Håkan och jag träffades på 70-talet genom solidaritetsarbetet för FNL och framförallt genom det politiska engagemanget. Håkan var för mig en mycket principfast och samtidigt en mycket öppen person.

Han stod ut med olika människors stundtals besynnerliga beteenden, han hade en humanistisk hållning till sådana, dock så länge det inte kom till att kränka vissa oförytterliga principer vill säga. Håkan var kommunist eller marxist-leninist som han föredrog att beskriva sin egen politiska hållning och ideologi.

Han gick i unga år med i det dåtida svenska kommunistpartiet (SKP) som småningom blev till VPK. I protest mot den omstöpning det innebar, deltog Håkan i bildandet av KFML som sedermera blev det ”nya” SKP. Håkan blev genom sin stora konstnärliga talang en av det nya partiets största propagandistiska tillgångar.

Hans affischer, bok och skivomslag och övriga illustrationer har blivit klassiska. Klassiska också på så sätt att han fullföljde och utvecklade en konstnärlig tradition från det tidiga 1900-talets unga, framväxande och kämpande arbetarrörelse. Håkan var konstnär. I mina och tror jag många andras ögon, var Håkan inte bara en, utan en stor konstnär.

Jag förvärvade ett par av Håkans tidiga målningar och har efter hand samlat på mig en del ytterligare av hans bilder. De är ofta underfundiga, med humor, och ett anslag som tilltalar mig oerhört.

Det fanns lite av buspojke i Håkan, synar man hans motiv av t ex folkvimmel är jag ganska övertygad om att man kommer att finna ansikten som kan påminna om såväl Karl Marx som Gunnar Sträng, Carl Bildt eller andra i olika sammanhang bemärkta personansikten.

Håkan var dock ingen ensidig ”politisk” målare, hans register var väsentligt bredare än så. Likt tidigare arbetarmålare som t ex Amelin, målade Håkan blomsterstilleben såväl som flora i övrigt, fauna och landskap.

Håkan var mer än bra och jag är övertygad om att hans konstnärskap bara kommer bli mer och mer känt och erkänt. Vännen Håkan var varm och omfamnande.

Vi umgicks till och från, julmiddag hos Håkan – han var en utmärkt kock efter tjänstgöring på restaurang Svensson&Buttler i Stockholm, krogsittning då och då, ibland bara sladdrande över en kopp kaffe. Efter att Håkan beslutat sig för att flytta till sin Eva i Växjö och när de senare gemensamt flyttade till Bjärehalvön, glesnade det vardagliga umgänget.

Desto varmare blev mottagandet när jag kom på besök.

Eva och Håkans värdskap var formidabelt, inte på så sätt att bordet var överdrivet dignande, det var värmen och omhändertagandet. Samtalet och skrattet återupptogs omedelbart, som om vi hade avslutat det kvällen innan och inte som det förhöll sig i verkligheten, för ett eller ½ år sedan. Sådant var vårat umgänge.

Kamraten Håkan drevs av ett grundläggande rättvisepatos och utifrån det drog han redan som ung samhällspolitiska slutsatser och blev kommunist. Trots skillnaden i ålder avfärdade han sällan mina ungdomliga och aningslösa politiska funderingar med att jag var naiv.

Tvärtom tog sig Håkan tid och förklarade sammanhang som jag annars inte skulle ha kommit på. Den pedagogiska effekten förstärktes av att vi hade kul ihop, delade musiksmak, i varje fall till viss del, gillade balla bilar och ibland talade vi till och med om tjejer.

Håkans politiska linje var konsekvent och kompromisslös, jag vet att han i tidig ålder och före min tid, t o m kunde hamnade i slagsmål i det han energiskt hävdade sin uppfattning. Men Håkan hade humor, så hotfulla situationer kunde vändas i sin motsatts med ett väl avvägt skämt eller en kommentar, vilket en del antagonister tyvärr aldrig förstod.

När Håkan och jag började umgås var eventuell nävkamp ett minne blott och ersatt av humor och pregnanta argument. Med dessa vapen vann Håkan de flesta debatter och överbryggde på så sätt många meningsskiljaktigheter.

Revolutionären Håkan var i någon mening i ständig rörelse, inte minst i sin kunskapstörst. Han hade svar på det mesta och fanns inte svaret där så kunde man vara säker på att han gått och grunnat på frågan. Det fanns något ungdomligt nästan barnsligt i det, Håkan måste lära sig, kunna, veta för att växa upp och för att leva.

Också detta var menar jag, ett ideal och arv från den tidiga arbetarrörelsens framväxt, den om kunskapens betydelse i den politiska kampen. Motsatsen ansåg Håkan, skulle vara att gå som boskap i dimma, en hemsk tanke som ingen och allra minst Håkan kunde förlika sig med. Det är tungt att uttala dessa minnesord. Det är tråkigt att behöva göra.

Det känns tomt efter Håkan, väldigt tomt. Röd front – kamrat!

Stockholm 2013-12-09