Två böcker med Mobergs brev 1918–1973: Om gud vill och hälsan varar samt Du tror väl att jag är död redigerade av J Liljestrand.

En annan bok om brevväxlingen Moberg – Delblanc: Broder Ville, käre snälle Sven samt storverket Vilhelm Moberg tar ställning där Anna-Karin Carlstoft-Bramell redovisar nästan alla de debattartiklar Moberg skrev under årens lopp.

För några år sen kom Johan Norbergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg på Timbro förlag, ett slagkraftigt försök att göra Moberg till borgerligt liberal.

Moberg är förvisso inte bortglömd – frågan är hur han är ihågkommen.

Utvandrarromanen (som Leijonborg 2006 ville kanonisera), filmen och sedan musikalen har under flera årtionden dominerat bilden av Mobergs författarskap med risk att göra honom till ett ofarligt nationalmonument, han som i vissa stycken var en upprorsledare, med pennan som vapen.

Ovan nämnda böcker har fördjupat min bild av Vilhelm Moberg och utan tvekan är han, framför allt på 1940- och 1950-talen när han skriver utvandrarromanen, en stor USA-vän och uttalad antikommunist.

Tydligast märks det i de brev Moberg skriver under sin tid i USA på sent 1940-tal, ett exempel:

”Det är för jävligt att jag skulle hinna bli 50 år innan jag kom hit, här borde man levat de senaste 30 åren… Jag måste bekänna… när jag lägger samman det ena och det andra: den fullständiga friheten härute och allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…”

I ett annat brev skriver Vilhelm Moberg:

”Mina tankar om Sveriges utrikespolitik är så låga att det inte finns mått för det… Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…

Hemma i Sverige skriver han 1948: ”Jag har just varit med som pådrivare och städat i författarföreningen – vi rensade ut kommunisterna i styrelsen… jag har alltid ansett kommunisterna för samma byke som nazisterna.”

En avgörande fråga för Moberg i alla hans ställningstaganden är yttrande- och tryckfrihet. Alla inskränkningar i demokratiska rättigheter vänder han sig emot och han ser USA på 1940- och 1950-talen som garanten för detta.

Ändå vågar jag påstå att det finns en annan sida av Moberg…

En sida av Moberg mötte jag långt tidigare när jag läste Otto von Friesens utmärkta sammanställning I egen sak. Det var en sida som framträdde ännu tydligare när jag fördjupade mig i Dackefejdens historia och därmed i Mobergböcker som Förrädarland och Min svenska historia – berättad för folket. Denna andre Moberg kan också representeras av böcker som Rid i natt, Soldat med brutet gevär och Otrons artiklar.

Moberg tar upp Dacke i Min Svenska Historia och skriver:

”Dackefejden var ett inbördeskrig, adel mot allmoge och utifrån detta blev det bedömt… det var ett verkligt folkuppror, svensk historias största.”

Även om Moberg inte gör någon nydanande tolkning av historien så lägger han ett tydligare klassperspektiv på Dackefejden än de flesta andra, kanske undantaget Fabian Månsson. Moberg gör en parallell till en då (1971) aktuell person: Che Guevara. Han vänder sig mot att helt likställa dessa två. Che Guevara kämpar för ett nytt samhälle, Dacke för återgång till ett gammalt, Che var kommunist och Dacke representerar en extrem bondeindividualism och så vidare.

”Men,” skriver Moberg, ”de förenas av sin okuvliga frihetsanda och ’som spontan befrielserörelse och kamp för elementära mänskliga rättigheter är Dackefejden fortfarande aktuell, en tidlös revolution’.”

Moberg gör en annan aktuell liknelse när han skriver:

”Medeltida gerillakrigare låg i skogarna och sköt fogdar med pilskott ur bakhåll, en hänsynslös och grym krigföring, dock mindre grym än det moderna kriget i Vietnam, där piloter från skyddade håll högt ovan jord urskillningslöst mördar en värnlös bondebefolkning.”

Moberg uppmärksammar också att Gustav Vasa med ett förfalskat brev lyckades lura med 500 dalkarlar att kämpa mot Dacke:

”Det utspelade sig en i folkens historia ofta inträffad och upprepad tragedi: Människor i samma sociala ställning och med samma livsintressen deltar i krig på var sin sida och dödar varandra.”

Detta är ju en historiesyn som brukar kalla historiematerialistisk, alltså vänster.

Moberg tar även upp de så kallade bondefrederna (gränsfrederna) i Min Svenska Historia och här finns ett intressant citat som rör maktstriderna mellan svenska och danska kungamakten, speciellt när Gustav Vasa utmanade den lagligt tillsatte unionskungen, danske Kristian II.

Det fanns tider då smålänningarna inte visste vem som skulle segra, vem de skulle betala skatt till. Moberg skriver:

”Innan smålänningarna bestämde sig ville de se vem som skulle segra – en opportunistisk och oheroisk hållning, som påminner om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Men syftet och ändamålet därmed – fredens bevarande – var lika gott och mänskligt förklarligt på 1500-talet som 400 år senare.”

Jämför denna inställning med tidigare citat där Moberg häcklar de han kallar ”neutralitetsidioterna”, den så kallade tredje ståndpunkten, i Sverige på 1950-talet, när han vill ha med Sverige i Nato. Det är sannerligen två olika Moberg!

Det är denne andre Mobergs stämma som talar i hans sista roman Förrädarland (-67).

Det är en bok om gränstrakterna mellan Småland och Blekinge, det som på 1500-talet var riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Här på Furs bro över Lyckebyån slöts bonde/gränsfreder minst nio gånger under 1300–1600-talen. En del av texterna är bevarade och dessa använder Moberg nästan ordagrant i boken.

På ett gripande sätt skildrar Moberg hur bönderna från bägge sidor gränsen samlas på bron och där lovar man varandra fred även om kungarna manar till krig, lovar att varsko den andra sidan om ett krigståg nalkas, lovar att inte angripa den andra sidan eller som den gamla texten lyder: ”ingen av oss skall vara sitt herrskap följaktigt över landamäret”.

Moberg såg dessa bondefreder som folkets fred mot herrarnas/kungarnas krig medan kungen såg det som förräderi. Som ung var Moberg antimilitarist, liksom Valter Sträng, huvudpersonen i Soldat med brutet gevär. Moberg ändrar sig under 1930-talet inför det växande hotet från Hitlertyskland (beskrivet i Giv oss jorden) och Moberg gör både beredskap själv samt agiterar för starkt försvar – men vänder sig samtidigt mot censur och eftergifter som delvis kännetecknade Sverige under andra världskriget.

Jag anser att hans åsikt var den som uttrycks i bondefreden: Inte över landamäret, man ska försvara sitt land men inte angripa något annat land.

Jämför detta med dagens svenska yrkessoldater som skriftligen får lova att de ska kunna strida över hela jorden, i dag Afghanistan, annars blir man avskedad.

Vilhelm Mobergs ändrade uppfattning om USA framgår klart i efterordet 20 år senare i Den okända släkten (1968). Den viktigaste orsaken till detta var Vietnamkriget. För mig är romanen Soldat med brutet gevär en nyckelroman i frågan om att bedöma Vilhelm Moberg.

I ett brev till Sven Delblanc 1972 skriver Moberg att socialdemokratin har övergivit sina ursprungliga socialistiska ideal:

”Men i dag kan det inte tänkas en socialdemokratisk journalist som är så naiv… eller rentav dum att han går ut under en valrörelse och håller det föredrag som Valter Sträng höll 1921… han kom ju med hela programmet… partiets enda verkligt socialistiska för att inte säga marxistiska program…”

Hur mycket av Vilhelm Moberg är då Valter Sträng? I en radiointervju den 26 augusti 1969, nästan exakt fyra år innan Moberg valde att gå bort, ställer Ulf Örnkloo frågan och får svaret:

”Det är min mest självbiografiska romanfigur utan att vara nåt självporträtt. Jag ville teckna bilden av en idealist från arbetarrörelsens genombrottsår… ingen av mina romanfigurer har upplevt så mycket av det jag själv upplevt.”

”Valter Sträng var ju mycket mer politiskt aktiv än jag”, säger Moberg. ”Valter ville ju utbilda sig till klasskämpe. Kanske hade jag den ambitionen som ung men insåg som äldre att jag inte var skapad till politiker.”

”Men”, säger Moberg, ”det är ju självklart att jag står ganska långt till vänster i de allra flesta frågor precis som Valter Sträng, i alla de frågor där han tog ställning: Tronen, svärdet, altaret och penningpåsen.”

Det är inte alldeles lätt att definiera Mobergs samhällssyn. Låt mig göra jämförelsen

• mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska Historia skriver att ”om jag varit född i en annan folkklass hade jag också skrivit en annan historia” och dagens litteratur där ”Folket” närmast är ett fult ord,

• mellan den Moberg som i bland annat rättsröteaffärerna var en av våra mest grävande journalister, och den stat som satte IB-avslöjarna i fängelse,

• mellan den Moberg som i inledningen till Min Svenska historia skriver om den vrångbild av historien som läroböckerna gav, genom att utelämna fakta och dagens statligt styrda historieskrivning i form av ”Forum för levande historia”.

Eller med Valter Strängs ord i Soldat med brutet gevär:

”Och jag skriver alltså om denna stugbacke, om andra stugbackar runt omkring, jag berättar om dessa stugors folk, om träskofolkets möda och knog, armod och stolthet, förnedring och storhet. Beskriver människorna bara för att de är människor…

Detta folk har legat i slummer, undergivet, tåligt, bortglömt, stumt, omedvetet om sin kraft och sina möjligheter. Jag vill nu ge en bild av det analfabeternas släkte, som jag ännu inte har kunnat känna igen i någon tryckt bok; jag står det ju själv så nära, att jag har analfabeten i närmaste släktled.

Jag vill beskriva dess gärning, förklara dess förtegenhet, giva det röst och vara med i dess strävan att upptäcka sig självt.

Så föresvävar det mig att detta kunde bli min rätta kallelse – att detta hädanefter kunde bli min klasskamp!”

Vilhelm Moberg skriver i ett brev till Sven Delblanc hösten 1971 att ”det gläder mig att vi … ska råkas… på mötet för Folket i Bild-Kulturfront”. Moberg passade väl in på våra paroller om folkets kultur och försvara yttrande- och tryckfriheten men hade nog haft konflikter med redaktionen om tolkningen av antiimperialism.

Man kan läsa Moberg på olika sätt. Överheten hyllar Moberg för att göra honom ofarlig. Sedd i hela sin gärning menar jag att Moberg tillhör den breda vänstertradition som kan uttryckas med: folket mot överheten.

--------

Artikeln var publicerad i FiB 1-2011.

Fakta

Bakgrund

Vilhelm Moberg, född 20 augusti 1898 i Moshultamåla i Algutsboda församling i Småland, död 8 augusti 1973, var författare, dramatiker och journalist. Han är kanske mest känd för Utvandrarserien från 1949-59.