Jag träffar Johanna Langhorst i Tensta för en intervju om förortshatet efter att först ha promenerat från Rinkeby och passerat trevåningshus, lekande barn, grönska, radhusområden, mer grönska, en gammal kyrka, fler lekande barn och ytterligare trevåningshus för att sedan nå Tensta centrum och storskaligare nedsliten bebyggelse med fler våningar, sida vid sida med splitternya huskroppar med restauranger och butiker i bottenplan. Jag är tidig och sätter mig att vänta vid t-baneuppgången i den gassande augustisolen. Tensta är en sömnig förort som andra. Några människor droppar ner då och då i tunnelbanan och några står och pratar vid kiosken. I övrigt hörs bara det sporadiska ljudet från några få bilar som passerar. Tågen mot Hjulsta stannar till var tionde minut, rytmen markeras av att det varje gång kommer en ström av människor upp ur underjorden. Johanna Langhorst dyker upp och vi går till ett kafé i gallerian. Jag köper en kaffe och vi sätter oss vid ett bord på uteserveringen intill en massiv grönska.

Förortshatet, är det främst ett klasshat eller ett rashat?

– Det är en kombination. Klasshatet förfrämligar alltid, men det är praktiskt med annat utseende, kläder och kultur som en ingrediens i klasshatet. Hatet uppifrån och ner blir en stark berättelse. Eliten har så mycket makt att deras version blir allmängiltig. Det rör sig kanske inte om gammaldags rasism, utan mera att man rider på den främlingsrädsla och okunskap som finns. Kanske ingen rasistisk tanke eller ideologi, men resultatet blir sådant.

Du skriver om att "göra rasism"?

– Ja, det blir en del av vår kultur. Vissa sanningar bär människor med sig utan att veta var de kommer ifrån. Som rädslan för miljonprogrammen. Jag hade den som barn. Jag hade åkt förbi, jag hade sett bilder. Jag hade uppfattat stämningen som fanns överallt inklusive barnkulturen. Stämningen sa att betong och stora hus är dåligt, omänskligt och farligt. Man är indoktrinerad redan från början.

Men ligger det inte något i det? Finns det inget som är dåligt och omänskligt med stora hus?

– Det verkar ju bara vara om de ligger i miljonprogramsförorter. För många svenskar i dag är Manhattan drömlivet och det ultimata livsstilsvalet. Och vad hittar du där? Stora hus. Jag tycker själv att det är tryggt att komma till Manhattan och andra platser med stora hus. För mig betyder det att det finns många olika människor där. Att vara nyinflyttad i ett litet hus på landet verkar mer otryggt för mig. Det beror på vad man är van vid.

Men bilden av stora hus som något dåligt, hur uppstod den?

– Det gäller speciellt hus i förorten. Sverige är lite av en ankdamm, som tillåter endast en åsikt i taget. Som jag tolkar historien byggdes miljonprogrammen samtidigt som modernismen övergavs. De blev en symbol för negativ statlig inblandning. Jag tycker i och för sig inte att det är fel att ifrågasätta auktoriteter, men i dag är idéerna om stora hus en ingrediens i förortshatet.

I din bok Förortshat går du i polemik mot Ola Andersson och hans bok Vykort från Utopia (se FiB/K nr 8/2012). På vilket sätt tycker du att han har fel?

– Han påstår att när man planerade utifrån ideal om den sociala ingenjörskonsten så bestämde man hur folk skulle leva fast folk inte ville leva så. Dels så tycker jag att han själv – precis som övrig elit som hävdar att den traditionella täta stenstaden är den enda riktiga staden – har samma sorts överhöghetstanke, att han kan bestämma att stenstaden är det rätta sättet att bo. Och dels så var inte modernismens sociala ingenjörskonst tagen ur luften. Modernisterna mätte allt för att göra livet så bekvämt som möjligt för dem som skulle leva i de nya stadsdelarna och bo i de nya lägenheterna. De boende i miljonprogrammen trivs med att bo i välplanerade lägenheter i gröna områden utan farlig trafik så att de vågar låta barnen gå ut.

Men han pekar på att de flesta som får råd flyttar från miljonprogrammen. Har inte marknaden alltid rätt?

– Om marknaden alltid har rätt så skulle allt begär, begär efter lyxrenoveringar, bilar och prylar vara ett behov helt nödvändigt att uppfylla. Så är det ju inte.

Men varför strömmar så många igenom miljonprogrammen utan att stanna kvar?

– Status. Ingen vill bo i ett område som alla ser ner på. Det handlar om statushierarkier som genomsyrar allt. I och med att klasskillnaderna har ökat i Sverige och gör det med en enorm hastighet så har det blivit allt viktigare att markera vilken klass man tillhör.

Och boendet är en tung markör.

– Ja, det är svårt att undvika förortshatet för bostadsorten blir en del av ens identitet. Livsstils-idealen genomtränger allt i dag. Det är en negativ sida av individualismen. Vi bygger vår identitet på livsstil och där ingår nästan allt – mat, semester och boende både med köksrenoveringar och var man bor. Titta på vad tidningar och teveprogram handlar om idag, de handlar bara om livsstil. Individualism är bra, man får ha sex med vem man vill, man får bli vem man vill och behöver inte bli samma som ens föräldrar. Men det finns en mörk sida av individualismen och individualismen är inte heller fullständig. Jag kan inte gå ut i en rosarandig mössa och moonboots utan att mina vänner skulle tro att jag har blivit galen på riktigt. Det är jättebegränsat vad man kan göra, vilka val som godkänns.

Det är kanske inte medveten rasism utan en likhetsnorm vi har i Sverige. Vi trivs bäst med dem som är som vi själva.

– Fast jag trivs med olikhet. Jag kan få panik på Södermalm där alla är likadana. Visst, det är mycket likhetsnorm som basuneras ut, som en del av kommersialismen via reklam och medier. Det är personer ur övre medelklassen, vita och män, som är normen. Många ser inte sina egna rasistiska beteenden. Det kan vara svårt att dra gränsen för vad som är rasism, men resultatet av vissa handlingar blir rasistiskt och segregerat. Till exempel, när de som har ekonomiska möjligheter att välja faktiskt väljer att inte bo bland invandrare och fattiga.

Vad kan vi göra för att förändra samhället?

– Bli mer ideologiska. Jag saknar ideologi bland intellektuella och politiker och marknadsaktörer. Vi skapar, vi kan skapa, det samhälle vi vill ha. Vill vi ha stängsel och murar?
Samhället blir inte bara till automatiskt utan möjligheter för oss att påverka riktningen. Kan vi inte prata om det? Vill vi ha ett öppet samhälle där alla kan vara med – eller vill vi ha ett med murar och bortsorterade människor?

Läs ett utdrag ur boken Förortshat i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront (9/2013).