För 30 år sedan fördes erfarenheter av att kämpa tillsammans på basplanet vidare till nya arbetskamrater. Då hade det varit larvigt med elementära berättelser om att hålla ihop på jobbet, att säga ifrån och att snacka ihop sig.
Det förekom sådant mycket mer på arbetsplatserna då. Hopsnackat vill fylla luckan som har uppstått på arbetsplatserna. Dagens kortvariga jobb splittrar arbetskollektiven, kunskaperna förs inte vidare som förut, tänkte Frances Tuuloskorpi när boken föddes. Men hon tänkte också på barnbarnen. De äldsta som nu får sina första jobb och är jätteglada för det. Men det dröjer inte länge förrän de upptäcker att det är något konstigt med lönen, att anställningsformen är en ”gummianka” och att arbetstiderna inte alls blev som det sas från början.
Frances vevar ena handen i luften för att understryka hur oändligt många konstigheter som tillämpas i dag. Energiskt konstaterar hon:
– Det finns ett behov av att ta reda på sina rättigheter och att snacka ihop sig med sina arbetskamrater. Som individer har vi svårt att göra någonting åt sådana där saker. Texterna i boken ska även den som inte har jobbat så länge kunna läsa och tänka: ”Ja men så där skulle vi ju också kunna göra. Hos oss.”
– Vi utvecklade det som kom att kallas Folkrörelselinjen på bagerierna där jag arbetat. Det gjorde att vi fick igenom bra saker för oss som jobbade där. Liknande metoder fanns också på andra arbetsplatser.
Frances har bett människor som hon mött på träffar om Folkrörelselinjen att de ska skriva sina berättelser och hon har hittat texter på nätet.
Finns det en koppling till något politiskt parti?
– Nä, nä! På de träffar vi har haft kommer människor som har olika politisk bakgrund, eller ingen politisk bakgrund, med olika facklig tillhörighet, eller ingen facklig tillhörighet. Det enda gemensamma är att de vill prata om hur de kan använda och utveckla den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Det är dessutom bara det man får prata om på träffarna. Inget annat än vad jag gör på min arbetsplats.
Accepterar de som är partipolitiska det?
– Ja, det får de göra. De får ju vara hur partipolitiska eller politiska om de vill. Men på mötena pratar vi bara om just den här saken.
Varför ville du göra Hopsnackat ?
– Det hänger väl ihop med att jag har varit på de här arbetsplatserna. Jag kommer ihåg när jag hade börjat på Stockholmsbagaren 1977. Då hade jag väl inte bestämt mig för att det här skulle bli mitt liv, att liksom hålla på med de här sakerna. Men jag blev förbannad på arbetsförhållandena och förälskad i arbetskamraterna. Jag tänkte att här blir jag nog kvar ett tag. Och sedan blev det så. Jag tänkte också på hur man ska jobba fackligt. Då diskuterades paroller som ”Gör facket till en kamporganisation” och ”Ställa facket åt sidan”. Jag ville testa i praktiken och inte bara ställa teorier emot varann.
Frances Tuuloskorpi taggar genast ned sitt uttalande:
– Jag ska inte överdriva. Det var ju många som höll på i praktiken. Men jag tänkte att på den här lilla arbetsplatsen, en brödfabrik med 250 arbetare, varför skulle inte vi kunna ha en kämpande fackklubb eller ett kämpande arbetarkollektiv? Jag tänkte att det tar nog tio år innan man skaffat sig gemensamma erfarenheter på en arbetsplats som gör att man kan kalla sig för ett kämpande kollektiv. Under den tiden ska jag inte gå ut och prata om hur man gör.
Var det taktik? Eller finns det i din personlighet, att inte gå ut och prata om hur man gör?
– När jag började så tänkte jag helt enkelt att praktiken avgör om någonting funkar eller inte. Jag trodde ju på att det skulle gå att mobilisera kollektivet. Att börja bakifrån på något sätt, underifrån.
Nu går jag ut och pratar som fan om hur man gör! Jag tycker att jag har tillräckligt i ryggen nu. Det jag pratar om, det är praktik. Jag pratar egentligen inte om någonting annat än sådant som jag själv eller andra har prövat under lång tid. Det ligger inte i min natur att hålla käften.
Du blev förälskad i arbetskamraterna. Vad betyder det?
– Vad kul, vilka knäppa typer som jobbar här. Många kan tro att det bara är trist och träligt att jobba på fabrik. Men det är också oförställt. Man är ett kollektiv. Det blir en annan anda och det tycker jag väldigt mycket om. Det finns nästan alltid ett arbetarkollektiv som man får försöka hitta. Att prata med alla, snacka ihop sig. Det är grunden. Den kollektiva styrkan måste hela tiden vinnas igen.
Hur tufft var det egentligen?
– Vi hade ju många strider på Stockholmsbagaren. 1995 lyckades vi stoppa en stor nedskärning. De försökte riva våra lokala avtal. De hotade med att om vi inte gick med på de där sakerna så skulle de lägga ner produktionen helt. Det var en situation med skrämsel och hot som fanns på nästan varenda arbetsplats på 1990-talet. När man passade på att skärpa utsugningsgraden i skydd av krisen, gjorde det folk rädda. Men vi tog en strid och stoppade det där. Genom bland annat en vild strejk.
Ledde den vilda strejken någon vart?
– Det var bara toppen på ett isberg av engagemang som arbetskamrater visade i den striden. Det berodde på alla de små strider och vanan av att snacka ihop sig och kämpa tillsammans som vi hade skaffat oss under många år. Efter den där striden så snackades det mellan arbetskamraterna: ”Hur kommer det sig att vi kunde fixa det här?”. Då började vi prata lite om olika fackliga metoder och linjer. En kille sa att ”våra metoder borde kallas för Folkrörelselinjen, för vi vill att folk ska vara i rörelse”.
Var det så Folkrörelselinjen föddes?
– Vi tyckte att det lät kul. Så vi började använda det ordet. Men som sagt, det är inte ordet som är det viktiga. Det är mer en beteckning på metoder. Sådana som vi utvecklade och som utvecklades på andra arbetsplatser också, där de försöker göra något liknande. Det är sättet att tänka, att handla. Det är ett vanligt fel som fackligt eller politiskt aktiv att inte tänka utan bara samla ihop enbart de duktigaste och mest avancerade människorna och hoppas att alla andra ska tåga efter. Det gör att man drar ut kollektivet som ett gummiband. Antingen brister det eller så slår det tillbaka. Så upptäcker man att de andra inte var med, utan de står kvar därborta. Eller har gått någon annanstans.
Så hur gör ni?
– Vi gör tvärtom. Om vi kan få med oss dem som står längst bak i rörelse så driver de alla andra framför sig. Det är en grundläggande tanke i Folkrörelselinjen. En annan tanke är: ”Vi kan inte få någonting annat än det vi själva är beredda att slåss för”. Vilket ju ger en annan inriktning än om man ropar på hjälp, uppifrån eller utifrån. Den egna kollektiva makten, den är starkare än att få hjälp utifrån och viktig att utveckla.