Finare klubbar och sällskap bevarar i väl tillbommade arkiv böcker där spelskulder är förtecknade. Det kunde röra sig om rätt stora belopp. Slott och herresäten bytte ägare på det viset. Det var inga summor som kronofogden hade rätt att driva in. Den som satt på en hedersskuld och inte kunde betala i klingande mynt hade att välja mellan att gå från gård och grund och att skjuta sig sett skott för pannan i närmaste skogsdunge.

Det här är gammal fin västerländsk hederskultur. I militärkretsar var självmordet en naturlig och ofta tvingande utväg när någon hade råkat i förlägenhet – förskingrat pengar eller förrått ett förtroende. En person som kände sig personligen kränkt, eller förorättad på sin yrkeskårs vägnar, hade möjlighet att utmana en motpart på duell – och detta långt efter det att duellväsendet var förbjudet i lag. I universitets- och officerskretsar ansågs det överlag att man hade ett sådant privilegium att döda: det satte andra på plats.

Dessa bruk förekom i de flesta samhällen, som hade börjat kalla sig liberala demokratier, fram till första världskriget och på sina håll ännu längre fram i tiden. De är kära teman inom litteraturen, hos författare som Joseph Roth, Arthur Schnitzler, Gyula Krúdy. De praktiserades inom ståndet eller korporationen, bland jämlikar eller någorlunda likar – dess ära gick före både statens och individens. De gav hämnden och revanschen, avunden och illviljan ett vackert hölje.

Dessa högt civiliserades hedersmän – de betraktade sig förvisso själva som gentlemän – ansåg sig också ha en mission av ädelt slag gentemot underlydande eller mot barbariska folkslag.

Den tysk-baltiska adeln tyckte sålunda att en herre kunde gå fram endast med piskan mot sina grova och ovårdade bönder och slogs för sin privata gårdsrätt och andra klassprerogativ med näbbar och klor. Detta gjorde den även på den svenska tiden, som författarparet Kari och Ülle Tarkiainen har visat i sin bok Provinsen bortom havet (Atlantis 2013), om Estland och Livland under Sveriges krona – livegenskapen var oändligt mycket viktigare för denna klass än säte och stämma på Riddarhuset i Stockholm. Besökare från kontinenten beskärmade sig alla över dess burdusa förtjusning i prygel och ståndshögfärd.

En av de bästa noveller som någonsin har skrivits är förmodligen Leo Tolstojs Efter balen. Den slutar med en fruktansvärd tortyrscen där en tillfångatagen tartar får löpa gatlopp under ett valv av sablar på en morgonmulen kaserngård, medan den kommenderande överstens enda bekymmer är att någon av hans soldater inte hugger tillräckligt hårt. Här finns ingen medkänsla, här ska den civiliserade människans omhuldade värden piskas in i den blodiga ryggen och etsas in i åskådarnas sinnen. Översten, som stannat i karriären, har kommit direkt från balen hos guvernementmarskalken där det talats franska och druckits de bästa viner.

Ryssar är naturligtvis inte mera odjur än andra bildade och ansedda kräk. De har haft det gemensamt med dessa att de menat sig stå över av dem kuvade folk och därför kunna ta rätten, som dessa folk saknar eller inte når upp till, i egna händer. Man slår och härdar i de kuvades underförstådda egenintresse. Det är plikt- och hederssak; den kan inte lämnas ogjord, utan att man förfuskar sitt eget uppdrag; yttersta stränghet är en bjudande moralisk lag i förhållande till den som inte kan försvara sig, ty hur ska man annars kunna se honom i ögonen?

Hur ska man annars undgå hämnden?

Med andra ord: hedern, äran, sitter i pistolmynningen. Mycket litet har ändrat sig i tänkandet över seklerna i dessa ting. Det som har hänt är att den västerländska hederskulturen har konfronterats med och nu utmanas av andra hederskulturer – men inte i kuvade länder utan på civilisatorisk hemmaplan. Men på vad sätt, annat än i fråga om social status, skiljer sig beväpnade invandrargäng som inte aktar för dödligt våld från de europeiska rovriddarna under hög- och senmedeltid, från kaserngårdarnas pennalister, från drönares urskillningslösa slaktande?

Tidsgapet är ur ett världshistoriskt perspektiv inte enormt. Det tycks som om det krymper hela tiden.

Sven Hofman

Anmärkning. – Sven Hofman var för övrigt även namnet på en storbonde och rusthållare från Vedens härad i Västergötland. Två gånger förvägrades han tillträde till bondeståndet trots att han utsetts av sina valmän till riksdagsman. Han samlade då en upprorsstyrka och tågade till Stockholm, där han greps och dömdes av en specialdomstol (så kallade ständerkommission) till döden samt avrättades. Året var 1766.