Kort efter kommunaliseringen av den svenska skolan 1991 berättade lärare jag träffade hur förändringen av huvudmannaskapet påverkade deras arbete. Skolledningen sågs inte längre som personalens pedagogiska talesmän gentemot förvaltningen utan fick rollen som kamrerer vars främsta mål var att hålla budgeten. Rektorernas tjänster blev förordnanden på tre år och de som inte lyckades med det ekonomiska, anorektiska akrobatstycket, som förvaltningen krävde, kunde räkna med att deras anställning hotades.

I dag är omstöpningen av den svenska skolan synlig för alla. Administrationen har svällt på undervisningens bekostnad, friskolornas utbredning har bidragit till en ojämlik, segregerad skola med allt sämre resultat, lärarutbildningens låga intagningskrav har underminerat möjligheten till kvalificerad undervisning och framtvingat en hjord av skolinspektörer med uppdrag att peka ut fel.

Martin Ingvar, hjärnforskare och ledamot av Litteraturutredningen, har kritiserat att läs- och skrivpedagogiken under lång tid var frivillig i lärarutbildningen. Skrotandet av pedagogiken kan ses som ett utslag av vad en annan hjärnforskare, Matti Bergström, länge har varnat för, nämligen vår brist på värderingsförmåga. Bergström menar att vi håller på att bli värdeinvalider, att vi inte kan skilja väsentligt från oväsentligt. Att läsförmågan hos unga drastiskt sjunker och därmed också möjligheterna att tillgodogöra sig all undervisning är allvarligt men vi bör vara mer oroade över vuxenvärldens svek.

Martin Ingvar påpekade efter den för Sverige senaste katastrofala Pisa-undersökningen att samhället sviker pojkarna. Det är pojkarna som är de stora förlorarna, i synnerhet arbetarklassens söner. Jag är en sådan son. Läste inte som ung, hade svaga betyg i svenska, men har i större delen av mitt vuxenliv ägnat mig åt att vara läsambassadör i skolan, att skapa läslust och skrivglädje hos dem som har lång väg till bokhyllorna. Jag hävdar att det finns en frisk kärna och den finns hos de unga. Frågan är om vi ser den?

VIKTIGT. 1974 var alla riksdagspartier överens om att författarbesök i skolan var viktigt. Minst en författare per år skulle eleverna få möta. I dag, när skolans primära mål är att spara pengar, blir författarbesöken allt färre. När jag möter gymnasister i dag är jag ofta den förste författare de träffat.

Jag inleder med en berättarföreställning om människans behov av språk, följt av skrivarverkstäder där jag spelar jag upp en liten scen. Elevernas uppgift är att öppna alla sina sinnen och vara så uppmärksamma som möjligt. Därefter får de skriva vad de lagt märke till, upplevt och tänkt. Texterna använder jag som underlag för en dialog om varför vi uppfattar händelser olika, beskriver dem på så skilda sätt och med så olika uttryck.

Efter en skrivarverkstad betraktade en kille mig nyfiket när jag plockade ner texterna i väskan. ”Sparar du texterna?” Jag förklarade att jag inte kunde låta dem ligga kvar i klassrummet. ”Det var inte det jag frågade. Jag frågade om du sparar texterna?” Jag erkände att så var fallet, att de var bra och att jag kanske skulle läsa dem en gång till. Då log han: ”Är det din nästa bok?”

När jag kom hem gick jag ner till ett förråd där jag förvarade sju svarta sopsäckar till brädden fyllda med papper. Jag släpade upp dem i bostaden, började läsa och blev fascinerad över vad dessa utdömda svenska skolelever har fått ur sig på ett par minuter. Ur säckarna vällde ett språk som tog mig med storm. Efter den ena larmrapporten efter den andra om hur illa ställt det är med ungas läsförmåga insåg jag att jag förfogade över ett rikt material som kan ingjuta mod i såväl unga som pedagoger, ett material som gnistrar av liv.

RÄTTIGHET. När jag jämförde texterna som var skrivna på den tiden vi låg i topp i Pisa-undersökningarna, med dagens texter stod det klart att gårdagens elever hade en prydlig handstil, de skrev längre berättelser med färre grammatiska fel men de var inte lika frimodiga och kreativa som dagens längdmässigt komprimerade, särstavade och spretiga alster. I dag kan ett helt liv rymmas på ett par rader. Det gör mig nyfiken på vad dagens elever skulle kunna åstadkomma om de bibringades lite mer tålamod.

Rätten till språket är ytterst en demokratisk fråga. Vårt samhälle behöver syresättas av de ungas berättelser. Dialogen jag fört med eleverna om språkets möjligheter och rikedom har gett dem ett bredare och djupare perspektiv men också förståelse för att allas röster behövs och är lika mycket värda. De kände även stolthet att ha formulerat sig så skarpt.

Många pojkar saknar manliga förebilder. För att råda bot på detta startade projektet ”Läs-för-mig-pappa”, där LO tillsammans med ABF och En Bok För Alla erbjuder män en endagsutbildning om barns språkutveckling. Papporna får träffa en barnbokspedagog, en författare och göra ett biblioteksbesök. För många är det första gången sedan mellanstadiet som de sätter sin fot på ett bibliotek. Uppföljningar visar att majoriteten av männen ändrar läsvanor efter ett år. De läser mer för sina barn och de läser även för sin egen skull och för att bli föredömen för sina barn. De inser att deras läsvanor också blir deras barns läsvanor och att det även påverkar deras val av partner framöver.

SKRIVÖVNING. Jag söker mig gärna till gymnasiets yrkesförberedande program, även om jag arbetar på alla stadier och nivåer, även med pedagoger på studiedagar. Med min bakgrund som fabriksarbetare och svetsare har jag haft lätt att knyta an till dem och de till mig. Jag har fått se pojkar på byggprogrammet eller fordon som vägrat läsa en bok efter mötet med mig tränga sig fram till biblioteket. På Fredrika Bremergymnasiet i Haninge sa en kille: ”Fan, jag trodde det skulle suga men det var fett bra”.

Min skrivövning är enkel, den tar ett par minuter, men har resulterat i en värld av språk. Underbar humor och knivskarpa iakttagelser. Kreativitet, slagfärdighet, personligt, galet, fräckt, spretande, underfundigt, desperat, poetiskt, vackert och rikt. Inte en enda text har varit exakt lik den andra. Det är som språket har ett eget DNA.

När jag läste texterna såg jag eleverna tydligt framför mig trots att det var flera år sedan jag träffade dem. Jag mindes killen som satt längst fram och trotsigt lämnade in texten först av alla. Jag höll noga koll på vilken text som var hans och läste med inlevelse.

Jag vill sova.
Jag vill Hem.
Jag vill bajsa.
Jag vill inte vara här.
Jag vill träna.
Jag vill inte vara taskig men det här suger.
Jag kan inte stava.
Jag kan inte skriva berättelser.
Jag ska bli electriker inte poet.
Jag vill hålla en mejsel inte penna.
Jag menar inget illa.
Detta är bara inte min grej.

Efter avslutad läsning rådde andäktig tystnad. Sedan började en kille applådera, en annan log så snusprillan blottades: ”Va fan, vi har en poet i klassen!”

Kanske skulle ansvariga för skolan om de läste boken inse att det vore fett bra om vi kunde ta vara på kraften och styrkan som finns hos varje individ och gav skolan förutsättningar för att ta vara på alla möjligheter att främja läskunnigheten. Läsandet utgör grunden till all annan kunskap. Det är nyckeln till världen. Vårt språks gränser blir också vår världs gränser. Det är också en del av vårt

immunförsvar, inte minst mot totalitära system.

Att tala vackert om vikten av att kunna uttrycka sig i tal och skrift räcker inte. Det krävs handling och kärlek till dem man vänder sig till. Förväntningar att de har något att berätta. Då kommer man att upptäcka en enorm kraft.

Citat ur boken

”Det känns som att han pratar rakt till en, fast han egentligen pratar till ett helt rum fyllt med elever, till och med dom tuffa som inte gillar sånt här tråkigt shit tycker det är kul.”

”Det som har hänt är väl att klockan blivit mer, vädret aningen sämre, ett och annat löv har fallit till marken och USA har fortsatt sin militäroffensiv mot Bin Laden. Folk har kommit och gått, jag har tappat en penna, många har nog tänkt på en hel del saker. Men ändå är allting likadant som för två minuter sedan.”

”Han gör inget intressant alls och ändå har klassen aldrig varit så koncentrerad, mycket konstigt.”

”Tystnaden var bedövande. Sen kom han in. Fan, är det en bastu eller en övergiven fjällstuga tänkte jag. Stämningen gick från varmt till kallt och från kallt till varmt igen”

”Jag la märke till att man kan få idéer om man läser en och annan bok.”

”När jag hörde att vi skulle ha dig så trodde jag att det skulle vara tråkigt. Men tyvärr hade jag fel.”

”För en gångs skull förstod jag verkligen hur viktiga sinnena är för oss.”

”Han var flamsig. Kastade jackan, slängde böckerna på bordet. Var lite som en överklasstyp.”

”Torgny gick ut som en personlighet och kom in som en

annan, jag tyckte bättre om den första.”

”Jag har läst två böcker i hela mitt liv. Men jag tror att det här samtalet har fått mig att tänka om.”

”Vilket Mentalsjukhus sa du att du rymde från?”

”Kunde denna brutala man vara lärare? Kunde han vara på besök? Har han snott ett diplom på lärarhögskolan?”

Fakta

Torgny Karnstedt, Båstad, författare och förläggare. Ordförande i den nationella Skolbiblioteksgruppen under sex år, ledamot av den svenska Läskunnighetskommittén under FN:s internationella Läskunnighetsår. Har skrivit flera böcker om människans behov av språk. Varit redaktör för antologin Läsfeber, en bok om läsandets lust och vånda. Är flitigt anlitad som föreläsare i skolorna. Hemsida: www.karnstedt.se