Starten 4/10 gick bra. Maj-Britt Theorin var en klarsynt öppnare av veckan vid invigningen på ABF-huset denna måndag.

Med fanns även en afghansk/turkmensk familj närvarande som visade kulturen, musik, mattor, mat. Samt höll egna anföranden och svarade på frågor.

 På visningen av filmen Armadillo på Zita 5/10  var det efterföljande samtalet - mellan Maj Wechselmann, filmare, Lotta Hedström, (mp) Svenska Afghanistankommittén och Stefan Lindgren, Afghanistansolidaritet - väldigt bra. De var i stort ense: fredsrörelsen måste gå igång kring fred i Afghanistan. Stefan Lindgren framhöll att en viktig följd av om Sverige drog sig ur kriget vore att först då kunde vi fungera i rollen att göra det vi är bra på: mäkla fred. Men den svenska truppnärvaron hindrar detta, påpekade han.

Seminariet på ABF-huset 6/10: Jesper Huor, journalist som flera gånger besökt Afghanistan och nyligen utkommit med boken ”I väntan på talibanerna” (Ordfront) var på plats, tillsammans med Pratap Chatterjee från organisationen CorpWatch. Jesper Huor konstaterade att polisen i Kabul var oerhört korrumperad och farlig. Reguljära armén är mindre korrupt. Talibanerna anses ännu mindre korrumperade. Orsaken är att de enligt Huor levererar "snabbrättvisa" vid tvister. Jesper Huor visade för publiken bilder på afghaner som låg, lemlästade av kriget, på sjukhus. Han visade även en bild han tagit på en ung brudgum. Denne dödades senare i en bombning, tillsammans med hela bröllopsföljet, av Natoflyget. Huor ansåg att en del afghaner "beställde" sådana här bombningar. Detta för att USA/Nato skulle döda andra afghaner som de låg i fejd med. 

Pratap Chatterjee från CorpWatch i USA, beskrev USA-arméns nuvarande taktik mot många ledande talibaner: att i nattliga räder gå in i hus och helt enkelt mörda dem. Samt precisionsbombning. USA-ledningen hoppas då att effekten blir att talibanernas organisationer ska rasa. Nu är dessa aktioner inte alltid så precisa. Chatterjee nämnde ett fall då USA-flyget träffat en madrasa – koranskola – och istället för talibanledare dödades ett antal barn.

Det fortsatta talibanska motståndet tyder på att mordtaktiken inte fyller sitt syfte och att talibanerna har en ”platt” snarare än en pyramidal organisation.

9/10, slutdemonstrationen samlade några hundra deltagare, med något fler åhörare på Sergels Torg. Den genomfördes i god ordning under parollen ”Ta hem trupperna- öka biståndet”: Jan Hammarlund, Olof Buckard, Maria-Pia Boëthius, Thage G Peterson var i högform. Jan Myrdal varnade på Norra Bantorget för att Sverige kunde drabbas av terrorism om vi fortsatte ha trupper i Afghanistan. Nima Khojasteh från Höör, 25 år gammal, höll tal om Afghanistansolidaritet och Facebooksidan ”Sveriges största fredsdemonstration ” som han är en av dem som driver.

Jan Viklund och Bror Kajsajuntti rapporterade från sin dragflygningsdemonstration utanför Luleå mot USA:s bombningsövning tillsammans med svenska militären. De blir nu åtalade.

Bildterapeuten Clara Lindberg varnade i en slutappell för att låta ett absurt krigstillstånd bli vardag. Hon uppmanade till fortsatt ifrågasättande av krigsmaktens åtgärder, som t ex att eventuellt skicka arbetslösa som soldater till Afghanistan.

Demonstrationen uppmärksammades i ett TT-telegram som publicerades i de flesta svenska dagstidningar, ibland med bild, samt i P4 och Sveriges Radios persiska redaktions sändningar. Ungefär 500 deltog i arrangemangen på ABF-huset under veckan. Veckan gav intäkter för sålda böcker och gåvor för 11 133,50 kr.

Julian Assange/Wikileaks kunde inte medverka. Enligt uppgift på grund av arbetsbelastning. Han förbereder nu publiceringen av 19 000 hemliga Pentagondokument.

Samma dag genomförde Afghanistansolidaritet i Göteborg ett möte i samarbete med nätverket Ofog.

Vilken är orsaken till det relativt låga antalet demonstranter? Uppemot 40 procent av folket i Sverige sägs ju ändå vara emot att vi har soldater i Afghanistan?

Det har mig veterligt varit rätt få på samtliga demonstrationer som förekommit i fråga om att de svenska trupperna bör lämna Afghanistan. Förra året genmfördes demonstrationen med facklor och en vardagkväll. Något fler deltagare då bedömer jag. Fackeltåget gick från Slussen till Sergels Torg.
 
Det som vid en hastig titt på demonstrationen verkade saknas var:
 
- Plakat/medlemmar från (mp), (s), (v). Orsak - fortsatt baksmälla efter valet? En viktig orsak är nog också samtliga dessa partiers otydlighet i frågan. Åtminstone om vi ska gå efter massmedieuppgifter. Sedan kan det ju funnits en del folk närvarande ändå från dessa partier, det var ju en partipolitiskt obunden demonstration där partier väl helst inte ska profileras. Några som dock tydligt profilerade sig med flaggor och plakat var latinamerikaner med kubanska flaggor och bilder på Che Guevara. Om detta kan man tycka mycket - men de var i alla fall där och deltog.
 
- Muslimska organisationer syntes inte mycket av, finns rätt många i Stockholm. Orsak: det kanske inte finns lika stor enighet i muslimska kretsar i Afghanistanfrågan som i Palestinafrågan.
 
- Kända medlemmar/plakat från Svenska Afghanistankommittén (SAK)syntes inte mycket av heller. Självklart kan det ha funnits enstaka vanliga SAK-medlemmar med. Förra året kontaktades SAK om att samarbeta kring Afghanistanveckan. Men en ledande SAK-styrelseledamot klargjorde att de inte ville att SAK skulle sammankopplas med veckan.
- Mediebilden av situationen i Afghanistan är fortfarande väldigt friserad. De svenska soldaterna står helt i centrum av rapporteringen. Inget fel att belysa soldaterna, men det beror förstås på hur det görs. Sällan eller aldrig visas bilder på svårt skadade afghanska barn eller andra civila.
- De 1 500 personer som följer den utmärkta Facebook-sidan "Sveriges största fredsdemonstration" via Internet är ju såklart en särskilt intresserad grupp - men dock ännu ingen jättestor del av den opinion som borde finnas.

Vad kan vi göra för att förbättra opinionsläget? Det finns nog inga genvägar. Vietnamrörelsen måste vara förebilden. Gammalt hederligt bas- och folkrörelsearbete med flygblad, bokbord och insamlingar. Kombinerat med nya grepp och ny teknik. Film, TV, radio, kan vi nå ut mera där? Den självcensurerande stämningen måste brytas. Det går att ana en rädsla i tidsandan, många hukar sig inför övermakten. Andra klagar över att vi i nuläget är få, och med ett stort inslag av 50-plussare. De snabbt sammankallade demonstrationerna mot rasism har en social bas, och är inte oviktiga. De samlar många yngre. Vi borde slå en bro dit. Vi kan lära något av dem, även om de flammar upp snabbt och drar förbi. Vi kan önska oss, men inte utan praktisk handling få, en annan tid än den vi lever i: det är en tid där storbolag och högerextrema krafter är på offensiv och imperiemakter inte drar sig för att starta och föra krig med miljonoffer.

I Danmark har dokumentären Armadillo väckt debatten. Ännu har filmen inte visats i svensk TV. Alla bör nu fråga sig: vilka följder får det för oss alla att Sverige, liksom Danmark, blir allt mer indraget i det blodiga markkrig som nu pågår i Afghanistan?

Om de allt tätare rapporterna om hårda strider i Afghanistan där svensk trupp nu är med sägs det i Försvarsmaktens Högkvarter att ”Varje kula som skjuts mot oss är politisk dynamit”, detta enligt SvD:s Mikael Holmström 7/10.

Vi bör arbeta för att de svenska kulor som avlossas i Afghanistan också blir det.

Rörelsen för att svenska trupper bör ut ur Afghanistan genast har stora uppgifter framför sig. Det är ett som är säkert.

Text och bild: Henrik Persson

Fakta: Facebooksidan Sveriges största fredsdemonstration och www.afghanistan.nu