Kommunreformen 150 år.

Det lokala självstyret har varit en grundsten i det svenska folkstyret sedan den 1 januari 1863. Sedan dessa har kommunerna i 150 år haft en central roll i att sköta det lokalt gemensamt angelägna.

Grunden till detta läggs den 21 mars 1862 då Kungl. Maj:t utfärdade förordningar om kommunalstyrelse på landet och i staden, förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd samt förordning om landsting. Alla som var mantalsskrivna på en ort och ägde jord, fastighet eller betalade skatt för inkomst eller förmögenhet hade nu rösträtt vid val till stadsfullmäktige eller kommunalstämman.

Den kommunala organisation och de kommunrättsliga regelsystem som då bestäms utgör fortfarande stommen i det lokala självstyret. Genom den lokala demokratin har medborgarna i kommunerna haft en möjlighet att direkt eller indirekt utöva inflytande på den lokala verksamheten, antingen genom val, debatter och opinionsbildning, partiarbete eller som vald företrädare i kommunalfullmäktige, styrelser och nämnder.

Sedan medeltiden har det i Sverige funnit någon form av lokalt självstyre som framsprunget ur naturligt behov av att lokalt på bästa sätt hantera det som ansåg var gemensamma angelägenheter. Men vilka rättigheter man hade var inte klart preciserat och gränsen mellan vad som var statligt eller lokalt var flytande. Landshövdingar och länsstyrelser hade tillsammans med sina underlydande tjänstemän i härader, fögderier och socknar det övergripande ansvaret. Syftet med de nya förordningarna var att reglera formerna för det lokala självstyret och skapa enhetliga regler.

Drätselkammaren i Helsingborg

Det nya styret 1863 gör en gränsdragning mellan kyrkliga och borgerliga angelägenheter. Varje stad likaså varje socken på landsbygden utgjorde en borgerlig kommun. Istället för sockenstämmor fick man på landsbygden en borgerliga kommun med kommunalstämmor och kommunalnämnder. I stadskommunerna utövades beslutanderätten i rådstugan eller av stadsfullmäktige. Städer som hade mer än 3000 invånare var skyldiga att välja ett stadsfullmäktige.

Till grund för de nya kommunernas gränser lades socknarna. Reformen resulterade i 2453 kommuner, varav 88 städer, 7 köpingar och 2358 landskommuner.

De kungliga förordningarna 1862 var ett resultat av ekonomiska och sociala förändringar under 1800-talet. Sverige förvandlas från ett ståndssamhälle till ett klassamhälle. Stimulerad av omstörtande händelser ute i Europa krävde alltfler människor en demokratisering och decentralisering av det svenska statsskicket.

Sveriges riksdag var vid den tiden fortfarande uppdelad i fyra priviligierade stånd. Med den ekonomiska och demografiska utvecklingen var det alltfler grupper av

människor såsom som ämbetsmän, jurister, officerare, advokater, inspektorer med flera som saknade representationsrätt, de hörde inte naturligt hemma i något av stånden.

Möte i Ångermanland.

Lokalt var de också utestängda från möjligheten att vara med och ta ansvar för det lokalt gemensamt angelägna då det i städerna krävdes burskap för att ha medinflytande i stadens angelägenheter. Det var magistraten med sin borgmästare och rådmän som hade den verkliga makten i städerna. De var statliga tjänstemän och var den myndighet som skötte stadens förvaltning och fattade beslut efter ha tagit del av borgerskapets synpunkter. Borgerskapets organ för överläggningar med magistraten var den allmänna rådstugan.

För att möta kraven på kommunalt självstyre tillsatte Kungl. Maj:t 1858 en kommitté med uppdraget att utarbeta förslag till förordning om landsting liksom menighetsstyrelse för stad och land.

Lokalt självstyre infördes runt om i Europa under 1800-talet. Självstyret blev ett redskap för statsmakten att få uppgifter utförda som staten annars hade fått utföra. Det är en liberal utopi där kommunen sågs som en förening och eller en sammanslutning för att hantera lokala gemensamma angelägenheter utanför statens regi.

Liberalerna vill att kommunerna skulle ha ett långgående självstyre med begränsad detaljreglering, staten skulle inte syssla med det som kommunerna kunde göra. De såg det lokala folkliga självstyret som ett medel i kampen mot statsbyråkrati och furstemakt och som ett förverkligande av ett friare och jämlikare samhälle och folksuveränitetsidéer.

Medan de konservativa såg kommunerna som den centrala myndighetens förlängda arm med ett detaljreglerat självstyrelse, men accepterade det lokala själtyret då det knöt an till den traditionella sockenstämman. På så sätt blev 1863 års kommun en skapelse med både liberala och konservativa inslag som än idag präglar det kommunala självstyret.

1862 års lagstiftning reglerade kommunernas kompetens genom en allmän bestämmelse om att kommunen ägde att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter. Tillsammans med beskattningsrätten fick kommunerna ett verksamhetsfält där de fritt kunde besluta. Samtidigt var det statsmakten som genom lagstiftningen bestämde ramarna för kommunernas verksamheter.

Kärnan i det kommunala reformprogrammet var att vården av lokala samhällsangelägenheter skulle anförtros åt oavlönade lekmän. Det sågs som ett sätt att genom kommunala uppdragen fostra medborgarna i ansvarskänsla och självständigt politiskt omdöme. Enligt kommunallagen skulle det till synnerliga skäl för att kunna neka att ta ett uppdrag om man blev föreslagen och vald. Det avgjordes av stadsfullmäktige om man kunde acceptera de skäl som en vald person uppgav för att inte kunna ta uppdraget. Långt in på 1960-talet var det vanligt i landsortskommuner att det var oavlönade lekmän som skötte den kommunala verksamheten

Nämndmöte i Helsingborg

Men något verkligt fritt och jämlikt samhälle, en man/kvinna en röst, var 1862 år kommunreform inte. Det var den enskildes skatteförmåga som avgjorde hur stort inflytande den enskilde fick. De liberala reformatörerna såg den beslutande församlingen som ett aktiebolag där man i kraft av sin kapitalinsats utövade inflytande. Detta resulterade i att det var stadens välbeställda som fick det största inflytandet i kommunerna. Gesäller och en del yrkesutbildade arbetare uppnådde oftast endast en eller ett fåtal röster. Icke utbildade arbetare hade som regel för låg lön för att uppnå en röst. Deras möjlighet att göra sin röst hörd hängde på om deras hus hade tillräckligt högt taxeringsvärde.

Principen en man/kvinna röst uppnåddes först genom riksdagsbeslutet 1918. Och det först med välfärdsstatens framväxt efter andra världskriget och kommunernas ansvar för att förvalta denna som kommunalt självstyre gess en real innebörd.

Jan Fredriksson

Källor:

Aronsson, Peter 1992: Lokalt folkstyre.

Aronsson, Peter 1992: Bönder gör politik.

Gustafsson, Agne 1996: Kommunal självstyrelse.

Holmberg, Åke 1959: Sverige efter 1809.

Palme, Sven-Ulric 1962: undra år under kommunalförfattningarna