Fredagen den 17 maj åkte jag från ett solvarmt Luleå med Länstrafiken till Jokkmokk, för att dagen efter vara på ett seminarium om gruvbrytning och dammkatastrofer.
I NSD uttalade sig Carl Bildt om protesterna mot att gruvnäringen inkräktar på samernas mark: "De har ju mark. Det är inte som om hela Sverige är en gruva." På liknande sätt har fler uttalat sig.
I tidningen läser jag om hur gruvbrytningen kan orsaka dammhaverier, speciellt om det sker sprängningar i närheten av vattenkraftsverkens dammar. Gruvföretagen ska deponera pengar för framtida katastrofer, men det är pengar som långt ifrån räcker.
Maj-Britt Öhman, som är en av föreläsarna har dagarna innan vid en presskonferens i Luleå påpekat att alla vid Luleå älv dricker av vatten från älven, medan representanter från kommunen säger att det numera finns bättre metoder att rena vatten. Sådan är den verklighet jag reser ifrån. De exakta orden går att läsa i tidningarna. Min ambition är att framöver kunna gå under ytan. Det här är viktiga frågor, som berör hela Sverige och är viktiga att skriva om i Folket i Bild.
Jag sitter längst fram på bussens "övervåning" och möter sommaren. Det är olidligt hett och under den drygt tre timmar långa resan faller ögonen igen när jag försöker läsa.
Jag tänker på hur vi är beroende av hela denna älvdals vatten. Min far var ett tag vattenrallare och arbetade vid Harsprånget och Suorva. Vi hörde en del berättelser som barn och kan se bilder i fotoalbumen. Då talade man om Lapplands vita guld. Genom att dämma upp älvens forsar kunde Vattenfall omvandla vattnets kraft till energi, som överfördes via högspänningsledningar till södra Sverige. Denna energi byggde Sverige, medan Norrbotten avfolkades. Även Vattenfalls vinster gick söderut. Allt detta hade stor betydelse när jag själv blev medveten om exploateringens samband.
Håkan Rudehill, som då bodde i Malmberget, gjorde under 1980-talet en trallvänlig visa:
"Malmen tog dom, sen all vår skog,
aldrig nånsin tycks dom få nog.
En kommitté sattes till här i fjol,
om hur de ska ta våran midnattssol".
Länge var delar av Norrbotten avkapad på TV:s väderkartor. Våra soltimmar redovisade inte heller förrän förre gruvarbetarledaren Lars Törnman lyckades få Kiruna på kartan.
När vi når Boden tänker jag på de hungerstrejkande afghanerna utanför Migrationsverket, som det heter numera. På bussen kliver det på två unga tjejer, ensamkommande flyktingbarn från Eritrea, som går i skola i Boden och som ska upp till Harads där de bor. Jag pratar lite med dem. De har varit 5 månader i Sverige och talar stapplande svenska och tycker att det är "Very hot!"
Mina tankar går också till Missing People som fortsätter sökandet efter Vatchareeya Bangsuan, 20 år, som några dagar senare hittas styckmördad.
Jag känner oro för den värld vi lever i.
Tidigare arbetade jag många år som lärare i Svenska som andraspråk i Boden och har sedan 1988 då jag arbetade i Svappavaaras förberedelseklasser mött många av världens nationaliteter, speciellt efter att Berlinmuren föll. Jag har även varit med om att hjälpa flyktingar som levt gömda i Sverige och är fortfarande medlem i FARR - Flyktinggrupperna - och Asylkommittéernas Riksråd, om än jag inte på senare år orkat göra så mycket.
Denna älvdal bär på många minnen, som skulle kunna bli en hel roman.
När jag passerar Vittjärv, där jag också arbetat tänker jag på Mikael Niemis bok Fallvatten (2012) och Lars Wilhelm Svonnis bok Överskridna gränser (2005). Faktiskt var det efter en artikel av Jan Myrdal, som jag läste Svonnis bok. Båda böckerna som är thrillers handlar om vad som kommer att hända i Luleå älvdal om Suorvadammen brister. Jag är helt övertygad om att det en gång kommer att ske. En damm brister förr eller senare och riskerna blir större vid dammar som ligger nära gruvor, som spränger fram malmen.
Jag reser med oro genom ett Sommarsverige där lövträden fått musöron och lyser med skir grönska.
I Norrbottens-Kuriren läser jag om en tågurspårning i Koler vid Stambanan, utanför Älvsbyn. Där skall de också öppna en ny gruva efter den som lades ned för många många år sedan.
Orsaken till urspårningar var undermineringar i banvallen orsakad av vårfloden och nu befaras, att kopparsligen från Boliden i Aitik (Gällivare) från de malmvagnar som välte, ska nå grundvattnet.
Detta är en dammkatastrof i liten skala. En banvall är som en damm. För några år sedan var det en olycka vid Aitik där en av vallarna brast och släppte ut giftigt vatten i Kalixälven. Dammarna byggs för att samla upp giftigt vatten. Gifterna kommer att ligga kvar i all evighet och är redan idag en tickande miljöbomb. Varje år händer flera dammolyckor över hela världen. Inte ens Sverige är förskonat.
Inom några år kommer företag i Sverige att starta gruvbrytning på 50-60 orter. Sedan staten släppt alla geologiska kartor är det fritt fram för alla lycksökare. Malmen säljs innan björnen är skjuten, för att anknyta till ett gammalt talesätt. Gruvbrytningen i Kaunisvaara i Pajala kommun kommer att fortsätta trots konkursen. Malmen var såld till Kina redan innan den började brytas. Gruvan ger Jobb, Jobb, Jobb! Vad händer när den kinesiska ekonomin rasar? Nu dånar längre EU-normerade långtradare, längs Norrbottensvägarna till en omlastningsstation i Svappavaara och i Narvik bygger Northland Resourses en ny malmhamn. Framtiden i Sverige är säkrad genom exploatering, något som redan Axel Oxenstierna skrev om.
Innan LKAB-malmen började brytas byggdes Malmbanan till Narvik. Problemet redan på 1600-talet var att det inte var lönsamt att transportera järnmalmen i akkjor eller forsbåtar till Kengis bruk utanför Pajala. Nu är allting möjligt, men någon järnväg från Kaunisvaara är ännu inte planerad. När gruvbrytningen är i full gång kommer en långtradare att dundra förbi byarna var femte minut.
I Jokkmokk blir jag hämtad av Leif Öhman och Elizabeth Johansson som bor i Randijaur. Vi åker hem till dem. Där skall jag bo två nätter. Vi åker längs vägar som snart ska bära långtradarkaravanerna till nya omlastningsterminaler.
Igår - den 26/6 - slöts cirkeln kring det jag ännu inte hunnit börja skriva om. I NSD finns en artikel, som även finns på länk från FiBs hemsida om Den osynliga smutsen över Norrland. Industrins utsläpp skördar tusentals liv - varje år. Vad det handlar om är dammet - utsläpp av mikropartiklar och där ligger LKAB i topp!
Bror Kajsajuntti