Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor. Voxnadalen, Hälsinglands skogar, Orsa Finnmark, Härjedalen och Jämtland var inledningsvis hans litterära landskap. Sedan blev det Lappland, Nordkalotten. Sent i livet skrev han och fotograferade i berättelserna om de stora skogarna, Tiveden och Kolmården.
Hans Lidmans uppväxt färgades av ett trauma. Fadern, den välrenommerade företagsledaren och skogmannen, tog livet av sig när Hans ännu inte fyllt tre år. Hela Edsbybygden var i chock. Modern lämnades ensam med tre barn.
Hans Lidman växte alltså upp i vad vi idag skulle kalla periferin i Edsbyn i Ovanåkers kommun. Han bodde där i hela sitt liv och var en av bygden stora kändisar. Han hade förväntningar från släkten att bli en ”studerad karl” med en framtid i Skogsbranschen. Hans Lidman valde emellertid en annan väg. Han engagerade sig inte frikyrkligt i denna religiösa bygd, inte heller var han bandyintresserad i detta ”bandybälte”. Redan som barn älskade han fiske men också jakt. Han var tidigt en känslig och lyhörd vandrare i naturen och blev över tid Sveriges mest lästa och älskade naturskildrare.
Hembygdsrörelsen blev en tidig ”arena” för Hans Lidman. Han skrev och redigerade böcker om Ovanåker, naturen och människorna. Han var och med och såg till att bygdeorginalet ”Lim-Johan” fick upprättelse från mobbad ”byfåne” till uppskattad konstnär.
”Jag vandrade runt i finnskogen i flera dagar, kanske en vecka. I små fallfärdiga kolarkojor eller jättestora flottningsbaracker vilade jag en eller annan timme under den mörka natten. Matsäcken drygade jag ut med nyfångad laxöring, halstrad på glöden”. Det var under dessa vandringar Hans Lidman samlade material till sin ”magnum opus” det vill säga kultboken ”Det nappar i Svartån”. Detta nästan mytiska vattendrag i Hälsinglands finnskogar som blev ett Shangri-La för fiske- och naturälskare.
Boken har på ett speciellt sätt har berört alla fiske- och naturentusiasters hjärta. Lidman skrev om skogsensamheten, fisket, men också en hyllning till de stora skogarnas många originella personligheter. Vem var han själv som skrev både vackra och mörkas berättelser från Svartån och andra platser? Många myter skapades kring Hans Lidman.
Lidmans böcker kom till i en tid när fritiden och ekonomin skapade nya möjligheter. Fisket var inte längre ett husbehovsfiske för många utan en fritidssysselsättning. Hans Lidman själv utvecklades till en entusiastisk flugfiskare. Han blev lite av expert och det antyddes (felaktigt) att han i en viss bok om laxfiske i Mörrum ”sponsrades” av den kända fiskeredskapsproducenten ABU i Svängsta.
Samtidigt som han fiskade hade han med sig mystiken och kände originalen i de stora skogarna från 1920- och 1930-talets ensamma vandringar. Det var en tilltalande kombination och många fritidsfiskare fick en annan djupare dimension i sin favoritsysselsättning efter att ha läst Lidmans böcker. Lidmans böcker uppskattades också på kultursidorna och Karl Vennberg skrev i BLM om Lidmans ”Fiskefeber”: ”Det är där vildmarken finns orörd som Hans Lidman är som bäst. Det är som om hans sinnen var särskilt öppna för den och som om just den fick de rätta orden att infinna sig.”
Mitt i livet växlade Hans Lidman fokus. Han lämnade Hälsinglands finnskogar och upptäckte landet i norr ”Nordkalotten”. Passionen blev stor och han fick ytterligare en ”hembygd”. Det blev ett stort antal böcker från denna då relativt outforskade vildmark. Förutom de nordiska språken översattes flera av Lidmans böcker till engelska, tyska, ryska, tjeckiska, bulgariska.
Slutligen var Hans Lidman av vad som tidigare beskrivits ingen okomplicerad naturlyriker. Han stod ofta på den lilla människans sida i sina böcker. Trots sina stora framgångar och berömmelse i vida kretsar brottades han med sina inre demoner. Precis som fadern valde han också att avsluta sitt eget liv i förtid. Han ändade sitt liv med ett pistolskott i källaren i Kullen i Edsbyn vid 66-års ålder i april 1976.
Rolf Karlman