Mina föräldrar står svartklädda på yttertrappen. Pappas kostym har en knappt synlig fläck på ena benet strax under fickan och jag har hjälpt honom att knyta den svarta slipsen, som han säger sig få användning för allt oftare. Mamma står bredvid med vit blus under en svart byxdress och sin överdimensionerade handväska. Den var hennes enda privata zon när jag växte upp, kanske för att det var där hon förvarade cigaretterna.
Grannen dog för ett par veckor sedan och de är på väg till hans begravning. Jag stannar i föräldrahemmet men kan inte låta bli att tänka på den döda: en liten, krumbent, skäggig och glad man med en tax som under hela min uppväxt tog sig tid att prata en stund. När pappa ringde och berättade var rösten en sekvens högre än vanligt. De var i samma ålder. För de efterlevande var det hastiga förloppet chockartat. Sedan en lång tid hade vår granne ett svagt hjärta. Han trodde sig ha lunginflammation men förvägrades läkarvård tills han segnade ihop. I ambulansen på väg till lasarettet dog han. Hjärtattack, visade det sig i efterhand. När pappa berättat tänker jag att det är i sin ordning, de ska dö nu en efter en. Några skovlar mull och livet är glömt. Somliga av dem ska dö snabbt men de flesta utdraget. Han drog ingen nitlott, vår granne. Men det slår mig att jag tänker med någon annans ord, det är inte jag som formulerar den där tanken om mull. Efter en stund hittar jag dikten i Wislawa Szymborskas bok Nära ögat: ”Klassiker” heter den:
Några skovlar mull och livet är bortglömt.
Musiken frigör sig från omständigheterna.
Maestrons hosta tystnar över menuetterna.
Och borta är grötomslagen.
Elden förtär peruken full av damm och löss.
Och bläckfläckarna försvinner från spetsmanchetten.
På sophögen med kängorna, dessa obekväma vittnen.
Violinen tar den minst begåvade eleven hand om.
Slaktarräkningarna plockas fram bland noterna.
I musmagar hamnar den arma moderns brev.
Tillintetgjord slocknar den olyckliga kärleken.
Ögonen upphör att tåras.
[– – –]
Szymborskas dikt om döden innehåller mycket av det som är hennes kännetecken. Hon är mycket verklighetssinnad men samtidigt oerhört intelligent i sin poesi. Det vardagliga närmar sig abstraktionerna: praktiken att städa upp efter den döda kontra saknaden. Samtidigt finns också en frånvaro av sentimentalitet i dikterna, vilket gör att de ofta mynnar ut i ett ironiskt leende: ”Violinen tar den minst begåvade eleven hand om”.
När jag läser att Wislawa Szymborska dött sitter jag helt stilla i mitt arbetsrum på gymnasiet och tittar på skärmen, får svårt att andas och vet inte riktigt vart jag ska göra av händerna. Rummet är tomt. Jag läser inte hur hon dog utan sätter mig på min plats och stirrar in i tegelväggen. Hon är död nu, hon som länge varit mitt stöd, hon som länge har satt ord på min tillvaro. Samhällsläraren kommer in och jag känner ett behov av att konkretisera, av att uttala, så jag säger:
– Wislawa Szymborska är död.
Samhällsläraren ser på mig, överväger hur hon ska hantera situationen, hör kanske inte namnet eller vet inte vem det är men beslutar sig för att beklaga sorgen. Jag nickar och vänder mig om, stirrar åter in i tegelväggen.
– Hur gammal blev hon? frågar samhällsläraren bakom mig.
– 88.
– Hur dog hon?
– Jag vet inte riktigt. Av ålder tror jag.
– Man dör inte av ålder, något måste sluta fungera också.
– Då slutade något fungera. Också.
Metafysik
Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I en given turordning,
ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.
En banal slutsats, inte ens värd att skriva ner,
om det inte var för ett obestridligt faktum,
ett faktum för evigheters evighet,
för hela kosmos, sådant det är och kommer att vara,
att något var där på riktigt,
så länge det inte tog slut,
till och med det faktum
att du idag har ätit klimpsoppa med fläsksvål.
Två år innan Szymborskas nobelpris 1996 låg jag och läste hennes dikter gräset utanför en folkhögskola i Södermanland. Något fröade av sig men det tog många år innan det blommade. Hennes poesi gjorde sig inte till utan sökte sig till det allra mest grundläggande hos människan, vare sig det handlade om klimpsoppa med fläsksvål eller varats väsen. Diskrepansen mot hur man skulle skriva poesi var så påtaglig hos henne och eftersom jag ville skriva just poesi och hade lagt mig till med olika romantiska poser och svårbegripliga later med språket kom Szymborska som en sträng gammal gumma och tillrättavisade. Man behöver inte verka svår. Man kan som poet vara helt enkel under förutsättning att man också är mycket intelligent och oerhört klarsynt. Szymborska är kanske det allra bästa exemplet på det.
Men också lugnet fascinerar. Hon kommer från ett Polen som demolerats av krig och sedan stelnat i sovjetunionens grepp. Hon kunde själv ha stelnat men valde att ingå i en tankevig rörelse tillsammans med några av efterkrigstidens stora polska poeter: Milosz, Zagajewskij, Rosewics och Herbert. Hon hade alla skäl att förstora sina åtbörder, att vråla om orättvisor men valde att på ett stoiskt sätt iaktta vad som hände runt omkring henne. Inget förvånar eller är exceptionellt i hennes diktade värld. Det kan det inte ha varit i hennes verklighet heller. Själva existensen tycks vara slumpmässig: Szymborska fick veta att hennes föräldrar innan de träffade varandra var förälskade i helt andra människor, något som drev henne att göra följande reflektion:
Det hade så när hänt
att min mor hade gift sig
med Zbigniew B. från Dunsta Wola.
Och hade de fått en dotter
vore jag inte hon
Det stoiska förhållningssättet till livet skapar möjligen den ironiska humorn. I flera dikter misstänker jag att hon ler åt hur allvarligt planerande och uppnäst vi förhåller oss till en slumpartad och oförutsägbar existens som ändå är utstakad. Leendet tillåter fascination inför tillvarons mysterier, det är inkännande och vist och bibringar en känsla av att hon stod livets innersta essens mycket nära. Det finns också ett mystiskt stråk genom hennes diktning, liksom hos Czeslaw Milosz och Adam Zagajewskij, som knyter an till den stoiska hållningen. ”Kärlek vid första ögonkastet” från boken Slutet och början är ett bra exempel på den stoiska determinismen, mystiken och leendets kärna.
De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.
De menar att eftersom de inte känt varann tidigare,
så har ingenting nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där deras steg kan ha korsats för länge sen?
Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns -
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett 'ursäkta' i trängseln,
ett 'fel nummer' i telefonluren,
- men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.
De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit
en lekboll åt slumpen.
Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.
Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv
från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår.
Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.
Slumpen hoppar åt sidan och blir öde, människans lott är att vara en pjäs åt logos. Som gymnasielärare åkte jag årligen med klasser på toleransresor för att se förintelselägren. Vi bodde under varje resa några nätter i Szymborskas stad Krakow, utanför vilken Auschwitz ligger. Vid varje vistelse i staden har jag lösgjort mig från de andra i gruppen och en lång stund stått på Stora torget och väntat på att få se Wislawa Szymborskas magra väsen promenera över kullerstenarna framför saluhallen med en cigarett feminint vippande längst ut mellan pekfinger- och långfingertoppen. Ofta har jag tänkt på några rader ur just ”Kärlek vid första ögonkastet”:
”Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna, där deras steg kan ha korsats för länge sen?”. Naturligtvis vågade jag inte aktivt söka upp henne. Vad skulle jag säga? Varför skulle jag störa? Men jag ville se henne, se hur hon rörde sig och kanske få ett intryck, en förståelse: där går en stor människa, en av dem som förstått tillvaron och vet dess inre kärna. Kanske kunde också jag förstå något väsentligt om själva tillvaron bara jag fick se henne. Eller också gäckar jag mig själv. Naturligtvis ville jag att hon skulle se mig. Naturligtvis stod jag som en orrtupp och saluförde mig, osynlig i människomassan. Jag blev inte klokare bara kallare och när trumpetstötarna ljöd från det gotiska tornet och tvärt slutade hade den förutbestämda pilen satt punkt för min väntan. Även om Szymborska är en lågmäld författare inriktad på det inre med vardagen som utgångspunkt tar hon inte avstånd från politik. Tvärtom integreras den politiska sfären i hennes tankevärld. Liksom Gunnar Ekelöf är Szymborska en inre upprorsmakare. I det inre måste människor förändras och enda sättet att transformeras är att se hur individen är. Därför måste någon visa, däri poetens uppgift. Människan står dock aldrig utanför historien, man måste ta ansvar. En av de mest komplexa dikterna hos Szymborska är ”Barn av vår tid”. Här ironiserar poeten över att allt under den kommunistiska tiden politiserades i tillvaron. Dikten publicerades inte förrän på 90-talet men belyser ett svunnet tankesätt.
Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.
Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.
Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
Vad du talar om har resonans,
vad du tiger om är talande
på ett eller annat politiskt sätt.
[…]
Eller ett konferensbord om vars form
det har tvistats i månader:
vid hurdant bord ska det förhandlas om liv och död,
ett runt eller fyrkantigt?
Under tiden har människor gått under,
djur har dött,
hus har brunnit
och åkrar förvildats
liksom längesedan svunna tider
som var mindre politiska.
Men Szymborska blir aldrig en predikant, jag tror att det är avgörande. Hon är moralisk och politisk men syftet med dikterna är aldrig bara att moralisera, utan att krypa inpå det allmänmänskliga och visa hur vi är. Kanske är det därför dikterna ofta närmar sig det helt vardagliga och fjärmar sig från traditionella poetiska poser. Szymborska skonar aldrig sig själv. Hon framstår som en av oss andra, oförblommerat. Hennes enda fördel är förmågan att konkretisera mänskligheten i några få rader, moraliskt är hon lika förtappad som alla andra. En av mina favoritdikter är några ganska oansenliga meningar som ger mig som man inblick i en inte alltför smickrande kvinnlig tankevärld.
Bland minnena
Vi satt och pratade,
plötsligt blev det tyst.
Ute på terrassen kom en flicka,
ack, så vacker,
alltför vacker
för vår fridfulla vistelse här.
Basia kastade en panisk blick på maken.
Krystyna lade instinktivt sin hand
över Zbyszeks hand.
Jag tänkte för mig själv: jag ska ringa till dig
och säga – vänta lite med att komma,
det ska visst regna ett par dar.
Bara Agniezska, änkan,
log ett välkomnande leende.
88 år gammal är hon död. Lungcancer läser jag. Genom hela livet var hon en trogen rökare. På det fotografi av henne som jag tycker bäst om blåser hon ut ett moln och ler åt okynnet – precis som hon tycks le åt tillvaron i stort. 88 år är en omfattande ålder för någon som ägnat sina dagar åt poesi och rökning, tänker jag. Hon ska ha varit blyg och tillbakadragen. Men om det vet jag inget. Kanske tyckte hon om klimpsoppa med fläsksvål. Men inte heller om det vet jag egentligen något. Allt jag vet om Wislawa Szymborska är att hon genom sina dikter lärde mig att på ett mer påtagligt sätt se förhållanden i verkligheten. På samma vis som Tomas Tranströmer förtydligar hon tillvaron för den som läser henne, sätter förstoringsglas över de företeelser som avhandlas och studerar mekanismerna. Men hon blir aldrig storvulen, hon förvånas inte, hon visar. Därför rasar ett fundament inom mig när jag får veta att hon är död, och jag sörjer henne mer än vår granne, han som jag ändå pratat med och som verkat i min närhet. I relationen till Szymborska har dock inget förändrats: enda sättet att tala med henne är genom att öppna böckerna och läsa:
Jag har gjort en lista med frågor
som jag inte hinner få svar på,
för antingen är det för tidigt för dem
eller också kommer jag inte att fatta dem.
Frågelistan är lång,
där står mer eller mindre viktiga saker,
och för att inte tråka ut er
tar jag bara några ur högen:
vad fanns på riktigt
och vad verkade bara
finnas på denna teater
bland stjärnor och under stjärnorna,
där det krävts både entre-
och sortibiljett.
Peter Nyberg www.popularpoesi.se