisk karriär i USA.
Mary Anderson tjänstgjorde under fem amerikanska presidenter:
Woodrow Wilson, president 1913-21, demokrat, statsvetare, professor, nådde presidentämbetet genom att motståndarna var splittrade.
Warren G. Harding, president 1921-23, republikan, tidningsman, har ett eftermäle som korrumperad sedan han rekryterade vänner till administrationen, personer som inte skötte sina uppdrag.
John Calvin Coolidge Jr, president 1923-29, republikan, stoppade som guvernör en polisstrejk i Boston, ökade affärslivets svängrum som president, avgick före börskraschen.
Herbert Hoover president 1929-33, republikan, gruvingenjör, företagare, lyckades inte hantera börskraschen och depressionen.
Franklin D. Roosevelt, president 1933-45, demokrat, initierade det omfattande sociala programmet New Deal, ledde USA under andra världskriget genom att stödja Storbritannien.
Kommentarer
I beaktande av flyktingströmme n till Sverige. Dags för lite mer proaktivt arbete från LO.
http://arbetet.se/2010/06/17/papperslosa-far-avtalsenlig-lon/
http://kvarnabo.eu/malmsten%20i%20v%C3%A4rnamo/Mary%20Anderson%20mer%20ber%C3%B6md%20%C3%A4n%20Garbo.html
RSS-flöde för kommentarer på denna post