Lördagsmorgonen den 1 mars 1986 vaknade jag upp i ett B&B hus i England. Min familj och jag hade anlänt kvällen innan med färjan från Göteborg till Harwich. När vi kom ner till frukosten kom värden fram med Daily Mail. En liten notis på första sidan meddelade att Sveriges statsminister Olof Palme mördats.

– Nu har britterna fått det om bakfoten igen, tänkte jag. Det måste vara någon Palmeri eller något liknande i Latinamerika.

Men det var det alltså inte. Skrev i min dagbok: ”Känner förstämning över det sätt han röjdes ur vägen, parad med lättnad över att ‘Fursten’ är borta. Marja [min hustru] oroad av att våldet nått Norden. Sverige blir ej detsamma efter detta.”

Vi återvände till Sverige först på hösten så bristerna i min svenskhet, att jag aldrig upplevde de Holmérska galenskaperna, bestod och jag har aldrig djupt engagerat mig i Palmemordet. Nya utlandsjobb höll mig dessutom borta från Fosterlandet under hela 90-talet.

Det kom ett brev
Men under dessa år gick mina tankar ibland tillbaka till en pensionerad örlogskapten i flottans reserv, som fattat tycke för min bok om den ryska inkvarteringen 1741-43 ”Den farliga hjälpen” (Ordfront, 1981).

Åren 1983-85 skrev han till mig då och då med kloka synpunkter på den svenska historien, framförallt om 16- och 1700-talet. Han hade också fuskat i författarbranschen och skrivit om Wästgöta ryttare i 30-åriga kriget och Karl XII:s drabanter.

Strax före mordet på Olof Palme fick jag ett alarmerande brev. Vid denna tid fördes det förhandlingar om sjögränserna i Östersjön, i synnerhet ”Vita zonen”. Han skrev:

Broder!
Hur skall vi stoppa Palme och hans pojkar att skänka bort ett stycke Sverige ost Gotland? Det är bedrövligt att detta gäng är på väg att beröva våra barn och kommande generationer ett stycke Sverige och låta ryssen ytterligare flytta fram sin gräns västvart – det borde väl räcka med 1809 års.

Min örlogskapten skulle skriva till partiledarna och fråga dem om de ”stilltigande” skulle finns sig i en sådan ”skänk av dess mjukryggade herrar”, d v s ”Palme och hans pojkar”. Han avslutade med: ”Vi måste göra något!!”

Marinofficerarnas revolt
Jag undrade då, i mars 1986, och senare, om han haft något annat i tankarna än att skriva brev till partiledarna. Runt årsskiftet 1985-1986 var stämningen i landet uppjagad och Palmehatet flödade över alla bräddar. I oktober 1985 gick kommendörkaptenen Hans von Hofsten ut i Dagens Eko och anklagade Olof Palme för att ljuga om u-båtarna och den 10 november intervjuas i Svenska Dagbladet tolv marinofficerare där de sluter upp bakom von Hofstens kritik: ”Regeringen tar inte ubåtshotet och kränkningarna på allvar”.

Skulle jag redan då, i januari-februari gått till polisen och anmält att svenska sjöofficerare talar om att ”göra någonting” för att ”stoppa Palme”? Kanske inte. Skulle jag ha luftat saken med mina vänner? Kanske.  Men indikationerna på att Palme skulle mördas var små och i synnerhet att min sjökapten skulle vara inblandad.

Jag tänker på detta när jag läser om den sovjetiske diplomaten och möjlige KGB-agenten Vladimir Nezjinski som avlyssnades och misstänktes ha känt till mordet i förväg. Om jag hade varit en tillräckligt viktig person för att ådra mig SÄPOs uppmärksamhet hade mina samtal till goda vänner kunnat tolkas som att också AP ”kände till mordet i förväg”.

Sent vaknat intresse
Tsunamin av böcker, artiklar, TV-dokumentärer o s v om mordet på Olof Palme har alltid lämnat mig oberörd – fram till nu. Gunnar Walls bok från 2010, nu i Månpocket Mordgåtan Olof Palme – makten lögnerna och tystnaden, liksom hans tidigare (1997) Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet redovisar inte bara en massa intressanta fakta, de är också intelligent skrivna? både kriminologiskt och politiskt.

I böckerna väcktes mitt intresse av en detalj, en välkänd och obestridd detalj, som inbjöd till djupare tolkningar: Varför mördades inte också Lisbeth Palme?

Konstnären Markus Anderssons omtvistade målning ”Christer Pettersson” i serien Svenska syndabockar.

Ett av problemen de har som vill publicera sig om Palmemordet i skrift, film eller TV, är att de arbetar på en mer eller mindre kommersiell marknad. För att få sina artiklar, filmer eller dokumentärer antagna, och sedan sedda, måste de ha något att komma med. Har något Stort skett måste det ha en Stor orsak. Men på lindelof.nu, en icke-kommersiella sajt är detta möjligt!

Olof Palme var en framträdande och kontroversiell politiker och vi vill gärna tro att det måste ha varit något Stort bakom hans död. Att han skulle ha dött av misstag eller av någon ensam galning duger inte, han får inte ha dött förgäves. Genom att lyfta fram olika organisationer eller grupper som möjliga anstiftare tillfredsställer författare eller filmare för det första vårt behov av att alltid finna en orsak: saker och ting kan inte bara ske av slumpen.

För det andra ger det tillfälle att låta Olof Palme tjäna politiska syften också efter sin död, genom att vi kan sätta åt fascistiska Norrmalmspoliser, den gamla rasistiska Sydafrikaregimen, reaktionära örlogsofficerare eller fanatiska sionister bland andra.

Men jag tror inte på någon konspiration

• Olof Palme var vintern 1985-86 illa ute. Harvardaffären, löntagarfonderna, Dalaupproret och andra motgångar gjorde att man kunde vänta att han skulle komma i en djup kris senare på året. Insiders visste kanske om kritiken mot honom från partiets inre kretsar? Varför skulle man ödsla krut på en politiker som redan verkade vara på väg ut?
• Att Palmes kommande möte med Gorbatjov i april skulle stoppas genom att skjuta honom, faller på sin egen orimlighet. Gorbatjov hade berömts av Margaret Thatcher som en man som man kunde göra affärer med. Bland de som välkomnade Gorbatjov och hans inflytande var också anti-kommunister.
• Konspirationer planeras dagligen och stundligen. Alla människor och grupper handlar efter mer eller mindre genomtänkta planer. Men, ju mer invecklade dessa är desto mindre troligt är att de går i lås. Det är bara Jönssonligan som brukar lyckas. Dock kan en serie av mer eller mindre slumpartade händelser i efterhand se ut som en väl planerad konspiration.

Att hetsen mot Palme vintern 1985-86 skulle förmått någon ensam individ att ta saken i egna händer är en annan sak. Man ska då hålla i minnet att en sådan person kan lika gärna komma från ”vänster” som från ”höger”, det var ju trots allt mer ”vanligt folk” som var upprörda över Palmes agerande än antalet reaktionära poliser, officerare, affärsmän eller ungmoderater tillsammans.

Vad som återstår som troliga gärningsmän är de kommersiellt föga gångbara alternativen ”ensam galning” eller ”fel man” – men också det kommersiellt gångbara ”personliga motiv”. Palme hade ju också ett privatliv som inte var helt okomplicerat.

SÄPOs analys?
Antag att SÄPO hösten 1985 analyserade sannolikheten att Olof Palme, utan skydd, skulle råka ut för ett attentat som skulle döda eller svårt såra honom. Kanske skulle de ha kommit fram till en sannolikhet på 1% varav 0,7% utgjorde politiska motiv, 0,2% personliga och 0,1% ”fel man”.

Vad som bland annat påverkade mig i Gunnar Walls intelligenta böcker är påpekandet att paret Palme anlänt till Rådmansgatan T-banestation, norr om biografen Grand. Funnes det en konspiration borde gärningsmännen i så fall vänta sig att paret tog samma väg tillbaka. Men från denna del av Sveavägen finns det inga rapporter om män med walkie-talkies och dylikt.

Hursomhelst, när jag läste Walls böcker slogs jag av en annan tanke som jag burit med mig i trettio år utan att gå på djupet med den: Varför mördades inte också Lisbeth Palme?

Gärningsmannen avvek från platsen, troligen mot Tunnelgatan, sedan han skjutit mot Lisbeth Palme, men bara skadat henne lindrigt. Detta leder mig till tre spekulationer:

1. Olof Palme sköts inte av något ”proffs”. Denne hade i så fall antingen skonat Lisbeth, eftersom hon inte utgjorde något politiskt hot. Eller också mördat henne med ett tredje skott, nu när det första missade. Att också proffs kan agera förvirrat visade svenska polisen mordnatten. Men de var oförberedda.
2. ”Den ensamme galningen” är då mer trolig. Hans pistol kanske krånglar efter de två första skotten. Kanske hade han bara två skott i pistolen och måste fly när något tredje skott inte går av. En professionell mördare hade nog haft bättre koll på sitt vapen. Eller så ångade sig ”galningen” när han skjutit sina första skott.
3. Om motivet är personligt gäller kanske det senare, i synnerhet om gärningsmannen är bekant med paret Palme. Lisbeth kan ha känt igen honom (eller henne?) men sedan avsiktligt hållit tyst under polisförhören för att inte avslöja relationer som kunde skada familjens anseende.

Till slut kan man inte utesluta att den ensamme gärningsmannen – Christer Pettersson eller ej – inte var galen eller leddes av ”palmehat”, utan valde fel offer, att han efter att ha skjutit två skott inser han att han tagit fel på person och dennes ”flickvän” och flyr från platsen.

Sannolikheter före och efter
Men är det inte oerhört osannolikt att någon skulle mörda Sveriges statsminister av misstag? Enligt vad SÄPO antas ha kunnat ha kommit fram till skulle ju sannolikheten bara vara 0,1%, en promille!

Jo, men det gällde sannolikheten innan Palme blev skjuten. När han nu är skjuten, och attentatet säkerställt till 100% följer av den tänkta bedömningen att det nu är 70% sannolikhet att motivet är politiskt, 20% personligt och hela 10% att det var av misstag, d v s lika stor risk som att han överhuvudtaget skulle utsättas för ett attentat.

Detta är en tillämpning av något som inom statistiken kallas ”betingad sannolikhet” och är en viktig del av ”Bayesiansk statistik”. Den har delgivits er inte för att demonstrera någon matematisk ekvilibristik, utan för att fästa er uppmärksamhet på ett vanligt missförstånd som förväxlar vad som är sannolikt före och efter en inträffad händelse. Ett sådant exempel utgör den friande domen av O J Simpson.

Betingad sannolikhet i brottmål
Simpsons försvarsadvokat visade, helt korrekt, att sannolikheten att en amerikansk make, som misshandlar sin hustru, sedan också mördar henne, är mycket liten.

Men frågan var fel ställd. Nu var hon mördad så den relevanta sannolikheten är nu: vad är sannolikheten att en mördad gift kvinna, som misshandlats av sin make, sedan blivit mördad av just denne? Och den sannolikheten är mycket hög, så hög att Simpsons försvarsadvokat hade fått svårt att frikänna sin klient.

Tillbaka till Palmemordet kan man inte vifta bort hypotesen att Palme sköts av icke-politiska skäl. Men man kan inte göra det utifrån den förhandssannolikhet som lätt inställer sig i vårt medvetande, utan man måste göra det utifrån en efterhandssannolikhet som är besvärligare att mentalt få ett grepp om. Men eftersom den senare, som kan räknas i tiotals procent, är mycket högre än den förra, som kanske uppgår till en eller annan promille, är det inte så otroligt som det kan låta att Olof Palme sköts av misstag eller av rent personliga skäl.

Det senare skulle förklara det som engagerat ”privatspanare” lika mycket som själva mordet: allt hysch-hysch efter mordet.

Fortsättning följer snart …

Dessa två artiklar publicerades ursprungligen av Lindelöf.nu här och här