I två reportage i FiB/K har behandlingen av kommunister under andra världskriget kriget tagits upp. Många spärrades in i avlägset placerade läger. Visst var det en eftergift för nazisterna, och visst är det en behandling som ska fram i ljuset. Men det ska de svenska kommunisternas agerande också.

Den tidens partimedlemmar var långt, mycket långt, ifrån några rakryggade kämpar för frihet, mot nazismen. De var istället medlemmar i en sektion av ett internationellt parti vars ledning såg som sin viktigaste och mest centrala uppgift att i alla lägen försvara den stalinistiska sovjetstaten – eller med den tidens språkbruk: den första arbetarstaten.

Mellan 1939 och 1941 var ”den första arbetarstaten” och Nazityskland allierade. Man kan lugnt säga att det märktes. Kommunistpartiets huvudorgan Ny Dag propagerade för fred, mot ”krigshetsarna”, långt efter att Sovjet och Tyskland tillsammans ockuperat Polen. Ny Dag kritiserade den svenska ”panikrustningen” som drog så stora kostnader att det tvingade fram en höjning av spritskatten.

På den tiden kunde man läsa en lugnt resonerande artikel i Ny Dag som förklarade att socialism och nationalsocialism faktiskt inte var riktigt samma sak.

När tyskarna den 9 april 1940 ockuperade Danmark och Norge kritiserade Ny Dag de norska socialdemokraterna som flydde landet tillsammans kungen istället för att stanna kvar på arbetsplatserna och försvara arbetarnas levnadsstandard. De Framförde också de danska kommunisternas resolution som publicerades dagarna efter ockupationen. Den fäste särskild vikt vid de danska jordbrukarnas betryckta läge nu när det var dyrtid…

När Gunnar Johansson, Ny Dags chefredaktör, skrev om Lettland som Stalins trupper ockuperade så skrev han att det var nu, när landet blev en del av Sovjetunionen som landet fick sin nationella frihet. Innan hade det suttit fast i imperialismens garn. De fejkade val som hölls för att i Lettland för att ge erövringen någon slags legitimitet kallade han för de första fri valen, eftersom det var först nu som kommunisterna fick ställa upp. Att ingen annan fick ställa upp, att det alltså bara fanns en valsedel att välja på berörde han bara indirekt. Han skrev att valet var ” av folkomröstningskaraktär” – ja eller nej till den nya regimen.

Den här delen av den svenska kommunismens historia är även den väl värd att lyfta fram. Även den är väl gömd och glömd. Under Andra Världskriget fanns det svenskar av olika riktningar. En del lutade betänkligt åt de tyska nazisterna, andra såg sina ideal i England, åter andra i Sovjet. Hedervärdast av alla var dock, tycker jag nog, de som oavsett hot och fruktan, ställde upp för sina grannar i Norge och Finland oavsett vilken stormakt som var erövraren. Och bland dem saknades såväl nazister som
kommunister.

Bertil Orrby

SVAR:

INGEN SKA DÖMAS OHÖRD.
"Proletariatets diktatur" och "demokratisk centralism" är de viktigaste tankefelen som lett till kommunismens förskräckliga praktik, som få önskar se igen. Demokrati bör försvara minoritetens rättigheter.  Demokrati bör ge rätt till att ha fel, så länge det handlar om åsikt.  Därför var interneringslägren ett svek mot demokratin och rättstaten.

Det svenska kommunistpartiet blev medlem i Kommunistiska internationalen 1921. Trots att SKP var en sektion av Komintern var det då inte tal om att dess medlemmar borde isoleras i läger. Alla medlemmar i SKP var inte besjälade av den revolutionära anda som präglade Komintern-programmet. Det kunde ju tänkas att en del, kanske t.o.m. de flesta, stödde partiet därför att de gillade dess uppträdande i mer omedelbara och jordnära sammanhang som t.ex. kampen för bättre arbetsvillkor i skogen, i gruvan eller på bygget. Det kunde vara så att många inte haft en tanke på Komintern när de gick med i partiet. (Källa: SÄKOs rapport)

Interneringslägren genomförs först 1939. Men de svenska myndigheternas övervakning började redan 1917 när Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades. Redan i 1900-talets början fanns det inom krigsmakten en viss lokal polisiär verksamhet inriktad mot kommunister  och samhällsomstörtande element.  Säpo bildades först efter kriget,  men det fanns redan då en godtycklig åsiktsregistrering. I en översikt från 1934 nämns ett ”personalkartotek” omfattande över 100 000 personer som var kända eller misstänkta kommunister. 

I 1935 års betänkande om åtgärder mot samhällsfarliga sammanslutningar diskuteras  arbetskompanier för kommunister och andra opålitliga. Men det ansågs då olämpligt eftersom det förutsatte förhör med den misstänkte. Bakom den slutsatsen låg principen att ingen fick dömas ohörd.

1938 utfärdar regeringen i hemlighet en säkerhetskungörelse där den hemliga allmänna säkerhetstjänsten träder i funktion.  En lagändring 1936 har förberett inkallelse till läger. Samma år berättar pro-nazistiska Aftonbladet för svenska folket om "ordning och reda" i ett tyskt koncentrationsläger för kommunister.

1939 inkallas unga svenskar på landets kompanier till "koncentrationslägret Storsien".

Många hämtas dessutom olagligt i hemmet. De interneras utan anklagelseakt, rättegång eller dom. Ingen var  skyldig till någon brottslig handling, det räckte med att ha "fel"  åsikt.

För militären var  ingripanden mot kommunisterna ett utrikespolitiskt instrument.

Engagemanget för den svenska frivilligkåren till Finland fick inte försvåras av kommunisternas propaganda och det gällde att skapa goda relationer till den nazi-tyska stormakten. Arbetskompanierna skulle visa den svenska sympatin för nazisternas anti-bolsjevikiska kamp och Sveriges förmåga att kväva en inhemsk oppositionsrörelse.

Efter att tyskarna den 9 april 1940 ockuperat Danmark fördes 6000 danskar till tyska koncentrationsläger. I det s.k arbetslägret Neuengamme internerades 106 000 fångar fr.o.m 1938 t.o.m 1945. 55 000 uppskattas ha mördats.

Sveriges beredskap att göra nazisterna till lags ledde till att 1 jude, ca 60 Englandsvänner, något hundratal syndikalister och socialdemokrater internerades tillsammans med flera hundra påstådda kommunister. Forskaren Karl Molin anser att "det sammanlagda antalet...torde ha legat mellan 590 och 660". Men det kan varit fler, Karl Molin påpekar att det inte är säkert att alla läger blivit kända, de var ju hemliga och militären har bränt eller på annat sätt förstört dokument om lägren.

I Övre Norrland betalades nazisters och ultrakonservativa personers angiveri, vilket redan sommaren 1940 kritiserades av MO.  Försvarsminister Skölds efterforskningar 1941 visade att en väsentlig del av de internerade hade svag, eller var helt utan anknytning till SKP. Trots det ansåg Sköld att arbetskompanierna var en riktig åtgärd och han instämde i den militära bedömningen av kommunisterna som "villkorliga fosterlandsförrädare". 

Polisens spaning visade dock att internationella sabotageorganisationer höll strängt på principen att deras medlemmar inte fick vara registrerade i en kommunistorganisation.

SKPs kampanj mot lägren bidrog starkt till att Sköld under sekretess gav militären direktiv som ryckte undan grunden för lägersystemet. Sekretessen dolde inte bara attackerna i militärledningens krig mot kommunisterna, utan även reträtten.

Än idag anser både forskare, internerade och deras anhöriga att interneringar utan rättegång och dom, kommer att ske igen.  Om de drabbade får upprättelse kommer det att bli svårare att genomföra. Verklig demokrati ska försvara minoritetens rätt att vara minoritet.

NILS LUNDGREN

Verklig frihet måste alltid innebära frihet för den som tänker annorlunda. Rosa Luxemborg.

Lästips:

Hemmakriget. Om den svenska krigsmaktens åtgärder mot kommunister under andra världskriget. Författare Karl Molin (1982). ISBN 91-550-2785-7

Säkerhetspolisens hemliga register. Om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse. Författare Sven Rydenfelt & Janerik Larsson. Förord av Vilhelm Moberg. Zindermans/Zinderella. Bohuslänningen AB, Uddevalla (1966).

Den siste juden från Polen. Författare Stefan Szende. Albert Bonniers förlag 31 mars 1944. Boken kommer ut i Sverige innan krigets slut och marknadsförs som "den sanna och hittills enda berättelsen om 5 millioner judars förintande, en berättelse lämnad av Adolf Folkman den siste av alla judiska flyktingar från Polen. Folkman levde tjugoen månader under sovjetstjärnan och såg de tyska truppernas inmarsch i Lwów (Lemberg)...Som polsk arbetare i Organisation Todt fördes han till Norge och flydde därifrån i slutet av oktober 1943 till Sverige. Boken innehåller också den första omfångsrika skildringen av förhållandena i Östpolen under den ryska regimen 1939 - 1941."

Här avslöjas den sovjetiska ockupationsmaktens behandling av de polska kommunisterna. "Det illegala kommunistiska partiet blev inte legaliserat.Sovjetmyndigheterna gynnade inte de tidigare kommunisterna, tvärtom sökte de bland industriarbetarna efter sådana som förut tagit föga del i det politiska livet." (sid 155)

Stefan Szende gör 1943 (!) en analys av hur nazismen utvecklar sin anti-bolsjevism till att bli alltmer antisemitisk, och varför koncentrationslägren förändras till att bli förintelseläger:
"Under de första månaderna av det tysk-ryska kriget erövrade de tyska vapnen oerhörda områden, i vilka det bodde milliontals judar. Men dessa som nu kom att lyda under nazismens herravälde, var till största delen sovjetmedborgare, kommunister och bolsjeviker. De blev också behandlade därefter, det vill säga man hade den uppfattningen att endast judarna och några få vilseledda ryssar var bolsjeviker. Dessa måste naturligtvis utrotas om man ville utrota bolsjevismen överhuvudtaget.  

Männen kring Fûrhern beslöt då att överföra de europeiska judarna till de från Ryssland erövrade områden. De bolsjevikiska judarna i dessa områden skulle man däremot "likvidera". Det var ju ett axiom att det endast var några få judar och dessas hantlangare som undertryckt och förslavat det ryska folket och hetsat det till krig mot tyskarna. " ...

De tyska militära befälhavarna utgav pampiga proklamationer om befrielse om befrielse och räddning. Gestapomän och ämbetsmän för förvaltningsändamål började strömma till erövrade områdena för att "återskänka befolkningen friheten". Men judarna som var skulden till allt dödades...

Man gladde sig allmänt åt att den tyska propagandan mot de bolsjevikiska judarna föll i god jordmån i de baltiska staterna och i Östpolen, som ju lytt under ryssarnas herravälde. Samtidigt var man irriterad av att denna propaganda om befrielse från det judiska slaveriet inte fann någon genklang i de egentliga sovjetområdena.

Milliontals tyska soldater märkte till sin förvåning att den ryska befolkningen inte alls gladde sig åt befrielsen genom tyskarna utan tvärtom började skjuta på inkräktarna från skogarna och alla upptänkliga gömställen. De verklige nazisterna insåg nu att judarna återigen spelat ett falskt spel. Det hade tydligen inte endast lyckats dem att undertrycka och förslava de 180 millionerna halvvilda och barbariska ryssarna, utan djävulens avkomma hade till och med lyckats "beröva ryssarna deras själ".

I tusentals tidningsartiklar klarlade man dessa nya erfarenheter för det tyska folket. Judarna hade förvandlat ryssarna till själlösa robotar, vilka viljelöst lydde sina herrars befallning. På något annat sätt kunde man inte förklara hur det kom sig att dessa "halvvilda ryssar"  med största skicklighet kunde hantera de moderna vapen, att det aldrig gav upp i en utsiktslös strid utan försvarade sig själva och sitt land till sista patronen och till sista man. Det kunde ju endast vara judarna som i förbund med djävulen kunde uppbjuda ett sådant motstånd. Det var de som hade skulden, dessa förbannade judar!

...framför Moskva stötte den tyska armén på ett oväntat motstånd, en försvarsvilja som tycktes uppbäras av  hela det ryska folket. Hakkorsets hittills så segerrika soldater soldater led sitt första avgörande nederlag framfrö Moskvas portar.
En nazist kan och får inte erkänna sina egna misstag. Den gudomlige Führern var ofelbar. Det var andra inte nazisterna, som bar skulden till bakslaget. Det var omöjligt att erkänna att Führerns högkvarter hade misstagit sig och begått en så ohjälplig blunder.

Det var judarna som bar skulden! Judarna! Alltid bara judarna!

Efter nederlaget vid Moskva, i det ögonblick då de invigda och kanske till och med Führern själv med förskräckande tydlighet insåg att kriget också kunde sluta på ett annat sätt än med en tysk seger måste Führern och hans trogna folk finna ett nytt objekt för sitt hat och sin vrede över den misslyckade offensiven. Som nazismens överstepräst, som högsta gudomliga auktoritet förkunnade nu Adolf Hitler det nya budet: Judarna är skulden till allt! De ska utrotas, förintas!

I sitt nyårsbudskap år 1942 sade Hitler:

"Den drivande kraften bakom allt är den judiske Ahasverus som sedan årtusenden tillbaka är den evigt oförsonlige fienden till varje form av mänsklig ordning och verklig social rättvisa...Den som kämpar för sitt folks liv, för dess dagliga bröd och framtid måste segra! Men den som i detta krig med sitt judiska hat försöker förinta folken måste gå under!"

Tidigare hette det i den nazistiska propagandan att judarna ville utnyttja utnyttja, utsuga och behärska alla nationer, men nu hette det att de ville "förinta" alla andra folk, och att de därför måste gå under. Detta hände på nyårsdagen 1942 då den ryska vinteroffensiven redan var i gång.

Trettio dagar senare hade den ryska vinteroffensiven otroliga kraft inte ens avtagit.Tvärtom, de judiska bolsjevikernas offensiv bara segrades dag för dag, och de skördade den ena framgången efter den andra. Under dessa trettio dagar måste Führern ha kommit på spår av djupare sanningar om förhållandet mellan judarna och den övriga världen. I  sitt tal på den nionde årsdagen av nazisternas övertagande av makten sade Hitler i Sportpalatset i Berlin:

"Det står fullkomligt klart för oss att kriget kan sluta bara på två sätt: antingen blir de ariska folken utrotade eller skall judendomen försvinna  från Europa.  Redan den 1 september 1939 sade jag i riksdagen
- och jag aktar mig för förhastade förutsägelser - att detta krig inte kommer att sluta så som judarna föreställer sig det, nämligen med att de ariska folken i Europa utrotats, utan detta krigs facit ska vara judendomens förintelse. För första gången i historien ska inte andra folk förblöda, utan för första gången ska den gammaltestamentliga satsen tillämpas: Öga för öga, tand för tand!

Ofta hade Führern i sin tal vänt sig mot judarna, men förut hade han endast talat om deras maktbegär och penninghunger, deras förslagenhet på det ekonomiska och politiska området; denna makt skulle berövas dem och de skulle isoleras från de andra. Men nu talade Führern för första gången öppet till sitt folk om judarnas "förintelse", om deras "utrotning". Nu var beslutet fattat! Äntligen skulle judarna utplånas från jordens yta.

Det var det löfte Hitler gav. Judarna ville "utrota" alla ariska folk i Europa. Nu skulle judarna förintas innan det lyckats dem att utrota de "ariska" folken. Detta var Hitlers löfte.

Många löften hade Hitler tidigare givit. Men inga hade han hållit. Denna gång skulle han dock stå vid sitt ord. Det löfte Hitler den 30 januari 1942 gav sitt folk, är det enda löfte Adolf Hitler, nazismens Führer, troget hållit. " (sid 244 - 247)