Medlemmar i Lövstaölets vänner an­länder till bryggerilokalen i Löv­stabruk. Denna gamla järnbruks­ort i norra Uppland är inte vilken ort som helst när det gäller öl. Här har bryggts öl i sekler.

Bryggeriet är inrymt i en av det gamla bru­kets längor. De som kommer är medlemmar i en folkrörelse som har växt snabbt de senaste 20 åren – hembryggarna. Inne i bryggeriet kämpar Mag­nus och Sven Eriksson med att tappa ur kokkärlen i 20-litersdunkar, som medlemmarna sedan kånkar ut, ställer i bakluckan och kör vidare hem. I dag ska man brygga 350 liter, som ska delas på 15 medlemmar.

EN SMAKFRÅGA. Varför brygga öl? Det finns ju på systemet.

Deras svar: det handlar om smaken.

På 80-talet fanns inte många ölsorter kvar. En handfull, oftast ljus lager. Ölbranschen var mono­poliserad med två–tre stora tillverkare efter att alla småbryggerier köpts upp eller lagts ner. Folk ville ha flera smaker, mer att välja på. Öl hade blivit lite trist med så få sorter. Man sneglade på vinet. Vin­provarna diskuterar smaker och sorter i det oänd­liga. Öldrickarna ville inte vara sämre.

”En stor stark, tack!” Så lät det på ölkrogarna förr.

Har ni nån överjäst opastöriserad, gärna lite fruktigt?

Så kan det låta i dag.

När jag var yngre fanns det öltillsatser att köpa och som jag testade. Men det blev inte gott, berät­tar Magnus Eriksson. Men så fick jag höra talas om att det skulle bli nybörjarkurs i hembryggning. I föreningen turas vi om som gått kurs att brygga och det blir för mig ungefär tre gånger per år.

Lövstaölets vänner bildades 1999 och är nu med 270 medlemmar en av Sveriges största, de allra flesta boende i den norduppländska bruks­bygden. Föreningens ordförande är Anders Holm­stedt.

– Förutom kurser anordnar vi klubbmäster­skap och Ölets Dag. Man deltar också i nationella tävlingar. Råvarorna är av allra högsta kvalitet. Lövstaborna tar sin råvara från Tyskland.

– Malten tar vi därifrån.

En hel del jobb får den enskilde medlemmen göra själv. Jäsa den får man göra själva hemma. Och när man väl har fått hem sina 20-litersdunkar från bryggeriet inleds inte omedelbar konsumtion. Man tappar om det ett par gånger och låter det stå någon månad. Är det värt besväret? Bengt-Göran Johansson från Valö, som just har lastat in ett par dunkar i bagareutrymmet, säger:

– Ja, det smakar ju öl först när det har fått stå en tid. Ska det smaka gott får man lägga ner energi. Och vid tillverkningen handlar det om hur man blandar malt, humle och jäst. Där finns mycket att laborera med.

Den som tror att hembryggarrörelsen består av vilt festande ölpimplare som ”hinkar bersa” änd­rar nog snabbt uppfattning om man går med i en förening. Tillverkningen är omgärdad av oerhört rigorösa regler. Och myndigheterna har falkögon.

ÄLDSTA MÄLTERIET. Att Lövstaölets vänner är en av landets största hembryggarföreningar är inte att förvåna. Ölbryggning i Lövsta (och de andra närliggande bruksorterna) har månghundraåriga anor här i vallonbygderna. Vallonerna tog med sig sin ölkultur hit från Belgien och till midsom­marfesterna bryggdes det i århundraden ofant­liga mängder ”bult” som ölet kallades i Lövsta, Söderfors, Österby och de andra bruken. I Lövsta var det brukspatronerna själva som ansvarade för bryggningen och här finns landets äldsta mälteri bevarat. Det byggdes 1768 och användes ända till 1916. Lövsta var en gång Sveriges främsta järnbruk men frågan är om det inte också låg i täten när det gällde ölbryggning. Brukets bryggerilokal finns också kvar och fungerar liksom mälteriet i dag som museum. Men där bryggdes öl ända fram på 1970-talet, enligt recept från 1700-talet.

Att brygga öl var en viktig del av brukskultu­ren. Öl dracks i mängder vid olika högtidligheter. Precis utanför bryggerilokalen i Lövsta låg i gamla tider brukets dansbana. Brukspatronerna bjöd på midsommar sina smeder på sill och eget tillverkat öl. Smederna, som stod högst på brukets rangskala, fick mest, tre liter öl till varje smed på midsom­marafton, fem på midsommardagen och tre på annandagen. En mästersven fick en kanna min­dre, smältar-och räckardrängar ännu en kanna mindre.

Vallonerna hade också med sig recept på öl när de invandrade i början av 1600-talet. Traditionsmedveten som befolkningen är i dessa trakter ville man därför börja brygga öl på nytt. Det var inte minst föreningen Vallonbruk i Uppland, som vär­nar om de gamla bruksmiljöerna, som ville att tra­ditionen skulle återupplivas. 1999 satte man igång och bildade Lövstaölet och började brygga.

Att brygga samma öl som man gjorde i gamla tider var förstås en önskan, men riktigt hur man bryggde och hur recepten såg ut, vilken humle-familj man använde och så vidare, vet man inte. Ut­rustningen var också annorlunda förr i tiden och det påverkar säkert också smaken. Så hur det gamla Löv­staölet ”bult” egentligen smakade får vi aldrig veta.

MÄSTERSKAP. I Svenska Hembryggareföreningen har landets lokala föreningar samlats. Även enskil­da hembryggare välkomnas. Sedan 25 år tillbaka anordnas svenska mästerskap i ölbryggning. Man har en receptdatabas och egna öltypsdefinitioner.

En annan rörelse som är besläktad med hem­bryggarna och som har kommit lite senare är mikrobryggerierna. Idén kommer från USA och Storbritannien. Mikrobryggerierna producerar kommersiellt, med hög alkoholprocent. Oppigårds i Hedemora, Nynäshamns Ångbryggeri, Jämt­lands Bryggeri och Gamla Stans Bryggeri i Stock­holm är några av de mer kända. Man får även in sina ölsorter på systembolaget och på utvalda restauranter. Mikrobryggerierna går liksom hem­bryggarna sina egna smakvägar med annorlunda och originella smakidéer. Malten och jästen håller alltid högsta kvalitet. Här är ölen oftast färskvara och ofta även opastöriserad, vilket gör den mer vitaminrik. Men en viss omsättning krävs för att det ska gå ihop.

De svenska mikrobryggerierna har inte ens 20 år på nacken men har vuxit i antal och börjar göra sig gällande på marknaden. De stora etablerade bryggerierna har känt av den underifrån kom­mande folkrörelsen. Monopolen hotas. De har börjat ta efter de små och satsar på nya smaker och även sina mindre konkurrenters mera fantasifulla etiketter. Gotlands Bryggeri låter som ett lokalt mikrobryggeri. Det är det också men samtidigt öljätten Spendrups experimentbryggeri. Carlsberg har ett i Köpenhamn.

MIKROBRYGGERI. I Lövstabruk har hembryggarna tagit ett steg uppåt i hierarkin. För tre år sedan startade man ett mikrobryggeri – Leufstabruk Bryggeri AB. Då höjs kraven från myndigheterna. Lokalen skall vara godkänd. En tidsödande butel­jering tillkommer (det vill säga att sätta kapsyl och etikett på flaskorna). Leufsta Blonde heter premi­ärprodukten, som sig bör en belgisk ale. Man håller ju till i vallonsläkten de Geers gamla lokaler. Den kan i dag köpas på bolaget i Tierp, Skutskär och Öregrund. 2013 kom en ny ölsort, Leufsta Indian Pale. Lövsta var en gång Sveriges största järnbruk. Ska det bli storskaligt ölbruk i framtiden? Anders Holmstedt säger att man planerar att anställa folk, så man vet aldrig var man hamnar.

När man skulle ha midsommarfest i Lövsta i gamla tider tågade man i procession med nyck­elharpor i täten genom bruket. Vid Iskällaren, där ölet förvarades, stannade processionen upp. Där skulle ölet hämtas upp. Nyckelharporna spelade en särskild låt – Iskällarbacken – där man hör kånkandet med öltunnorna uppför backen i tredje reprisen.