Jag hade inte vänt mig till JO, jag hade även sökt avråda anmälarna Hedda Ekerwald och Stefan Lindgren från att göra det. Jag menade att det vore hopplöst. Det var fel av mig. I grund fel. Att den demokrati och det rättssamhälle vi lever i är formella innebär inte att de är formaliteter. Då jag skrivit detta förr borde jag vetat bättre. Man bör som medveten aldrig underskatta de formella möjligheterna också i ett samhälle av vårt slag.
Om inte annat borde jag kommit ihåg tryckfrihetsrättegången mot Greta Hofsten som ansvarig utgivare för FiB/k för Skriftställningen ”Den ena handen tvättar den andra” i nr 17 1974. Den texten hade jag efter redaktionellt beslut skrivit som det politiska ställningstagandet till Högsta Domstolens beslut 17 september 1974 att ”ej meddela prövningstillstånd” i IB-målet.
Juryn friade. Men det var inte det avgörande. Viktigare är att domaren i fallet senare talade med mig efter ett föredrag och påpekade att även om juryn fällt hade han av formella skäl varit tvungen att fria ty mina ord var inte så som de skrivits enligt TF straffbara. Detta det principiellt viktiga om den svenska statens karaktär borde jag ha hållit i minnet.
Det var ju inte bara jag och vi på vänstersidan som tidigare kritiserat ”Forum för levande historia”. Politiskt konservativa och liberala ledarskribenter hade gjort det på rättsstatliga grunder och för att inte acceptera farligt skeva statliga ideologistyrningssystem.
Därmed till det innehållsliga. Skeendet under, och mitt och andras skiftande ställningstagande till, krigen i Sydostasien det senaste halvseklet inte bara går att reda ut utan måste för vår egen skull redas ut. Men det kan inte göras av en propagandainstitution som Levande historia.
Folkmord i Kambodja (på khmer Kampuchea) inleddes med Förernta staternas bombkrig mot civilbefolkning 1965 (se även ”När liken flyter utmed floderna” AB 26-4-70). Jag hade kommit dit 1967 och 1978 var vi ett antal som inbjöds besöka Demokratiska Kampuchea. I Sv.D 11-4-1979 skrev jag: ”Jugoslaverna kom på våren. Senare på hösten besökte Tadashi Ito, Elisabeth Becker och Richard Dudman Kampuchea. I sak skiljer våra uppgifter sig inte mycket åt. ... Värderingarna ... naturligtvis olika.” Ett halvår senare, hösten 1979 framträdde Elisabeth Becker och jag tillsammans i TV i Förenta staterna. Värderingar våra var mycket olika men om vad vi sett av uppbygge och utveckling var vi överens. Att vi inte sett folkmord hade - som jag många gånger skrivit - i och för sig inget bevisvärde.
De krav jag ställde i talet på Åsö gymnasium 19 oktober 1979 spreds på olika språk världen över och blev en grund för det internationella solidaritetsarbetet med Kampuchea. De var: Alla främmande trupper ut; mat till de då under den vietnamesiska ockupationen svältande; FN-övervakade val, och en ordentlig undersökning av alla folkmordsanklagelser för vad som skett från 1965 till nu 1979. Att dessa krav inte uppfylldes har berott
på att Förenta staterna utnyttjat sin politiska och ekonomiska makt för att begränsa alla undersökningar i Kambodja/Kampuchea till perioden 1975 - 1979.
Jag har sagt - och säger fortfarande - att om hela perioden undersöks - vilket inte gjorts – och alla de som befunnits på sannolika skäl misstänkta sedan ställs inför rätta då vore det i så fall riktigt att Demokratiska Kampucheas ledning stode där tillsammans med de från Förenta staterna. Om det funnes sannolika skäl. Men någon sådan undersökning har aldrig gjorts. Den har förhindrats av Förenta staterna och dess trogna följe i och utanför Förenta Nationerna.
Detta har jag skrivit och det står jag för. Den som vill kan själv resa till Phnom Penh och ta rätt på vad som utretts om folkmord 1965 till 1975, vem som betalat och vilka villkor som ställts.
Men det som i svensk offentlighet gällt för intellektuell debatt och som bidrog till att möjliggöra för Levande historias ledning att sätta upp denna utställning har snarast varit frågor av typen: ”Har du slutat prygla din hustru ännu Jan!”
JO:s kritik borde leda till att den ideologiproducerande statsinstitutionen ”Levande historia” avskaffas och att vi intellektuellt arbetande inleder en verklig diskussion om Sydostasien efter Andra världskriget utan sneglande på vare sig Förenta staternas, Frankrikes eller Kinas önskemål.
