MATS LARSSON

är professor i fysik vid Stockholms universitet, spelar svensk folkmusik på fiol hellre än bra och är helt notblind. "Musiken når sina  höjdpunkter i Mozarts operor, men jag är öppen för allt i musikväg", säger han.

Lars hade kämpat mot sitt narkotikaberoende under nästan hela sitt liv, det var ju så i jazzen på den tiden. Skulle man spela som Charlie Parker så krävdes ju samma knark som han använde. Jag hade märkt hur påverkad han var under spelningen på Fashing.

Men det som verkligen stannade i minnet var när hon berättade hur Lars Gullin under 1950-talet försökt föra samman den svenska folkmusiken med jazzen. Kritikerna mötte honom med hånfulla omdömen som ”fesljummen fäbojazz”, något som tog honom mycket hårt.

Samma hårda attityd fanns på den andra sidan. Jag spelade en del folkmusik på 80-talet och tillbringade en gång en helg tillsammans med andra spelande vänner på Björn Ståbis gård i Hälsningland. Björn hade gamla nummer av tidskriften Spelmannen i rummet där jag sov och jag slogs av hur nedlåtande man skrev om jazzen i de gamla numren från 1950-talet. Ole Hjorth, folkmusiker och tidigare lärare på Musikhögskolan, har berättat om vilket liv det blev i Upplands spelmansförbund när en jazzviolinist ville bli medlem – han spelade ju "negermusik".

Jazzen och den svenska folkmusiken stod länge långt ifrån varandra, och den som bröt isen var Jan Johansson. Han hittade rätt musikaliskt tonfall, och hade rätt timing, i motsats till Lars Gullin. Tiden var på något sätt mogen i början av 1960-talet.

Björn Ståbi och Ole Hjorth spelade svensk folkmusik långt innan folkmusikvågen svepte runt landet i början av 1970-talet. Björn bodde i Norra Ängby i Stockholm men hans föräldrar kom från Orsa. När den store traditionsbäraren av den gamla och krokiga orsamusiken, Gössa Anders Andersson, var i Stockholm för att spela på Skansen bodde han hos Björns familj, och Björn lärde sig redan i tidiga år hela Gössas repertoar. Gössa Anders i sin tur började spela tidigt och var redan före 1900-talets inträde en ofta anlitad spelman i Orsa.

Folkmusiken levde under 1800-talet i sin gamla funktion, att spelas till dans på bröllop och andra fester. Men folkmusiken var också väldigt lokal. I Orsa var ju en moring (en från Mora) en utsocknes och moramusiken hade väldigt lite inflytande på orsamusiken. Bleckå Anders Olsson född 1831 och den store orsaspelmannen under 1800-talet, spelade ibland med spelmän från Mora, men lät sig inte påverkas. Man ser samma mönster i andra delar av Dalarna; musiken i Boda och Bingsjö är mycket olika trots den geografiska närheten.

Ole Hjorths far, konstnären Bror Hjorth, var god vän, men inte släkt, med spelmannen Hjort-Anders Olsson och Ole lärde sig i unga år Hjort-Anders låter från Bingsjö i Rättviks finnmark i Dalarna. Hjort-Anders, född och uppväxt i Bingsjö, lärde sig bingsjölåtarna från byns store spelman på 1800-talet, Pekkos Per. Men hur trogen var Hjort-Anders mot de gamla bingsjöpolskorna? Det vet vi inte så mycket om eftersom Pekkos Per dog långt innan den första folkmusikvågen i Sverige startade i början av 1900-talet. Den med Zorns spelmanstävlingar, Nils och Olof Anderssons uppteckningar i det som blev ”Svenska låtar”, och etnografen Yngve Laurells fonografinspelningar av bl a Gössa Anders och Jämt Olof. Men vi får en liten aning från en historia som Viksta-Lasse, Hjort-Anders 30 år yngre spelkamrat, berättad i en TV-inspelning från 1970-talet.

Viksta-Lasse var upplänning och träffade Hjort-Anders när denne lämnat Bingsjö och flyttat till Uppland. Viksta-Lasse och Hjort-Anders var i Dalarna och spelade och träffade på Hjort-Anders tio år äldre syster. De sov över hos systern och på kvällen plockade Hjort-Anders fram fiolen och började spela. Men efter en stund började storasyster protestera:

”Nä du Anders, du ska ha dialekten med. Nog e du musikalisk och nog kan du fingra, men du har inte den rätta Pekkos-Pers dialekten”.

Hon började sjunga låten och Viksta-Lasse kunde direkt märka att det var skillnad. Hjort-Anders hade lagt till drillar och annat som systern ansåg förstörde dialekten. En musikalisk storasyster tillrättavisade sin lillebror, Sveriges store traditionsbärare av bingsjömusiken.

Under 1900-talet förlorade folkmusiken sin ställning som folklig musik. Visst levde den kvar i många byar, Boda i Dalarna är väl ett bra exempel, men Orsa- och Bingsjömusiken, för att ta två exempel, var för speciell och alltför lokalt förankrad för att bli musik som människor runt om i Sverige ville höra i radion. Jussi Björling var förmodligen betydligt mer folklig än Gössa Anders under 1940-talet och framåt.

Det är också lätt att förstå den konservativa inställning som många spelmän fick under 1900-talet. Erik Moreus, far till brödena Moreus in Orsa Spelmän, lärde sig låtarna exakt som Gössa Anders spelade dem, varje stråk skulle vara korrekt. Det gällde ju att bevara de gamla låtarna och spela dem som de gamla storspelmännen gjorde. Inte konstigt att man var misstänksam och avogt inställd till jazzen.

Svensk film tog också lång tid på sig att acceptera jazzen. När man idag lyssnar på en av de första jazzfilmerna, Swing it magistern från 1940, slås man av hur ointressant musiken är. Det är verkligen inget ”bett” in den jazzmusiken. Annat är det om man reser öster ut, till Sovjetunionen. Filmen Весёлые ребята Vesyolye rebyata (”Glada grabbar”) från 1934 är ett musikaliskt mästerverk trots att handlingen är svensk pilsner. Vilka fina jazzmusiker det fanns i Sovjet på den tiden, och vilket utrymme att spela ut de får i filmen. Här möter också folklig musik i form av Dunajevskis Glada grabbars marsch - snoddes av Karl-Gerhard till den Ökända hästen från Troja - jazzen och konstmusiken. I Весёлые ребята misstas den enkla herden för att vara den store dirigenten, så i den grandiosa slutscenen spelar jazzmusikerna och Bolsjojteaterns klassiska orkester tillsammans med den sjungande herden.

Det avgörande ögonblicket var när filmen visades för Stalin:

”den var bra, känns som jag varit på semester”

... var orden som gjorde filmen till alla tiders största succé i Sovjetunionen, men tyvärr antagligen okänd i Sverige.

Sluligen kan man konstatera att vi i Sverige inte har haft några tonsättare av Bela Bartoks kaliber, en tonsättare som var fascinerad av sitt lands folkmusik och som förmådde skapa stor konst med folkmusiken som bas. Den mediokre Hugo Alfvén var visserligen intresserad av svensk folkmusik, men när han är som bäst plankar han Bleckå-Anders fina Systerpolska nr 1 nästan ton för ton.

Mats Larsson