Själv avviker jag radikalt från detta mönster. Jag har väsentligt skarpare minnesbilder från mina tre första levnadsår än från de tre senaste och skulle utan vidare kunna snickra ihop ett tämligen digert memoarverk från perioden 1943-46. Olyckligtvis har förlagsvärlden, än så länge, ställt sig kallsinnig till ett sådant projekt.
Måndagen den 19 juli 1943 vistades jag utomhus – endast tolv dagar gammal – för första gången i livet och mötte världen med skepsis och kritiskt sinne. Av naturliga skäl var jag totalt oförberedd på solens depraverade läggning och bländades svårt i samma ögonblick som jag lyfte blicken mot skyn. Förgäves vädjade jag till omgivningen om ett par svarta solglasögon; tyvärr förstod jag inte att artikulera mina krav med tillbörlig pregnans, varför solskivan fortsatte att irritera. Men detta uppvägdes av godståget – det godståg, nämligen, som i full karriär skenade fram på järnsyllarna i riktning mot Hallsberg och som var det första godståg, ja, t o m det allra första tågsätt med vilket jag konfronterades i min ensliga tillvaro. Ett sådant sätt hade jag ju aldrig sett hemma i bostaden på Krokgatan 17 i den lilla småstadsidyllen, och länge svävade jag i okunnighet om detta ohyggliga vidunders egentliga syften och strävanden. Till inte mindre än sjuttioåtta vagnar och två lok hann jag räkna – innan det gick flera tåg.
Jag fick alltså en plats i solen på tidigt stadium i tillvaron, och därefter fortgick livet som på räls.
Söndagen den 24 oktober -43 döptes jag, och även den ceremonin har jag lyckats bevara i varmt, tacksamt och knivskarpt minne. I detta ligger ingenting unikt; också Gunnar Serner (1886-1947), alias Frank Heller, mannen bakom Kejsarens gamla kläder, Storhertigens finanser och en rad andra verk, lär ha kommit ihåg varje liten detalj från sitt eget dop, trots att han inte var äldre än fem veckor vid tillfället ifråga. Själv hade jag hunnit bli en smått blaserad yngling på närmare sexton. Å andra sidan var Serner prästson och därmed jävig i dopsammanhang.
Märkligt nog döptes jag hemma. Det berodde på att jag underkänt såväl den s(a)krala akustiken i Vårfrukyrkan som den otjänliga vattentemperaturen i kyrkans dopfunt och krävt en förrättning under mera värdiga former. Nu fungerade vicepastor Nils Häger från Vadstena som officiant och skötte uppgiften till belåtenhet. Han spred en diskret vällukt av Aqua Vera kring sig och bar, vill jag minnas, en rosafärgad kryddnejlika i vänstra knapphålet. Att han hade glimten i ögat märktes direkt: när jag i ungdomligt övermod pikade honom för hans befattning – som vicepastor – log han glatt och hänvisade instinktivt till de tre vice männen, som ju inte heller var ordinarie.
Utanför landets gränser rasade kriget, och här hemma var livsmedel, kläder, bensin och åtskilligt annat strängt ransonerade. Men just på hösten -43 hade situationen börjat ljusna. Dopmiddagen – cognacsflamberad pepparstek och mördarsniglar med vitlökssmör – kommer jag sent att glömma. Ävensom de färska havsräkorna.
Jag hade väldigt lätt för att läsa och lärde mig, betecknande nog, det kyrilliska och ryska alfabetet före det latinska. I den välsorterade Parners Bokhandel på Linköpingsgatan fann jag ofta vad jag sökte och ibland långt mer än så.
Riden av en liderlig prestigedjävul siktade jag inledningsvis alltför högt och gjorde misstaget – som så många före mig – att börja med på tok för avancerad litteratur. Redan i maj-juni 1944 sjöng jag med Gunnar Ekelöf i hans Färjesång, och därefter spelade jag Glaspärlespelet med Hermann Hesse. Det var mitt unga livs första läsupplevelser. Men ärligt talat begrep jag inte ens hälften av författarnas intentioner.
Tids nog fann jag vägen till Bröderna Grimms och H. C. Andersens sagor och till den subtropiska serietidningsdjungeln. Med Fantomen, Hopalong Cassidy, Knockout-Charlie, Kapten Miki, Windy och Salasso öppnade sig en ny och bättre värld.
Mitt 40-tal kulminerade med den tvååriga födelsedagen den 7 juli 1945. Den dagen har för alltid etsat sig fast i minnet, eftersom jag då – elransoneringen till trots – förärades mitt livs allra första elektriska skrivmaskin. Apparaten, den så spädlemmade, var en Halda av Latham Scholes-typ med inbyggd servomotor. Den sirliga skriften trycktes fast på de mjölkvita pappersarken, minns jag, med hjälp av ett sfäriskt huvud av platina. På det honungsgula omslagspappret fanns en lång, instruktiv och utförlig bruksanvisning på alla de sju levande tungomål jag redan då behärskade till fulländning.
Naturligtvis började jag skriva på stående fot. Det är nämligen genom skrivandet som jag minns, och jag minns genom att skriva.
Mats Parner
Karlstad
