Skriv ut denna sida

Vladimir Oravsky: Jag är svensk

Vladimir Oravsky 17 december 2014

Screen_Shot_2014-10-27_at_14.37.20.png

"Jag håller fortfarande på med att tillskansa mig Strindbergs, Lagerlöfs, Lagerkvists och Alf Svenssons modersmål, men hade jag anat hur svårt svenska språket är, skulle jag troligen valt något annat." Skriver Vladimir Oravsky.

Människan har ett nedärvt biologiskt behov av kontinuitet och sammanhang, behov av jämförelse, rekapitulation, summering och bekräftelse. Det är detta som min berättelse kanske främst vill tillfredsställa hos mig. Men jag hoppas även att den för dig kommer att avslöja ett och annat om den värld som du är en del av, och att du finner stunden i mitt sällskap väl spenderad.   

JAG HETER VLADIMIR AURUM ORAVSKY och är född i Tjeckoslovakien.  Jag är svensk. Trots att jag är flykting liksom Bibelns Josef och hans maka Maria, vishetsläraren Konfucius, ”sagobröderna” Jacob och Wilhelm Grimm, författaren till pjäserna ”Barberaren i Sevilla” och ”Figaros bröllop” Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais, upphovsmannen till frihetsdramat ”Die Räuber” Friedrich Schiller, vaxskulptrisen Marie Tussaud, konstnären Max Beckmann, målare och konstteoretiker, en av den abstrakta konstens grundare Wassily Kandinsky, fyrfaldig Oscarvinnare kompositör, musikarrangör, dirigent, och pianovirtuos sir André Previn, kulturfilosof, sociolog, musikteoretiker och kompositör Theodor W Adorno, författarna Giacomo Girolamo Casanova, Vladimir Nabokov, Heinrich Heine, Émile ”J’accuse…!” Zola, Hermann Broch, Erich Maria Remarque, Stefan Zweig, Vicky Baum, Heinrich Mann, Franz Werfel, Walter Benjamin, Peter Weiss, Nelly Sachs, Gao Xingjian, konstnärerna Max Ernst, Marc Chagall, Jacques Lipchitz, filmregissörerna Fritz Lang, Otto Ludwig Preminger och miljontals andra. Jag är svensk. Trots mitt osvenska namn, trots min födelseort och trots mina ickesvenska föräldrar. Huruvida jag är en helt igenom äkta svensk får du avgöra och jag kommer att ge dig ett flertal tillfällen till det på de kommande raderna. Jag kommer att utlämna mig och min dagliga strävan för ett värdigt liv i Sverige genom att berätta om andra människor och om Sverige, genom att skildra hur andra människor förhåller sig till mig, genom att låta andra beskriva mig och slutligen genom att beskriva mig själv, även om jag vet att det sistnämnda en smula strider mot vad man kallar oförfalskad svenskhet.

Varken kronologin eller rangordningen är givna på förhand för de ovannämnda infallsvinklarna.

Under min uppväxt hade jag många planer på vad jag skulle göra och vad jag skulle åstadkomma som vuxen. Jag fick tidigt veta att förverkligandet av dessa var möjligt bara i ett land med högt utvecklad demokrati och lång humanitär tradition. Det kunde dessvärre inte vara Tjeckoslovakien, så det blev Sverige. Det var definitivt ett medvetet och kanske även moget val.

Det var människor som bodde och verkade här som gjorde att Sverige var det mest attraktiva landet i världen för mig för fyrtiosex år sedan. Attraktionen fördelades lika mycket mellan svenska politiker och deras inrikes- och utrikespolitik, som mellan svenska städer och deras skönhet och trygghet, svensk mångfacetterad och människoengagerad kultur och svensk välskött och lättillgänglig natur. Naturen, kulturen, städerna och politikerna var människornas verk. Då som nu. Men i dag är mycket annorlunda, som städerna, kulturen, politikerna, miljön och naturen.

Människor jag längtar efter i dag är min svenska familj och en handfull svenska vänner. De är Sverige för mig nu. Det övriga liknar för mycket det jag flydde ifrån. Därför är Sverige för ögonblicket oigenkännligt för mig – en smärtsam paradox som jag gladeligen skulle vara utan. I Sverige har det blivit glest mellan människorna jag så gärna ville leva bland. 

JAG FLYDDE FRÅN MITT LAND och dess regim eftersom jag var övertygad om att jag var stark nog att börja om, stark nog att starta ett nytt liv i ett kulturellt och socialt främmande land. Jag visste att emigrationen skulle kräva helt nya kraftuppbåd av mig och jag var beredd att gå i närkamp med den för att komma styrkt och segrande ur den. 

Skulle jag utsatt mig för allt det som emigrationen bjöd på och krävde betalt för, om jag anat det som ingen där bakom järnridån ens tillät sig att drömma om: Att mitt födelselands diktatur, detta tankens och kroppens fängelse skulle falla ihop som i en hjärtsvikt? 

Skulle jag utsatt mig för allt det som emigrationen bjöd på och krävde betalt för om jag anat det som ingen svensk ens drömde mardrömmar om: Att Sverige i mångt och mycket gradvis skulle komma att likna mitt födelseland som sorgligt nog aldrig tilläts att bära ett mänskligt ansikte? 

Två av många svåra och ständigt påträngande frågor vars definitiva svar hägrar bortom nutiden. 

Det är troligen omöjligt att hitta ett enda slutgiltigt svar på dessa provocerande frågor som oupphörligen förföljer mig, eftersom det mesta som utspelade sig efter det avgörande beslutet i augusti 1968 är lika gripbart som en vag luktförnimmelse från min barndom.

Dock finns det en mängd troliga svar, självfallet alla färgade av när, var och under vilka omständigheter de avkrävts. Blev svaret eller svaren ristade in i den iskalla sanden i Kalahariöknen under en mörk ensamhet med naglar doppade i blod efter en olycka… Eller blev de dikterade till en kurvig sekreterare vid den kroppsvarma poolen på Hotel Majestic i Cannes… 

Det är inte svårt att manipulera minnet eller vilseleda med tendentiöst urval och statistik när det finns rikligt material att välja från. Jag hoppas du märker hur lite jag styr mina tankar, att det mesta flödar direkt ur källan, själen, förbi vakttornet, förnuftet. Det skall likna en bikt och en sådan är obeskrivligt meningslös om den inte är absolut ärlig.

  

JAG HAR ALDRIG BEKLAGAT MIG för någon över flykten från mitt födelseland eller de uppenbara svårigheter denna medförde. Inte heller har jag talat med min hustru om min emigration. Ej heller med mina barn eller vänner. Jag ger intryck av att inte beröras särskilt mycket av tankar kring dessa omständigheter. Sanningen är dock inte sådan.

Varje gång jag sätter mig vid ordbehandlaren för att skriva en saga för barn eller en berättelse för äldre så visar det sig att den, som på trots, handlar om min flykt och kampen om tillvaron efter den. Och min tideräknings fasta punkt är inte Kristi födelse utan augusti 1968, det vill säga tiden när jag flydde från mitt land som en reaktion på att det anfölls av Warszawapaktens stolta fredsbevarande styrkor. 

Min hustru är således född år 18 f.f. (före flykten) och mitt yngsta barn föddes år 18 e.f. (efter flykten), fast jag använder mig av den från folkbokföringen tilldelade personnummerkoden i mera officiella sammanhang för enkelhetens skull. 

ENLIGT PAUL RICOEUR och hans anhängare är ett liv ingenting mer än ett biologiskt fenomen om det inte blir tolkat. Jag är ingen anhängare av denna tanke, men varför utsätta sig för onödiga risker? Sådan är jag. Å ena sidan pessar, kondom, p-piller, p-skum och coitus interruptus på en och samma gång, å andra sidan oskyddad gruppkärlek med naturfolk på Kärlekens ö, som Trobriandöarnas huvudö Kiriwina tillhörig ögruppen Papua Nya Guinea, kallas av välbemedlade ekoturister. You got the picture?  

En annan till synes kontradiktorisk handling är att jag lämnade den bekväma socialismen över huvudtaget. Väst var visserligen ett paradis för mig och en mängd andra ungdomar som drömde om Coca-Cola och växelspakslösa bilar, men min far hade också alltid skrämt mig med att ”I väst är man tvungen att arbeta hårt om man vill bli något! Där räcker det inte långt med en partibok”. Han kunde inte se in i framtiden och inte heller var han ofelbar.

Att Coca-Cola vann vet du ju redan, eftersom det inte är fiktion du håller på att läsa utan the real thing. 

Peter Öberg finner i sin avhandling ”Livet som berättelse. Om biografi och åldrande”, sex olika livsloppsformer: ”Livet som yrkeskarriär”, ”det dämpade, uppoffrande livet”, ”ödet bittra livet”, ”ödet ljuva livet”, ”livet som fallgropar” och ”livet som hinderlopp”. Är det verkligen så att varje liv har en dominerande sida efter vilken det kan betitlas? I Sverige och i dag? För mig låter det skrämmande. Vad är det för rubrik mitt liv kan summeras under? 

”Livet som hinderlopp” skulle locka om jag vore en från cancer skonad Ludmila Engquist, men under rådande omständigheter hoppas jag att mitt liv är som ett matrecept med en myckenhet av lockande ingredienser.                 

Jag känner mig knappast lämpad till att samtidigt ”vara” själva livet, forma det och att även vara juryn som objektivt bedömer det. Det sistnämnda överlämnar jag således till dig. Se om du förmår att summera mitt liv med ett enda adjektiv. Oavsett utslaget blir det troligen mest beroende av din reflektionsyta.  

Är det svårt att vara utlänning i Sverige? Nej, egentligen inte. Inte svårare än att vara behäftad med något annat handikapp, socialt, fysiskt eller psykiskt. 

Trots denna belastning kan jag säga att jag i stort hade tur. Tur med min omgivning, det vill säga människor jag mötte, tur med tiden när jag flyttade till Sverige, tur med min hår- och min hudfärg, tur med min personlighet som alltid ser den humoristiska sidan av tillvaron, tur med min utbildning och mitt yrke, tur med min sportiga, muskulösa kropp – det är ju viktigare än man kan föreställa sig – tur med min säkra utstrålning, tur med min uthållighet och tur med min stabila hälsa. Knock on wood... 

Dessutom hade jag tur med att jag kunde dra nytta av denna fasad av gynnsamma omständigheter. Och skulle jag ha bytt mitt namn till något svenskt, något som en del invandrare gör av förståeliga skäl, skulle du med två undantag kanske aldrig behöva märka att jag är invandrare. 

Det ena undantaget är språket, det andra är, naturligtvis, mitt personnummer, denna judestjärna som omedelbart avslöjar mig som en otillhörande, främmande bakterie i den svensknationella renhetsfloran. Vore jag narkoman och någon begärde ett urinprov för att på detta vis skilja agnarna från vetet så skulle jag antagligen lätt kunna vilseleda testprotokollet. Personnummerprovet övervinner dock ingen! 

Jag tackar Gud för att jag ”bara” har ”mitt” påtvungna personnummer emot mig, och att det inte är tatuerat på min underarm. Tänk på den stackaren som förutom detta också är kvinna, muslim och fetare än det nuvarande skönhetsidealet kräver. I en och samma person! 

Hur klarar sig en sådan kastlös? Hur värderar hon sin vardag och sitt liv?

Tänk att du har herpes, dålig andedräkt, mjäll, hemorrojder, dubbelhaka och en fettring kring magen

Tänk att du är  muslim, sverigedemokrat, är  känslig som en narkoman, 

är utlänning och gillar kvinnor

 

Tänk att du själv är en kvinna 

En puckelryggig negress

Som prisar ett land, där alla är lika 

Alla är lika, bara detaljerna skiljer oss åt.

LAGEN MOT DISKRIMINERING av invandrare är ett spel för galleriet. 
Den är som kakan som blev uppäten men ändå blev kvar. Receptet förvaltas av diskrimineringsombudskvinnan Agneta Broberg. 

Svenskheten är en lika hårt bevakad barrikad som öststatssocialismen någonsin var. Skillnaden är att där var det svårt att komma ut utan att riskera att bli sprängd i bitar, här är det svårt att komma in utan att bli sårad för livet. Jag har bott betydligt mer än halva mitt liv i Sverige, jag är någorlunda väl insatt i det svenska språket, den svenska kulturen och historien. Min hustru och tillika mina barns mor är bevisligen ursvensk i minst 15 generationer, våra barn är födda i Sverige och jag, deras far, hade för länge sedan svenskt medborgarskap när vi koncipierade dem, deras modersmål är svenska, deras förnamn och efternamn påminner på inget vis om något orent utländskt, de är blonda liksom sin mor och far, de fick svensk utbildning och alla deras vänner och kamrater är svenskar. Trots allt detta räknas våra barn som andra generationens invandrare, det vill säga som utlänningar. Svenskheten är en hårdbevakad barrikad. 

ETT FÖRSLAG: I stället för att räkna ”baklänges” – första, andra etc. generationsinvandrare – så föreslår jag att alla alltid skall uppge vilken generation svensk man är med ett så kallat svenskhetstal. Ungefär som kungligheternas successionsordning; Gustaf V, Gustaf VI Adolf, Carl XVI Gustaf. Jag skulle då heta Vladimir I Oravsky, eftersom jag är svensk av första generationen. Min äldsta dotter skulle heta Katharina II Oravsky och hennes son Ågot III + efternamn. Nu finns det en komplikation som vi måste rätta till, helst redan på det här stadiet, med eller utan en statlig utredning. 

Hur kommer det sig att man i det chauvinistiska Sverige tillskriver den utländska sperman och det utländska ägget så otrolig kraft och överlevnadsförmåga, att om en invandrare avlar ett barn tillsammans med en svensk så räknas barnet som invandrare och inte som svenskt? Detta till och med när modern utgör det svenska bidraget till förbättringen av Sveriges nativitetsstatistik. Om en judinna föder ett barn så blir barnet automatiskt av judisk börd även om fadern skulle råka vara den romersk-katolska kyrkans överhuvud. Kvinnor är äntligen på frammarsch som nästan fullvärdiga medlemmar i det svenska samhället, så deras nationella tillhörighet borde även räknas vid anskaffandet av barn med den hottentottska rasen. Om min hustru Kerstin är svenska sedan 15 generationer tillbaka så borde hennes dotter, bara teoretiskt sett naturligtvis, vara svensk i 16:e generation. Katharina XVI Oravsky. Nästan lika nobelt som den regerande kungens radnummer. Men lite avdrag måste hon ändå få. Barnen bör tidigt lära sig att kopulera och avla barn med en hottentott inte kan ske helt obestraffat. Detta straffavdrag skulle kunna räknas ut enligt axiomet att nationaldemokratisk egenkärlek och samhällsnytta är ett och detsamma, något som kan uttryckas med formeln Sf = 3.13 x U-d2/_h - sv(s+b). Ordningsföljdens korrekthet skulle kunna kontrolleras och garanteras av Skattemyndigheten, som kan administrera den tillsammans med personbevisen. En gång om året skulle då kvällskvalitetstidningarna kunna komma ut med ett stort upplagt nummer där inte bara de tusen rikaste svenskarnas förmögenhet presenteras, utan även de tusen svenskar med det högsta svenskhetstalet, som exempelvis

Det fanns en tanke, en plan, en ideologi bakom den hårdbevakade gränsen runt det socialistiska lägret. Vad heter tanken, ideologin bakom svenskhetens barrikad? Främlingskapstanke? 

Fornsvenskarna tvingades ideligen bära hjälmar försedda med horn för att skydda sina livsviktiga utväxter i pannan, inför de ständigt anfallande utlänningarna. Utlänningar bär således skulden till att svenskarna förlorade sina horn. So what? Skall utlänningen nu plågas ända tills svenskens horn växer ut igen? De är ju där redan, jag lovar, men det är bara den som blir sårad av dem som känner dem.  

Finns det ett officiellt behov av att peka ut invandrare och andragenerationsinvandrare som en särart? 

Hur och när invandrade mina barn till Sverige? Mig veterligen har jag bytt och förnyat sperman cirka 18-tusen gånger efter det att jag lämnade Tjeckoslovakien och min äldsta dotter blev koncipierad. Jag har räknat ut det. Vem tjänar på denna officiella och med dina och mina skattemedel finansierade officiella mobbning? Finns det någon studie som hävdar att denna särbehandling är bra för så kallade andra generationens invandrarbarn och ungdomar? Väcker det deras respekt för Sverige? Förbättrar det deras sammanhållning med sina egna föräldrar som var så pass grymma och själviska att de gav dem liv i detta land?

DET ÄR INTE LÄTT att vara utlänning, men det är inte lätt att vara vad som helst som avviker från gängse norm någonstans i världen. 

Varför skulle då just Sverige vara ett undantag? 

Eftersom det finns förutsättningar för det. Det finns pengar, det finns levnadsyta, det finns mänskliga resurser, det finns som sagt förutsättningar för det. 

Det är ingen hemlighet att det finns en rangordning mellan invandrarnas ursprungsländer. Allt går att katalogisera, källsortera och betygsätta. Det bör finnas tabeller, regler och förordningar för allt, mobbning inte undantaget. Ett slags tumregel eller viktprincip i umgängesformens satslära. 

Själv tror jag att allt som har med språket att göra, brytning, stamning, dålig röst- och tonkontroll etc. finns högt upp på den behändiga listan över det svårtolerabla. Inget är så kränkande som att höra någon förvränga det heligaste – ens modersmål. 

Har man ett flertal handikapp och inte kan använda sig av dem i komiska sammanhang som en annan Marty Feldman, då tror jag att mången skulle föredra att under en begränsad tid vara lik Helen Keller och slippa se och höra allt det som en mindre känslig omgivning kan slunga mot en.  

Vill man vara omtyckt och göra lycka som utlänning i Sverige bör man antingen bete sig som Sveriges Radio AB och Sveriges Television AB, det vill säga inte ha några som helst avvikande åsikter om någonting, något som med en fackterm kallas opartiskhet, eller så bör man ställa ut sig till allmänt beskådande som ”riksbögen” Jonas Gardell, ”rikskrymplingen” Jesper Odelberg, ”rikshottentotten” Oliver Erik Lasse Lindroth alias Ali Hussein - omkommen i juli 1999 - eller ”riksfläskfian” Babben Larsson och desarmera sina motståndare genom att sträcka ut sina händer mot dem för att visa att man inte är beväpnad och att man inte utgör någon som helst fara för andra genom sin sexuella läggning, sin otäcka sjukdom, sin mörka hy eller sin övervikt.

Men hur många har det mod som krävs för att göra det, hur många har den begåvning som fordras för att det skall accepteras? 

Att jag har lyckats här i Sverige har jag mina tänder att tacka för. 

De höll min tunga på plats enligt devisen tala är silver, tiga är guld. Den enda åsikt jag brukade ha var om vädret. Inte värderande naturligtvis, så som att ”Det var vackert väder i dag” – det finns ju ingen anledning att stöta sig med någon – utan rent deskriptiv: ”Solen skiner” när populasens samtliga näsor pryddes av solglasögon eller ”Det är blixthalka” när jag såg att bilar med hjulen upp var ett ordinärt inslag i diken vid vägkanten. 

Censorn råder att jag bör slipas ner!

Så jag slipas ner,

Snart finns jag inte mer!

SJÄLVCENSUREN bland invandrare är mycket stor. På alla områden. Invandrare är skrämda. Listan på självcensurämnen är otäckt lång. För mig är det tillvarons svåraste del att aldrig kunna förklara vad jag tycker om och vad jag inte tycker om i Sverige. Vem annars skall jag anförtro mig åt om inte min hustru som är det närmaste jag har här i släktväg förutom mina barn? Hon är svensk som bekant och hon har på svenskt vis (?) svårt att ta till sig om jag så bara beskriver mina svårigheter med svenska språket eftersom hon tror att vilken simpel observation som helst som inte smeker medhårs kan tillfoga hela konstitutionen ödesdigra sprickor. ”Så gör vi inte i Sverige” är det korrelat som förpassade ett i grunden demokratisk samhälle till det man lite slarvigt kallar en mörk medeltid. ”Så gör vi inte i Sverige” betyder inte att ingen gör det, utan i klartext betyder det att vi svenskar undanber oss att ni invandrare gör så.

Självcensur är något självklart för mig. Min far hade åsikter om ditt och datt och fick sitta x, ja till och med y och z gånger i finkan för dem. Var det kanske värt det? Vore det inte att föredra att han protesterat med fötterna i stället, så att jag, hans son, inte hade blivit tvungen att göra det i hans ställe?

Anpassning och assimilation, vad är det? Är det bra eller är det dåligt? Vem i så fall är den som med självklar rätt kan avge omdöme om denna process? Jo visst, man kan säga att lagom anpassning och lagom assimilation aldrig kan skada. Men vad är lagom lagom? Och är lagom lagom lika lagom för alla lagommänniskor? 

Hur långt kan jag sträcka mig i min anpassning och ändå känna att jag är jag och inte någon broiler? 

Vara ett djur? 

Ja, men helst en häst

För får,

de slaktas efter det att de betat med strömmen.

Om jag vore koppar och jag smältes samman, det vill säga assimilerades med tenn eller aluminium, skulle jag bli brons och inte koppar, och skulle jag som koppar smältas samman med zink, skulle jag bli mässing och inte koppar, och skulle jag få ännu lite mer zink att blanda mig samman med skulle jag bli gulmetall och inte koppar. 

   Jag har inget principiellt emot att byta bort den rena kopparns status, men ger jag upp den, då vill jag att jag accepteras till fullo i min nya brons-, mässing- eller gulmetallform.

Sverige var guld för mig. 24 karats. Rent och åtråvärt. Invandringen skulle visserligen frånta Sverige sin absoluta renhet, men det föreföll mig som om Sverige hade allt att vinna på det. Guldet är så mjukt och lätt att repa att en viss härdning rekommenderas i de flesta sammanhang…

JAG HADE VARIT GÄST HOS SVEA bara några få månader när jag bestämde mig för att grundligt bekanta mig med henne genom att medelst tummen förflytta mig över hennes slanka kropp från syd till norr. Från Lund tog jag mig ostkustvägen till Abisko och sedan liftade jag genom Östersund och Kristinehamn tillbaka till Lund via Göteborg, med andra ord bekantades jag med både inlandet och båda kusterna. Det var min jungfruresa och på den följde flera. 

Jag tror att jag besökte varje större stad i Sverige redan under mina första två år här. Jag ville känna mitt nya land, jag ville bli ett med det. 

När jag liftade i Finland, Norge, Danmark eller söderut i Väst- och Sydeuropa så skyltade jag med en svensk flagga på min ryggsäck, trots att den Tjeckoslovakiska flaggan var den snabbaste tummen på den tiden, lätt jämförbar med en polisbricka som ger ägaren tillträde till vilket fordon som helst. Sympatin för det ockuperade folket från Centraleuropas hjärta var enorm. Min nationella och känslomässiga tillhörighet var dock redan svensk, vilket jag var stolt över och jag ville naturligtvis visa det offentligt. 

Låter det som skryt? Synd, det var inget annat än en ödmjuk bekännelse. 

DET SKREVS ÅR 1984. Det var de stora förväntningarnas år. Alla som läste Orwells skräckscenario ”1984” var mycket intresserade av detta år. Folk som lyckades bryta sig ut ur den östeuropeiska diktaturen hade självfallet än mer intresse av det. Vi slog vad med den 45-årige kommunistavhopparen George att hans makabra siarord aldrig skulle komma till uppfyllelse. 

År 1984 åkte jag för första gången till Tjeckoslovakien efter 16 år i exil. 

Först reste jag till Karlovy Vary där jag representerade det fria drottningdömet Danmark med en film som jag både skrivit och regisserat och sedan åkte vi, min blivande hustru Kerstin var med, vidare till Bratislava, min hemstad.

Den dag min far fyllde 80 kom han hem något tidigare från sitt arbete; han tyckte att han hade råd med det. Kerstin var i femte månaden med vårt första barn och jag var utlovad att få mitt livs första riktiga anställning, så vi båda strålade av lycka och självförtroende denna härliga brittsommareftermiddag på den uterestaurang nära österrikiska gränsen där firandet av min fars födelsedag skulle äga rum. Min far betraktade oss förnöjt och jag kände hur oerhört stolt han var över mina framgångar ”där ute i friheten” och att han själv njöt av dem eftersom det även var hans blod som strömmade i mina ådror. Efter en stund konstaterade han, att om han hade levat i väst så skulle han efter fyllda femtio år troligen bara arbetat med det som han verkligen hade haft lust med. 

Efter 16 år i väst visste jag att sådant inte var alla förunnat, att även i Sverige fanns det folk vars liv inte bara var en dans på från törnen avskilda rosor. Men själv var jag bara 37 år gammal och jag kände mig stark som en Herkules, så det var inte svårt för mig att i födelsedagsgåva ge honom löftet, att om inget oväntat kommer i min väg så slutar jag att arbeta med annat än vad jag själv har lust med när jag fyller 50. 

OKUNSKAP ÄR BÄTTRE än vad som helst annat när man börjar ett nytt liv. Det är som ett barn som stup i ett tröttar ut sin omgivning med sitt entusiastiska hojtande ”vi gör det!”, ”vi köper det!” och ”vi struntar i det” eftersom det inte kan föreställa sig alla hinder och alla måsten på vägen. 

Om människor visste hur svårt det känns att inte bli accepterad som en fullvärdig samhällsmedlem, hur svårt det är att bära att man inte är en svenskarisk typ, så skulle de antagligen tänkt efter flera gånger innan de invandrade till Sverige. 

Vill vi svenskar strypa invandringen så är ett större lås på Sverigeporten absolut inte det bästa alternativet. Av två skäl. Det ena är att varje förbud är en utmaning som kräver att bli trotsat precis som varje lösenord är en hackers kommando till dechiffrering. Den andra orsaken är att detta knappast skulle skänka Sverige en särskilt bra internationell image. 

Det bästa sättet att förhindra de potentiella invandrarkandidaterna att pröva sin lycka i Sverige är att upplysa dem om de faktiska förhållanden som väntar dem och som, om än, än så länge, sällan livsfarliga, är lika långvariga och kraftkrävande som HIV eller malaria. 

Det finns mycket människan inte skulle våga sig på om hon kunde skåda in i framtiden, och en permanent Sverigeemigration är ett exempel på vad många invandrare troligen skulle avstå ifrån. Så upplys dem, de oskyldiga immigrantkandidaterna, ge dem möjlighet att kika in i svensk invandrarframtid…

INVANDRARE I SVERIGE hamnar inte sällan hos psykologer och socialarbetare; det är inte bra för någon, med tveksamt undantag för psykolog- och socialarbetarkåren. Där psykologer och socialarbetare är lösningen på de flesta problem, måste problemet i de flesta fall heta sjukdom och depression. 

Att bota den sjuke utan att man samtidigt fördriver sjukdomen från smittokällan är ett Sisyfosgöra.  

Det är mycket en invandrare skulle kunna förebrå svenskar. Det mest oförlåtliga är dock att hon i början tilläts att stanna, och att det kors som är en avbild av den kloke aposteln Filippus kors, och som definierar den vackra och stolta svenska flaggan, har blivit lidandets kors, att korsets Solgula värme visade sig vara gallans gula missunnsamhet, och den Himlens och Fjärrans blå bakgrund som korset avtecknar sig mot blev Weltschmerzens och den blåa timmens tårdränkta hav.

Kanske finns det ingen mystik bakom att invandrare har det svårt i Sverige. Ingen xenofobi, inget främlingshat, inget sådant. Tvärtom. Det förefaller mig som om det kanske rör sig om en utdragen välkomst- och initiationsrit. Så kallad nollning. Ungefär som noviser tvingas gå igenom på en skola. Nollningen pågår visserligen bara en starkt begränsad period men dess följder kan vara långvariga, i sämsta fall livslånga.

Initiationsriter är aldrig bara behagliga, tvärtom är de inte så sällan förknippade med fysisk smärta och utdragen psykisk påfrestning. Det gäller ju att pressa sig igenom ett nålsöga till en helt annan värld och till en annan andlig dimension. 

Kvinnlig omskärelse är livsfarlig, smärtsam, traumatisk och från medicinsk, religiös och även social synpunkt meningslös. Ändå är majoriteten av redan könsstympade mödrar emot avskaffandet av den. Som om de inte ville att just de var de sista av 135 miljoner offer, som fick lida helt i onödan. Då skulle lidandet kännas desto mer meningslöst. (Inte alla besitter kurage à la human rights-ambassadören vid FN Waris Dirie, Öknens Blomma.)

Det kanske förhåller sig likadant med gammelsvenskarnas inställning till nysvenskar. Vallonerna som kom till Sverige i början av 1600-talet har cirka en miljon ättlingar här. Då var de inte fler än tusen familjer. Och om finnarna inte är mindre fertila än vallonerna så bör det finnas ungefär två miljoner ättlingar till de finnar som på 1500-talet befolkade delar av Uppland, Värmland, Dalarna och Hälsingland. Och enligt samma hypotes måste det finnas ytterligare två miljoner avkomlingar till de tyskar som under århundraden har flyttat in i städer som Stockholm, Arboga och Kalmar och de skottar som under tre århundranden flyttade till Göteborg.

Visa mig en svensk med 100  % ren svensk stamtavla och jag skall garantera dig att hon kommer att avskaffa alla grymma initiationsriter. 

JAG VAR INTE MER ÄN 16 ÅR GAMMAL och bodde fortfarande i Bratislava när jag upprättade en lista över det jag ville göra och ville vara med om i mitt liv. Det intressanta med den var att Sverige återfanns på den på mer än ett ställe. Exempelvis ville jag gifta mig med en svensk tjej. (Vad visste jag om henne egentligen, förutom det som biografens vita duk förmedlade av Ulla Jacobsson i Arne Mattsons ”Hon dansade en sommar” och Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”?) 

Under årens lopp har jag många gånger gått tillbaka till listan och successivt utökat den, men jag har aldrig strukit i den. Jag har checkat av vilka planer jag bör ta itu med härnäst och tittat efter hur jag utvecklas och hur vissa av mina drömmar och önskningar träder i bakgrunden och hur andra tar över. 

Troligen, och det är jag glad över, var mina fantasier om vad jag skulle och ville göra och uppleva inte för vågade och avlägsna. Drygt 90 % av aktiviteterna på listan har jag bockat av som avklarade och det är bara uppgiften att lära mig flyga ett flygplan som jag kanske inte får vara med om. Det har också visat sig att jag klart överskattade min förmåga att lära mig dikter eller sånger utantill. Den tragiska verkligheten är att jag inte ens har lärt mig ”Hum, hum, från Humlegården” till dags dato. 

Om jag kommer att leva till 120 år och ständigt vara vid god vigör, och om jag får en Oscar kan bara framtiden utvisa. Båda föresatserna har dock en framträdande ställning om än inte i den ordningen. 

Vad har Sverige med mina planer och drömmar att göra? 

Jag tror att Sverige tillsammans med USA är det enda land, där pojkar med exempelvis Gunde Svans, Göran Kropps, Pelle Svenssons, Jan Guillous, Stikkan Anderssons, Ingvar Kamprads och Håkan Lans egenskaper har större möjligheter att utvecklas än någon annanstans. Dessa entreprenörer kan bli till något framträdande i princip inom vilket område som helst, men Sverige hjälpte dem att kanalisera sin potential i det de är absolut bäst på, oavsett om det handlar om konkurrens i sport, juridik, journalistik, musik eller affärer.         

Människan mår nog bäst om hon förblir trogen sina planer. För mig som hade planer som utgick ifrån att jag först måste lämna mitt födelseland är det troligen av ännu större vikt, med hänsyn till det pris en flykting betalar med sin emigration. 

Så som Tjeckoslovakien såg ut när jag lämnade det var det osannolikt att jag någonsin skulle kunna resa så mycket i världen som jag ville, och det var knappast sannolikt att jag skulle kunna arbeta som författare och regissör. Mycket av det övriga var för mig av mindre betydelse, så det är förståeligt att min vistelse i väst i mångt och mycket kretsat kring det.          

Jag känner inte till något bevingat ord i stil med ”Visa mig listan på dina framtidsplaner och jag skall säga dig vem du är”. Det till trots tror jag att en sådan lista har en hel del att berätta om människan som författat den och om samhället den är författad i. Uppgiften ”dunsta”, det vill säga fly från Tjeckoslovakien, toppade min lista och man behöver inte vara anställd av SÄPO för att av det förstå att jag trodde att det måste finnas bättre ställen på jorden än mitt födelseland för min utveckling och mina önskemål. 

Dunsta, gift dig med en svensk tjej, skaffa barn innan du är fyrtio, res mycket med dina barn, spela domino med dem, älska/ha sex varje dag fram tills du är åttio, tänk på döden och på hur skört ett människoliv är, var några av mina föresatser. Här är några till:

    Simma i och färdas på Nilen, Amazonfloden, Yangtsikiang, Jordan, Döda havet, Ganges, Irrawaddy, Suez- och Panamakanalen, bo och dansa med ursprungsbefolkningen på Papua Nya Guinea, Nya Zeeland, Australien, Borneo, Sudan, Gyllene triangeln, Filippinerna, klättra på Cheopspyramiden, Ayers Rock, Kebnekaise, Vesuvius, Fuji, 

    besök Shwe Dagon-pagoden, Potalapalatset, Jokhangtemplet, vandra på Barkhor och i Lourdes, delta i Det heliga blodets procession i Brügge, se hyacinterna i den belgiska Halleskogen i början av maj, se körsbärsträd blomma i Japan, besök irisfestivalen i Florens i maj, beskåda monarkfjärilar i Angangueo, provinsen Michoacán i Mexiko i början av mars, kliv över Tortillaridån, den nya Berlinmuren i Tijuana som skiljer I-världen från tredje världen, 

    besök alla kontinenter, besök Komodo, Påskön, Galapagos och Island samt andra kulturöar, hoppa fallskärm, dyk vid Korallrevet i Florida, Barriärrevet, Röda havet och Fijiöarna, besök Maldiverna innan de försvinner, besök Hong Kong och Macao innan de blir kinesiska, se soluppgången från berget Masada, 

    ät en fin middag (frukost eller lunch) på Raffles och andra legendariska hotell och matställen, 

    spela på kasinot i Monaco och Las Vegas, 

    besök Mesa Verde och så många nationalparker som möjligt, åk alla attraktioner på Disneyland, Disney World och andra stora nöjesparker, 

    åk motorcykel med mc-folket i Sturgis, dansa dig trött på karnevalen i Rio de Janeiro, 

    uppsök Mardi Gras i New Orleans,

    besök Eileen och Peter Caddys samlevnadsexperiment i skotska byn Findhorn,  

    besök Kattparaden i belgiska Ypres,

    var med om blodapelsinkrig i italienska Ivrea under dess karneval och 

    var med om La Tomatina, tomatkrig i spanska Buñol,  

    skaka hand med Tomten i den av tyskar förstörda staden Rovaniemi, 

    se passionsspelet i Oberammergau,  

    gå på Kinesiska muren, 

    besök Machu Picchu, Angkor Vat, Taj Mahal, Stonehenge, Parthenon, Colosseum, Mandalay, Pagan, Hollands poldrar, Hooverdammen, Mount Rushmore Memorial, 

    se påven i Vatikanen, 

    gå upp i Eiffeltornet, lutande tornet i Pisa, 

    se terrakottaarmén i Xian och Buddha i Kamakura…

    Att resa är ett måste, ”Av en okänd makt, ett inre tvång”, som Runeberg konstaterat. 

    Håll andan i två minuter, var vaken i 72 timmar i sträck, gör en lång resa helt utan pengar och livnär dig på vad du tjänar under vägen, diska och tigg om så behövs, sov tillsammans med vagabonder och hemlösa, tjäna en miljon åtminstone under ett år, bli publicerad i åtminstone 50 tidningar och tidskrifter, bli utgiven på CD, skriv åtminstone en pjäs som spelas i flera länder, medverka i minst 20 böcker, ha ett eget program i radio, ha en egen kolumn i någon tidning, lär dig mycket om och njut av rock-, pop-, världs- och klassisk musik, se live konsert med The Rolling Stones, The Shadows, Pink Floyd och Jimi Hendrix, lär dig trollerikonster, lär dig en dikt, ett bevingat ord eller en sång om dagen, lär dig köra bil, traktor, motorcykel, båt, varmluftsballong, flyg flygplan, rid elefant, kamel, dromedar, struts, häst och åsna, spela något instrument, åk slalom, spela hockey, boxas, cykla, spela vattenpolo, lär dig använda nunchaku, undervisa på alla utbildningsnivåer från förskole- till universitetsnivå, se hinduisk kremation, bevista uppskjutning av en raket, lär dig stå på händer, gör bänkpress med 120 kg, bli inte slav under någon ideologi, eller hälsolära, ha kul och njut av vad njutas kan, skratta minst en gång om dagen, bli 120 år gammal, var aldrig sjuk, övervinn modets imperativ, ha en betydligt yngre och en betydlig äldre vän, var ödmjuk mot socialt svaga, ifrågasätt auktoriteter, lita på dig själv, lita på andra, plantera många träd, bli blodgivare, skänk pengar då och då till någon i tredje världen, lär dig ett litet språk (det visade sig bli svenska, något som jag troligen var tvungen att göra om jag skulle gifta mig med en svenska), arbeta högst 10 år på en och samma arbetsplats, se paradisfåglar och den tasmanska djävulen i deras ursprungliga miljöer, besök din fars, mors, Jesu födelseplatser, och Zeus grotta på Kreta, läs hela bibeln, Tusen och en natt, svenska Nationalencyklopedin, Das Kapital, Aisopos, Ovidius, Swift, Dickens, Poe, de Lautréamont, Doyle, Homeros, Broch, Burgess, Hrabal, Čapek, Barthes, Singer, Roth, Kosinski, Wiesel, Verne, Traven, Larsen, Andersen, Allen, London, Roth, Saroyan, Vizinczey, Graves, Sienkiewicz, Isherwoode, de Voltaire, Borges, Zweig, Vian, Handke, Tolstoj, Dostojevskij och Povel Ramel. 

     När jag ser min lista över böcker och författare som jag bestämde mig för att läsa förutom alla de jag läser utan någon plan, tvingas jag att hålla med Robert Louis Stevenson som i sin essä Books which have influenced me skrev något i stil med ”att avslöja sina läspreferenser inte är så oskyldigt som det verkar”. Jag har förstått det så, att man inte bara avslöjar Dr. Henry Jekylls personlighet inom sig utan även Mr. Edward Hydes och sådant är verkligen inte oskyldigt. 

Läs och om möjligt se alla Shakespeares, Aristofanes, Sofokles, Strindbergs, Ibsens, Molières, Millers, Williams, Becketts, Büchners, Tjechovs, Synges, Havels, Jarrys och Brechts pjäser, studera alla Welles, Fellinis, Leans, Eisensteins, Cousteaus, Antonionis, De Sicas, Kurosawas, De Antonios, Chaplins, Formans, Hitchcocks, Coppolas, Spielbergs, Lucas, Leones, Kellys, Imamuras, Truffauts, Tarkovskijs, Tatis, Mikhalkovs, Menzels, Buñuels, Tarantinos, Ivens, Ivory-Merchant-Jhabvalas, Fassbinders, Allens, Godards, Polanskis, Camerons, Campions, Kubricks, Riefenstahls, Solanas, Kieslowskis, Herzogs, fader och son Sveráks, bröderna Coens, bröderna Tavianis, bröderna Marx’, bröderna Korda det vill säga bröderna Kellner, Monty Pythons, Keatons, Wajdas, Melvilles, Eastwoods, Kusturicas, Scorseses, Streisands, Widerbergs, Troells, Jarls och Bergmans filmer, regissera film, få en Oscar för bästa film, manus eller bästa regi, fjäska inte för någon, upplev en fysisk totalansträngning då och då, lär dig njuta av en god cigarr, gott vin, god konjak, gott öl, prova på njutningsmedel du kommer över, ät och drick alla möjliga lokala matspecialiteter; katt, hund, igelkott, ekorre, orm, mask, snigel, groda, myror och termiter, fårhjärna, fårögon, torkad fladdermus, åsna, häst, apa, känguru, kasoari, krokodil, björn, bäver, kamel, giraff, lejon, sköldpadda, haj, bläckfisk, svalbo i Kina, pololomaskar på Samoaöarna, Gusamos, det vill säga stora larver som serveras av det precolumbianska köket i Mexiko och Japans grillade getingar och halvråa lobster sashimi ej undantaget, 

lär ut det viktigaste du har lärt dig till dina barn, 

lev livet till max.

    Jag är vattuman. I mondän astrologi är vattumannen associerad till länderna Sverige, Etiopien, Preussen, Kanada och Polen. Visserligen är jag inte skrockfull men det vore dumt av mig att avböja ödets hjälp. I Etiopien är männens medellivslängd 37 år och så finns där bara 31 biografer på 31 miljoner invånare. Vilken trängsel. Du inser att jag inte kunde ha Etiopien som alternativ till Tjeckoslovakien. Med hänsyn till det ovanskrivna och vattumannens övriga predispositioner föreställde jag mig att Sverige onekligen lämpade sig bäst för mig. Tänk att ha himlen på sin sida. 

Bibeln är översatt till 875 olika språk och eftersom jag är döpt och i viss mån kristen, fattade jag beslutet att det måste bli något av dessa ”bibelspråk” jag skulle lära mig. Jag fastnade för worroraspråket från nordvästra Australien eftersom jag märkte att detta språk bara behövde en liten del av den ordmängd som krävdes för att uttrycka något på exempelvis tyska. Följande mening använde jag mig av i min undersökning: ”Denn also hat Gott die Welt geliebt, dass er seinen eingeborenen Sohn gab, auf dass alle, die an ihn glauben, nicht verloren werden, sondern das ewige Leben haben.” 28 ord. (”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås, utan hava evigt liv.”) På worrora var den betydligt kortare: ”Gewunja aua ge God lai kauwonananga, aia nawomale, navomalinja, karanja.” Resultat tyska – worrora: 28 – 10.

Jag kunde dock inte genomföra min plan att lära mig detta i mina ögon ”snabba” språk eftersom det väldigt snart visade sig att det inte fanns en enda worroralärare i hela Bratislava, faktiskt inte ens i dess förorter. Jag var tvungen att börja från andra änden, det vill säga jag fick först se efter vilka språklärare av mera exotiska språk som fanns på marknaden. Svenska vann och det första svenska ord jag lärde mig var ”högertrafikkommissionen”. Jag skulle kunna svära på att det är första gången jag använder detta ord sedan dess. 

    I utbyte för mina svenska timmar fick Seved, jo så hette min lärare, lära sig slovakiska via mig och jag kontrade hans ”högertrafikkommissionen” med en mening i vilken det inte finns några vokaler: Strč prst skrz krk / stoppa ett finger i halsen. Jag har ingen vetskap om vem som fick största glädje eller nytta av vårt kulturutbyte. 

Jag håller fortfarande på med att tillskansa mig Strindbergs, Lagerlöfs, Lagerkvists och Alf Svenssons modersmål, men hade jag anat hur svårt svenska språket är, skulle jag troligen valt något annat. 

Per Holmer, översättare och författare, låter en av personerna i sin roman ”Svindel” tänka på att en tredjedel av en människas liv upptas av språkstudier. Det betyder varje dag åtta timmar under hela förgänglighetens tid. Startskottet för mina svenskfödda medtävlandes språkstudier avfyrades något tidigare än mitt, varför jag håller på att jaga dem även under deras vilotid. Lägger jag två timmar om dagen på språkstudier under tiden som du vilar eller pysslar med handarbete så blir jag teoretisk sett nästan lika bra på svenska som du redan på mitt 90-årskalas. Snigelfart är bättre än ingen fart.  

VAR DET BRA att jag emigrerade? Var det dåligt? Hur jämför man med något som man inte har varit med om? Antaganden överensstämmer bara sällan med verkligheten. Mitt land var på inget vis katastrofdrabbat. Då menar jag naturkatastrofdrabbat. Den socialistiska regimen var visserligen en katastrof som såg sin fiende både i människan och naturen, men det gick ändå att leva i Tjeckoslovakien. Det var inte krigsdrabbat eller hungerdrabbat. Det var inte en fråga om liv eller död, annat än själsligt möjligen. 

Jag borde kanske lägga alla plus i en skål och alla minus i en annan och väga dem mot varandra.  

Mitt modersmål heter flyktspråket. Jag visste att gräset inte bara var grönare på andra sidan västgränsen, utan att jag även fick beträda det – om jag lyckades kliva över dit.

 VISSA TILLSTÅND ÄR ännu mer ärftliga än akondroplasi det vill säga dvärgväxt: År 1984 mördade en sikhisk livvakt Indira Gandhi. Hennes äldsta son Sanjay omkom i en flygolycka redan år 1980 och hennes andre son Rajiv som blev ny premiärminister efter henne, mördades år 1991. (Politikern och andlige ledaren Mohandas Karamchand Gandhi som mördades av en hinduisk extremist 30 januari 1948 var dock inte släkt med Indira Gandhi.) Ernest Hemingway sköt sig till döds liksom hans far sköt sig flera decennier tidigare. Och Margaux Hemingway, Ernests sondotter, tog också sitt liv. Världsstjärnan, den kinesisk-amerikanska jeet kune do-mästaren, skådespelaren, manusförfattaren, regissören och filosofen Bruce Lee dog under mystiska omständigheter bara 33 år gammal och hans sista film ”Lek med döden” spelades in med look-alike-ersättare. Hans son världsstjärnan Brandon Lee blev också dödad under mystiska omständigheter och inspelningen av hans sista film ”The Crow”, som handlar om en hämnare som stiger upp ur underjorden, avslutades med hjälp av en body double. Kennedyklanens tragikfyllda saga är inte heller någon lugnande godnattläsning… I juli 1999 dog John F. Kennedy Jr tillsammans med sin fru och hennes syster när deras enmotoriga flygplan störtade i havet utanför Martha’s Vineyard på väg till Robert Kennedys dotters bröllop.  

Ser du? Tror du att det vilade en förbannelse över dem? Det tror inte jag. Medan klotet snurrar och den teknologiska utvecklingen går framåt, står mänskligheten stilla. Min moder var 16 år gammal när hon utan sina föräldrar och utan språkkunskaper tvingades fly sitt födelseland och jag, hennes son, fortsatte vandringen. Följaktligen blir jag troligen inte förvånad om någon av mina döttrar hittar ett nytt liv bortom Sveriges gränser.   

Vi i vår familj har en tro på att de flesta sjukdomar är av psykosomatisk karaktär. Det var hustrun, som är psykolog, som spred denna kunskap och hon är också jätteduktig på att när som helst gå till bevis. Men även utan hennes kliniska experiment är jag benägen att hålla med henne. Som barn var jag nämligen ofta sjuk. Vi bodde visserligen nära en enorm petrokemisk anläggning, men jag tror inte att det förklarar allt. Jag medger också att jag blev betydlig friskare efter att mina halsmandlar avlägsnats, men det kan fortfarande inte förklara allt. Lyssna nu på detta – här måste jag ta i trä eftersom jag inte blev botad ifrån skrockfullhet: Under all den tid jag bott i väst har jag varit sjukskriven bara en enda dag. Jag har jobbat i Danmark, Schweiz, Thailand, Sverige och USA. Jag har jobbat som fotograf, diskare, städare, gigolo, ärtplockare, traktorförare, hamnarbetare, kock, tidningsbud, guldvaskare, översättare, regissör, skådespelare, författare, copy, litteraturforskare, dramaturg, kulturchef, styrelseledamot, lärare och film- och teaterproducent, och under hela den tiden och på alla de jobben har jag bara haft en enda dags sjukfrånvaro. Hela min kropp vitaliserades i samma ögonblick jag lämnade hemlandet, och det utan att jag fyllde den med ginseng och utan att jag bodde i en yoghurtfylld tunna. Jag blev pånyttfödd i väst. 

JAG ÄR GIFT MED en svenska, jag har svenska barn. Även svensk universitetsutbildning. Jag är bekant med svensk natur och svensk kultur. Jag har ett arbete som jag valt själv och jag kan också leva som ekonomiskt oberoende. På Nya Zeeland, i Australien och i USA, länder med utpräglat mångkulturellt fundament känner jag mig som nyazeeländare, australiensare och amerikan. I Sverige dock, är en känsla av utanförskap min alltid närvarande följeslagare. 

Jag ville i Sverige hitta ett Paradis, och jag kanske också fann det. Det mindre roliga var att det var ormen, eller snarare huggormar, som definierade det. 

Så är det bara: Är man ute efter mycket bör man även kalkylera med att det kostar, mycket.

ATT FLY SITT LAND som flykting, det är som att få en skada för livet, en skada som man tvingas att leva med. Inga stora förluster. Ungefär som att vara totalt färgblind. Man ser allt, samtidigt som man inte ser någonting så som det ter sig för de flesta andra. Som sagt, inga stora förluster. 

Sverige skapar sin egen officiella bild av sig själv i utlandet genom radio- och TV-sändningar och genom andra kampanjer. Inte minst vid sportsliga evenemang framstår Sverige som ett drömland. Det finns många Ludmilor, Martin Dahlinare, bröderna Ravelli, Renáta Chlumskás, Marina Andrievskaias, George Scotts, Paolo Robertos och Armand Krajncs som vill flytta hit i hopp om att få allt tänkbart stöd och för att bli hela Sveriges favoriter.

Vem av dem som lämnat sitt land skulle vilja framstå som misslyckad i ögonen på dem som inte lämnade sitt hemland, utan som av en eller annan orsak tackade ”nej” till ett liv fyllt med öppna möjligheter? 

Frågan är retorisk eftersom svaret är givet. Man spelar spelet i stället och bygger vidare på myten om grannens gröna gräs. Man skickar pengar till sitt hemland, man klär ut sig till Peak Performances ägare när man åker ”hem” och man inhandlar presenter till vänner och släkt i åttahundrasjuttiosjunde ledet. Skenet av att emigration var det bästa beslut som fattats i livet måste hållas uppe långt bortom det rationellas gräns. 

Vad är det som kan väga upp att man inte förstår det nya språkets fulla valör, att man ständigt längtar efter ”riktigt” bröd och ”riktig” korv, att man under mycket långa perioder inte får träffa sina föräldrar, syskon och barndomsvänner, att man ”fryser” större delen av året, att man spenderar sina slantar på dyra telefonräkningar varje gång man talar med någon som förknippas med ens barndom och uppväxt, att man …, att man …, och än en gång och än en gång och än en gång att man …? Vad är det som väger upp allt det i ens egna ögon, vad är det som väger upp det i ögonen på dem som inte föll för frestelsen att lämna sitt land, vad är det som väger upp det hos de åldrande föräldrar som många av oss lämnade i ett tillstånd av övergivenhet?

I VÅR VÄRLD är det de materiella värdena som är måttstock på lycka, och våra umbäranden ropar på proportionerlig kompensation. Det är därför vi inte så sällan sliter mer än vad fackföreningslagarna någonsin skulle ge så mycket som ens en engångsdispens för.  

Vi är trapetsartister som för en kortvarig applåd dagligen och under många år förevisar trippel salto mortale, trots att den när som helst kan kosta oss livet.

Lika mån som om sitt eget välstånd sörjer en immigrant om sitt nya lands välstånd. Mig veterligen arbetar vi hårt och ofta dubbla pass för att det skall gå bra för vårt nya land. Om jag tar mig själv som måttstock så handlar vi nästan alltid svenskt. Vi vill att det skall gå bäst för Sverige. Vi vill att våra barn skall fatta varför vi flyttade hit och vi kanske även i hemlighet drömmer om att de skall vara tacksamma för det. Men då måste Sverige vara ett mönsterland. Chansen är större att det blir det om vi alla anstränger oss. 

I annat fall kommer historien att snurra vidare i sin tragedikantade omloppsbana och mina barn kommer att fortsätta mina föräldrars sökande efter den fasta punkt att stå på som redan Arkimedes hävdade krävs för att jorden skulle kunna rubbas.

Jag har besökt och vistats i länder och platser runt hela jorden och jag har en och annan gång testat mig med frågan var jag helst skulle vilja bosätta mig permanent. Sverige och Danmark var mycket, mycket starka kandidater. Helst i Köpenhamn, Lund, Malmö eller Stockholm. Det är städer med mer centraleuropeiskt liv. Schweiz och Frankrike är också länder där jag gärna tillbringar min tid. För mig står de för människor, uteliv, långa diskussioner, mat, dryck, natur, kultur, ljus och värme. I USA trivs jag också, men mer än så i Japan, Australien och på Nya Zeeland. Av samma skäl. Sydostasien har jag många gånger rest kors och tvärs i och hela kroppen badar i varm längtan efter att återvända dit. Jag tror inte att jag kommer att bosätta mig där. Sverige blir troligen min permanenta adress lång tid framöver. Hoppas att det inte låter som ett nederlag eftersom det är en seger. Över mig själv och över omständigheter. Med bra kosing i fickan kan man leva ett utomordentligt gott liv i Lund, Malmö eller Stockholm. 

Mina barn är de mest svensknationalistiska man kan föreställa sig. ”Sverige är bäst, ingen protest!” Men det kan dyka upp mycket i Sverige som tvingar dem att söka lyckan på andra ställen, och det kan också dyka upp krafter på andra ställen som är starkare än ett bra land. Kärlek, drömjobb, äventyr. Och flyttar de, så vill jag gärna följa med. Sjuttio eller nittio år är ingen ålder och jag kan tveklöst flytta på mig, särskilt om sommaren där blir något längre än två torsdagar.

SÅ GOTT SOM VARJE FÖRÄLDER skulle vilja att hennes barn begåvas med Eros åtråddhet, Hercules styrka, Apollons skönhet, Homeros genius, Augustus statsmannaskap, Alexander den stores klokhet, Sokrates filosofi, Hannibals spetsfundighet, Hermogenes vaksamhet och kanske även Jobs tålamod. Har man inte fri tillgång till obegränsade ekonomiska resurser eller möjlighet att laborativt påverka sin avkommas DNA, så måste man använda sig av en annan taktik. 

Att låta sitt barn födas och växa upp på ”rätt plats” är en utmärkt utgångspunkt, men den bör förädlas med några hållbara riktlinjer för livet. 

Det svåraste med en emigration är troligen att en för ett lyckligt liv rätt så viktig kontinuitet blir avbruten. Den från ens barndom. Det finns inga blickar, inga hemliga koder, inga dofter, inga ljud, inga schlager, inga vitsar och inte heller några maträtter man kan referera till när man pratar med sina nya bekanta och möjligen potentiella vänner. Frånvaron av denna kontinuitet upplevs verkligen som hård och den skapar ett pansar av alienation i kontakt med nya bekantskaper. Därför är det för mig en värmande plikt att konstatera att i Lund fanns det människor som med sin brinnande, praktiserande medmänsklighet och övertygelse om att alla människor är lika och att alla bör få lika stor del av lyckan eller vad den gemensamma kakan hette, fångade upp mig och gav mig en passepartout till de bättre lottades gemenskap. Aldrig tidigare hade jag varit med om något sådant och bara med enstaka människor har jag upplevt något liknande senare. Det rådde där och då ett totalengagemang i människan och världen och jag hoppas att mina barn någon gång får uppleva samma solidaritetsanda och obegränsade kamratskap. Detta kan man inte läsa sig till och man kan inte ta del av det via film, teater eller dataspel. 

Jag kunde relativt få svenska ord när jag anmälde mig till Litteraturhistoriska institutionen, avdelningen Drama-teater-film vid Lunds universitet och jag var intresserad av en hel del annat än studier. Men den atmosfär och de människor som fanns där – de var FORCE. Du vet, det där som Luke Skywalker fick i ”Star Wars”. Utanför universitetet hade kaféet, restaurangen och umgängesplatsen Atheneum samma generösa stämning och vitaliserande atmosfär. Men det slutade inte med det. Men det slutade inte med det. Hos den fria teatergruppen Proteus samlades de flesta eller i alla fall många från den ovannämnda drama-teater-filmutbildningen… Vi spelade världsdramats klassiker på fängelser, museer, ålderdomshem. Några av dessa åskådare umgås jag till dags dato med.   

Nostalgi är verkligen inte mitt bord, men om någon någonsin hade rätt att utropa att Livet är en fest, då var det vi som var med om det på den tiden. 

Det är möjligt att livets utveckling kan beskrivas med de skrämmande orden ”Survival of the fittest” eller ”The origin of species by means of natural selection”. Men den rörelsen och livsstilen som fanns kring åren 1968 - 76 i västvärlden i allmänhet och i Lund i synnerhet försvann inte på grund av att den saknade överlevnadskraft utan på grund av att fred, kärlek, harmoni, ljuvlig musik och väldoftande blommor är något man kommer att plågas med där uppe under en oavkortad evighet och det är rätt så lång tid, objektivt sett. Så här på jorden vill människan ha något annat. Något som skiljer oss från änglar och Paradiset. 

Ingen vann över oss. Fördärv och återgång till ständig jakt på vad det nu må vara, kamp om vad det nu må vara samt fiffel, rädsla, arbetslöshet och sexhundrasextiosex världsliga, och Apokalypsens, bestar är belöningen för vår seger över oss själva. 

Singultus, allmänt kallad hicka, är en reflex som vanligtvis uppkommer när vi äter eller dricker för snabbt, hävdar dagens medicinare. Enligt min mor får man hicka om någon närstående tänker på en. Jag förkastar inte läkarvetenskapens förklaringar, men jag tror även på min mors erfarenhetskunskap. Jag sitter just nu i mitt arbetsrum bakom dubbla fönster som nästan sprängs av trycket när Creedence Clearwater Revival spelar ”Tombstone Shadow” och jag hör ändå det för hicka karaktäristiskt klickande ljudet. Något av det är mycket avlägset. Det tillhör de som redan är döda: Läkarförsummelse, hjärtat, cancer, AIDS, trafikolycka, självmord, självmord, drunkning, hjärtat, hjärtat, cancer, cancer, hjärtat, hjärtat och återigen cancer.

Jag hör även Natašas, Marians och Egons hicka. Egon, Nataša och Marian är ”tjeckoslovaker” som flydde till Sverige men som Sverige inte klarade av att behålla. Jag var också lockad av det unga postkommunistiska Tjeckoslovakien men tackade nej, starkt påverkad av min hustru. Nataša undervisar på universitet i USA, psykologen Marian är verksam i Australien och slovaksvensken Egon var Tjeckiens EU-minister och fram till den 29 november 1999 även Tjeckiens vice premiärminister. (Då offentliggjorde de tjeckiska journalisterna att Egon tog emot 1,5 miljoner svenska kronor från ett stort svenskt företag som satte in dessa på hans konto i Österrike. En repris av ”Bofors-Indien-affären” kanske? Saab har erbjudit Tjeckien att köpa 36 stycken Jas 39 Gripen och enligt dåvarande Tjeckiens försvarsminister Vladimír Vetchý låg det amerikanska planet F-16 från Lockheed Martin också rätt bra till.)

   Om du delar min mors tro på hickans uppkomst och om du kan höra det klickande ljudet när du tänker på någon, då bidrar du, är jag övertygad om, till att Sverige blir ett ännu bättre land, ett på alla sätt och vis rikt rike som lätt klarar av att behålla och dra nytta av Nataša-, Marian- och Egonliknande begåvningar i stället för att stöta bort dem.

Har vi en gång lärt oss cykla eller simma kan vi hänga upp dessa aktiviteter på vinden i sextiotvå år och när vi sedan på nytt ramlar i vattnet eller sätter oss på en tvåhjuling kan vi plocka fram dessa färdigheter med en gång, om vi har hälsan i behåll. Nästan all annan inlärd kunskap och färdighet måste underhållas på ett eller annat vis. Det är kanske en av förklaringarna till hur det kommer sig att en klok och aktad människa plötsligt begår handlingar som ingen väntat sig av henne. Det kan vara ett ogenomtänkt utlåtande, en moraliskt förkastlig gärning eller en som av skleros påverkad handling. Det mesta blir jolmigt och söndervittrat likt en fin kaka som ingen bryr sig om längre. Med undantag för föräldrakärlek vittrar även kärlek mellan människor eller kärlek till fosterlandet om den inte smörjs eller på annat vis underhålls. 

Vänskap är som att cykla. Vänskapen kan omständigheterna tvinga dig att lämna i skogen under den värsta vintern, men på våren hittar du den där fullt blommande igen. Den kan falla i vattnet men den drunknar ej. Den kan finnas på vinden som bränts ner till aska och du finner den där bland allt bråte, kraftfull som en fågel Fenix. En skugga överger dig lika snabbt som ljuset släcks, vänskapen lyser alltid upp mörkret. 

En vän behöver inte skicka vykort från sin semester där hon gör ett kryss vid sitt hotells högst tillfälliga fönster, hon behöver inte heller önska dig en paketproppad jul. En vän behöver precis ingenting. 

Jag har en bunt akademiska betyg och olika utbildningar. Jag har fått mer än ett dussin kulturpriser och utmärkelser, och jag uppskattar att andra uppskattar mitt arbete, men något riktigt lyckorus skänkte de mig inte. En fullständig tillfredställelsekänsla är något helt annat. Läs det här: Av Ralph fick jag en mycket fin flaska champagne när jag fyllde 23. 

Han kom med den när festen redan var såpass framskriden att vi inte brydde oss om att korka upp buteljen. Det kommer en massa nya tillfällen, sa Rappe och jag höll med honom. Sedan tog jag min fil. kand.-examen, men innan det officiella papperet kom var jag redan på gång med min Masterexamen, så flaskan fick vänta. Och när brevbäraren kom med Masterbeviset så var jag redan halvvägs på den teoretiska delen av doktorandutbildningen. Efter min första teaterpremiär var jag bjuden på dricka, så även vid premiären på min första film. Det kändes aldrig riktigt riktigt att öppna den ädla nektarn. När min champagne firade sin tjugosexårsdag bråkade Kerstin och jag med varandra. Säkert om någon bagatell i stil med om vi skulle ha ytterligare en teveapparat eller ej. Även om jag inte minns orsaken så minns jag hur jag mådde. Det var då jag öppnade Rappes flaska. Och vi blev sams. Livets dramaturgi följer inte litteraturdramaturgins strikta normer. I livet kan ett förspel åstadkomma ett rent mirakel om det kommer som ett efterspel.

Naturligtvis var jag med om lyckliga händelser som motiverade vilka hurrarop som helst. Exempelvis mina tjejers födelse. Men då var jag hög ändå. Det räckte gott och väl för att jag skulle befinna mig i sjunde himlen. Att öppna en flaska då skulle kännas som att kasta ankar.    

MIN ERFARENHET ÄR att de flesta människor som har lämnat sitt land ständigt söker alibi för sin emigration. Allt det där med kommunismen och annan diktatur har de berättat hundratals gånger tidigare, men det räcker inte eftersom en emigration skapar ett livslångt dåligt samvete. Man kan inte styra det. Jag kan inte styra det. Det är som en vulkan som gör sig påmind genom att släppa ut sin giftiga rök och spotta ut sin kvävande aska. I dag är det inte annorlunda och jag måste offra till vulkanens glupska monster genom att berätta mina minnen om det som kanske bidrog till min flykt. 

Ursäkta dig inte med stjärnornas för ögonblicket ofördelaktiga konstellation, använd inte sjukdom, omöjliga researchförhållanden, dåligt väder eller bristande stöd hos andra som ursäkt för att du står och trampar på ett och samma ställe. Att rättfärdiga och ge alibi för uppskovet av starten på ditt handlande till ett senare tillfälle, ett tillfälle som om man har en ursäktande attityd antagligen aldrig kommer, är som att lönnmörda och begrava inte bara ditt livs kanske bästa idé utan möjligen även idén om ditt eget liv.

Det finns människor som hela sitt liv funderar över vad som skall stå på deras gravsten, och när de dör står där sedan ”Hon dog mitt uppe i sina planer”.

                   © vladimir oravsky

Vladimir Oravsky