Kriget mot terrorismen har blivit ett krig för terrorism åtminstone enligt den statistik som finns över begångna terrorattentat.

Jag påstår inte något så enfaldigt som att Bush-administrationens USA uppvisade slående likheter med 1933 års Nazityskland eller ens att Elfte september-attacken spelade den sittande presidenten i händerna (även om man nog skulle kunna argumentera för att just detta var fallet). Vad jag vill ha sagt är i praktiken ganska odramatiskt, nämligen att ”kriget mot terrorismen” på alla sätt framstår som ett oerhört misslyckande och att det inte borde innebära några egentliga problem att ta avstånd från detta oavlåtligt pågående krig. Efter terroristdåden i Paris den 13 november lät Frankrikes Hollande exakt som Bush gjorde direkt efter attackerna på World Trade Center.

Det var illavarslande. Terror kan ju inte bombas bort, lika lite som demokrati kan bombas fram.

Jag vet inte vad man kan göra, men en sak tror jag mig veta: att Sverige till intet pris bör gå med i Nato. Att slå vakt om en oavhängig och självständig svensk utrikespolitik är i dag, föreställer jag mig, viktigare än någonsin.

Läs hela artikeln i Lindelof.nu

Clara Quarfood Lindberg, Föreningen Afghanistansolidaritet: "- Den 6:e juni delas det på Drottningholm, officiellt och ceremoniellt ut medaljer till förtjänstfulla soldater. Så smygs idén om det nödvändiga och naturliga Kriget in i våra medvetanden. Idén om Kriget i vilket våra pojkar och våra flickor tjänar landet med risk för sina liv." Foto: Henrik Persson