Medelklassen anses ha vuxit sig så stor att de två ”översta” tredjedelarna i vårt samhälle skulle motsätta sig en sådan politik och göra den omöjlig. Jag anser att tankefiguren om tvåtredjedelssamhället är felaktig, att den både förlamar och leder tankarna fel. Några exempel som visar detta:

Enligt SCB och Näringslivets Ekonomifakta ökade produktiviteten från 1980 till 2012 med i genomsnitt 2,5 procent per år, samtidigt som inflationen i genomsnitt varit 3,7 procent per år. Det betyder att betalningsförmågan i näringslivet ökat med i snitt 6,2 procent per år -utan att den relativa fördelningen mellan arbete och kapital förandras- medan den genomsnittliga löneökningen bara varit 5,5 procent. Därför har enligt Statiska centralbyrån (SCB) lönernas (löner och sociala avgifter) andel av förädlingsvärdet under dessa 32 år trendmässigt fallit från ca 67 procent till ca 60 procent. (se diagrammet ovan ). Detta betyder att den genomsittliga årsinkomsten är 40- 50 tusen lägre än om denna omfördelning inte skett. Följakligen har det svenska näringlivets bruttovinster trendmässigt ökat har från ca 33 till 40 procent. Inte undra på vi får uppleva excesserna i aktieutdelningar och bolagsledningarnas bonusar och aktieoptioner. 

Denna omfördelning av det producerade värdet – från löner till vinster – har naturligtvis ökat klyftorna i vårt samhälle. Det tragiska är att de fackliga ledningarna medvetet har befrämjat den lönepolitik som gett detta resultat, detta utan att informera medlemmarna.

Om begreppet tvåtredjedelssamhälle skulle vara riktigt så skulle de två översta tredjedelarna ha tjänat på denna utveckling. Det som talar emot ett sådant förhållande är är siffror från SCB.

Mellan 1991 och 2012 har de mest gynnade tio procenten av befolkningen mellan 20 och 64 år ökat sina disponibla inkomster - i fasta priser- med nästan 89 procent, alltså nästan en fördubbling. Mätt på samma sätt har under samma period de tio procenten med lägsta inkomsterna bara ökat med 16 procent.

Tittar man på de totala disponibla inkomsternas fördelning så upptäcker man att de tio översta procenten på inkomststegen under samma tid har ökat sin andel från 20 till 24,3 procent. De två näst översta tiondelarna på inkomststegen har ökat sina andelar av de totala disponibla inkomsterna mycket måttligt (0,4 procent för den näst högsta resp 0,03 procent) medan de kvarvarande sju tiondelarna av befolkningen har fått en minskad andel.

En rapport som The Institute for New Economic Thinking (INET), Paris School of The Economics, Economic and Social Research Council (ESRC) m.fl. i sammarbete tagit fram, som visar bl.a. att inkomsterna (innan skatter och tranfereringar)  för de tio procent av de som tjänar mest i Sverige, har ökat sin andel av de totala inkomsterna  från 24,3 procent 1991 till 28,3  procent 2011.

Under samma tid ökade inkomsterna för de 5 högsta procenten från 15 till 18,3 en ökning på ca 3,3 procent medan topprocenten  tar nästan halva den andelsökning som de tio högsta procenten under de här åren tillskansat sig. (från 5,1 till 7.0 procent)  Mest av ökar den halva procent som ligger överst i löneligan den tar 41 procent av  topptioprocentens ökning när de går från 3,3 till 4,9 procent av de samlade inkomsterna. (se tabell nedan)

Det blir nästan som i Matteus 25:29: "Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har."

Med det kan vi konstatera, att det i stort sett bara är en ca tiondel av befolkningen som i relativa termer tjänat på utvecklingen de senaste 30 åren. Mest har den översta halva procenten kunnat tillskansa sig. Det borde av dessa socioekonomiska skäl vara möjligt att utveckla en politik, som har sin udd riktat mot de rikaste. En politik för den stora majoritetens bästa.