Onsdagen den 29 maj bevistade jag den s.k. M-akademin, ett internt moderat informations- och utbildningsforum där ledande moderata företrädare några gånger per år presenterar moderat politik återföljt av frågestund och diskussion.

Denna gång om migrationspolitiken med migrationsminister Tobias Billström som under en knapp timme understödd av dussinet power point bilder presenterade moderaternas och regeringens migrationspolitik. Som bl.a. visade att Sverige år 2012 i förhållande till befolkningen tog emot 6 gånger fler asylsökanden än Tyskland och 20 gånger fler än Italien och att vi med ca 44,000 mottagna i absoluta tal placerar oss som nummer tre i Europa. Samt att prognosen för 2013 pekar på ytterligare 54,000 sökanden där ministern utan närmre förklaring berättar att i genomsnitt ungefär 2/3 får avslag vilket skulle innebära ytterligare 15-20,000 nya invandrare för året.

Detta i ett land som i princip saknar tillväxt, som på några få decennier förlorat väsentliga delar av sin exportindustri, som har hög och stadigt växande arbetslöshet, som har ett av världens högsta skattetryck och bland världens högsta levnadsomkostnader, som har världens sannolikt mest skuldsatta befolkning, ett pensionssystem på väg i ”konkurs” och ett ekonomiskt klimat där så gott som samtliga kommuner, landsting och offentliga institutioner sedan länge kämpar med att få resurserna att räcka till det prioriterade. Förhållanden migrationsministern inte berör med en stavelse.

På samma sätt som han inte heller berör de påfrestningar det kan innebära för ett land där en växande andel icke självförsörjande innevånare skall försörjas av allt färre arbetande som skall finna motivation att stiga upp varje morgon för att jobba allt hårdare för att sedan tvingas ge bort en del av de gemensamt inarbetade resurserna till icke intäktsbidragande okända. På samma sätt som han inte heller berör vare sig kostnader eller de långsiktiga finansiella prognoserna för den invandring som han, under upprepad försäkran om de för landet i allt väsentligt positiva effekterna, tecknar i så gott som uteslutande ljusa färger.

Som nummer två i frågestunden begär jag med en uttryckligen klar och sann redovisning av de avgörande skälen till skillnaden i asylmottagning mellan Italien/Tyskland och Sverige samt om Italien och Tyskland enligt ministerns kunskap och bedömning bryter mot internationella överenskommelser eller regelverk eller gör något annat fel.

En fråga som av minister Billström besvaras med ett långt löst osammanhängande resonemang om ett samband mellan antalet asylsökanden till ett visst land och befintliga släktband och relationer i samma land samt de sökandes positiva bedömning av just det landets ”goda” hantering av asylmottagandet. Och inte med en redogörelse för t.ex. svenska myndigheters tolkning av internationella migrationsöverenskommelser och asylregler, asylhandläggningens kontroller och bedömning av ansökan mot gällande kriterier eller med en eventuellt avsiktligt generös politik på området och att det tilltagande antalet sökande till Sverige kanske kunde vara effekten av just detta. Eller med något annat konkret bevis för att vi är där vi är.

Däremot, menar Billström, visar det vilka länder i Europa som ”tar ansvar” och betonar att han är långt ifrån nöjd och att många länder har mycket att göra för att komma ifatt. Då jag förklarar mig missnöjd med svaret och kräver förtydligande tillstår han i alla fall att Italien visst har ett ”bra” flyktingmottagande samt att länder i ekonomisk kris liksom nya EU-länder kan ha goda skäl att periodvis vara mer återhållsamma. Hur mycket mer de har att göra i möjligen ”oansvarliga” Finland säger han inte trots att landet inte ens återfinns på den uppvisade listan.

Likadant är det med svar till andra frågeställare. Migrationsministern snor in sig i långa löst sammansatta förklaringskedjor där han flera gånger återkommer till och vill lära oss att en asylansökan faktiskt är en rättsprocess i tre led!? Som med frågan om hur det kommer sig att ensamkommande flyktingbarn med en eller i vissa fall två kontinenters resväg mellan ursprungslandet och Sverige ändå kan få Sverige som första europeiska asylland innebärande att de inte kan återsändas till annat europeiskt land för prövning av asylskälen.

Frågan besvaras av ministern bl.a. med den märklig förklaring att man måste beakta att barnen faktiskt smugglas hela vägen från hemlandet till slutdestinationen, en resa som kan ta runt ett år där de själva har liten kontroll eller kännedom om vare sig resrutt eller gällande lagar och bestämmelser. Något logiskt och begriplig svar på hur regelverket i vissa fall kan resultera i primäransvar för Sverige får vi inte. Inte för att jag vet hur vanlig situationen är men förekomsten dementerades heller inte.

Inte heller får vi svar på frågan om hur många av de nyanlända som får jobb och inom vilken tidsrymd de genomsnittligen kan räknas tillhöra arbetsmarknaden. Inte heller på de sammanlagda kostnaderna för invandringen eller hur vi i en allt mer ansträngd ekonomi skall lyckas försörja allt fler på längre sikt.

Ingen av frågorna berör enligt minister Billström migrationspolitiken utan tillhör integrationspolitiken varför han säger sig sakna koll och lämnar över frågan till integrationsminister Erik Ullenhag. Däremot är Billström angelägen om att förklara att den enligt honom vanligen förekommande uppgiften på 7 år till jobb är helt fel. Åt vilket håll säger han inte uttryckligen även om han med resonemanget att Syrier och Irakier generellt sett är mycket välutbildade samt att läget för somalier och afghaner är ”annorlunda” vill få oss förstå att den är betydligt kortare. Att som mångårigt statsråd för ett av två så intimt sammanhängande och av praktiska skäl uppdelade ansvarsområden som migrations- och integrationspolitik säga att man inte har koll är inget annat än en generande bortförklaring eller tjänstefel.

I övergången till avsnittet om arbetskraftsinvandring plockar Billström som försvar för lättnader i reglerna och det påstått ökade behovet av arbetskraft, fram ett exempel med en Bohusländsk pelargonodlare som för honom berättat att svenskar inte vill ha jobbet att pyssla med växterna. Regeländringar som efter kort tid bäddat för ett missbruk och fusk med korttidsanställningar som fått såväl socialdemokraternas partiledare Stefan Löwén som LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att vilja dra i nödbromsen. Det är verkligen omvända världen. Med över 8 % genomsnittlig arbetslöshet och runt 20 bland ungdomar vågar jag sticka ut hakan och försäkra migrationsministern att det är många som skulle vara själaglada för att plantera pelargoner på västkusten och jag tror inte de klappar händerna åt att politiken avsiktligt gjort jobben mer lättåtkomliga för utlänningar. Sverige, herr Billström är inte Norge där vissa lägger sig på soffan i vetskap om att oljeinkomsterna kan försörja hela befolkningen i decennier. Här får vi kanske se fram emot att glädjas över att några turister söker sig hit för att studera våra nedlagda brukssamhällen.

Under avsnittet arbetskraftsinvandring passar Billström också på att dementera alla spekulationer om ”social turism” innebärande att säsongsarbetare eller andra korttidsarbetande primärt skulle vara ute efter att utnyttja europeiska länders sociala förmåner och skickar en känga åt Storbritannien som enligt ministern bedrägligt lanserat teorier de inte kan försvara med fakta. Att begreppet aldrig varit specifikt kopplat till just korttidsarbete utan till alla förekommande påhitt och trix för att erhålla uppehållstillstånd i europeiska välfärdsekonomier samt att företeelsen varit väl omtalad i decennier innan det blivit allmänt använt verkar helt ha passerat ministerns öra.

Med redovisningen av ett underskott på drygt 5,000 platser för de närmaste 1-3 åren presenterar Billström den ansträngda boendesituationen för s.k. ensamkommande flyktingbarn. Under framhållandet av de föredomliga kommunerna Solna, Sigtuna och Mölndal levererar Billström en bannbulla över kommuner som inte ”tar sitt ansvar” och förklarar för oss lokalpolitiker som dagligen ser eller brottas med effekterna av den motsägelsefulla politiken att tålamodet snart är slut varför det inom kort kommer tvingande lagstiftning. I en orättvis värld med flera tusen år av krig och konflikter och mindre än hälften av världens länder som fungerande demokratier med lagstadgade mänskliga fri- och rättigheter men som… trots allt detta, ändå fungerar drägligt och i allt snabbare takt utvecklats åt rätt håll är det obegripligt att mottagningen av ensamkommande flyktingbarn från världens alla hörn plötsligt blivit så viktig och stor för lilla Sverige att det förtjänar att vi överger en för vår demokrati så fundamental princip som det kommunala själstyret.

Så här fortgår kvällen och migrationsminister Tobias Billströms akademiseminarium i landstingssalen onsdagen den 29 maj. Och jag hör hur det knorras allt ljudligare i bänkraderna. Ordet akademi signalerar för mig något akademiskt. Att genom kritisk analys komma fram till bästa möjliga resultat eller ställningstagande. Det är sådan akademisk analys som genom historien resulterat i att vi moderater landar i hörnet mitt emot vänstern. Med rationella argument i stället för emotionella. När det gäller migrationspolitiken illusionsnummer är det precis tvärtom. Även om analysen pekar på ett resultat åt ett håll så förleds vi av illusionisten Billström att ”se” att det faktiskt pekar åt det andra. Och mer invandring. Här finns inte ett uns av akademiskt ifrågasättande, av självkritik eller av analytisk granskning av den politik som enligt allt fler professionella bedömare ligger bakom de allt tätare och allvarligare upploppen i storstädernas förorter, kollapsen av en hel gymnasieskola i Rosengård samt kostnader och samhällseffekter mer eller mindre bortom kontroll.

Stolt som en första-maj-demonstrant ihärdigt trummande ledordet solidaritet levererar Billström förklaringar allt färre tror på och en lovsång till en politik som är så mycket vänster att den hade gjort både Olof Palme och hela 70-talsvänstern gråtmilda.

Detta trots att Billströms egna bilder presenterar en havererande boendesituation, en allarmerande ökning av antalet ansökningar och beviljade permanenta uppehållstillstånd och en i det närmaste oöverblickbar och allt mer ansträngd situation för många av landets kommuner och dess allt mer trängda och uppgivna kommunpolitiker. Politiker som inte får ihop behovet av ökad invandring och arbetskraft med arbetslöshet och utanförskap, som inte får ihop mer självpåtagna kostnader med allt mer sparande och som inte får ihop att minderåriga efter egen informationshämtning heroiskt skulle lämna familjer och föräldrar för en oplanerad och osäker framtid i Sverige. Vi moderata kampanjarbetare som söker logiska och begripliga argument till väljarna står svarslösa.

Billström återkommer som sagt några gånger med ”informationen” att asylansökan är en rättsprocess i tre led. Som om han vill låta oss förstå att det rör sig om en automatisk process frikopplad från politik och politiska ambitioner. Som ett bortförklaringens halmstrå för att slippa erkänna att politiken är medveten. Åter är det är uppenbart att moderatledningen försöker lura oss och att de söker poäng någon annanstans än hos svenska folket. De verkar på allvar tro att vi är korkade.

Jag ogillar populism. Självklart skall man inte söka enklaste väg till röster utan när det är påkallat försöka övertyga väljarna om något som är bra för dem som de inte riktigt känner till. Men man varken kan eller skall lura på dem något de av egen erfarenhet eller genom öppen allmänt information ser och förstår inte ligger i deras intresse. Det är med invandringspolitiken som om det hängde en förbannelse över alltihopa innebärande att vi likt Folke Bernadottes vita bussar skall ta täten i världen för att skydd och förbarma oss över allt och alla på det här klotet som vill ha det lite bättre än där de befinner sig just nu. Som bygget av en gigantisk Noaks Ark men som allt mer liknar regalskeppet Wasa.

Någonstans under anförandet bedyrar Billström att migrationspolitik visst inte är enkelt och att denna viktiga fråga och politik alltid måste diskuteras och debatteras och att moderaterna på alla sätt vill uppmuntra och stimulera denna debatt. Enligt min uppfattning tomma ord till inte förpliktigande. Det har vi alla sett allt för många bevis för.

Tacksam över att vara uppsatt på listan för min andra fråga meddelas vi engagerade och förväntansfulla moderata kommunpolitiker i Stockholms läns som inbjudits till och vigt kvällen för detta seminarium i en av vår tids mest brännande frågor, ungefär en halvtimme in på frågestunden att de som ställt en fråga inte får ställa fler. Någon djupgående debatt eller kritik som spräcker den egna världsbilden vill minister Billström och den auktoritäre debattdödaren statsminister Fredrik Reinfeldt absolut inte ha. Hur mycket jag än viftar avbryts tillställningen klockan åtta.

Migrationsminister Billström presentation av migrationspolitiken på M-akademin i maj 2013 är en studie i maktens arrogans och manipulation. Sällan har jag hört så mycket snömos från en politiker i avsikt att försvara en politik som inte motsvaras av något annat land i Europa och vars obegripliga syfte av ministern etiketteras som ”klassisk svensk flyktingpolitik”. Att just den politiken kostar 100 eller 200 miljarder per år, spär på arbetslösheten och utanförskapet och fördjupar de sociala problem bekommer honom tydligen inte och han antyder liksom lite i förbigående att detta kommer att lösa sig själv med regeringens alla satsningar på arbete och sysselsättning. Frågeställarnas oro förefaller han bedöma som hämtade ur luften eller vara resultatet av missuppfattningar och okunskap och inget att bekymra sig över.

Missmodiga med känslan av att ha bevittnat två timmars friserade och sminkad politiska cirkelresonemang och uppenbar falskmålning spontansamlas vi ett tiotal ilskna och upprörda i landstingsalens foajé och låter besvikelsen känslor pysa ut tillsammans. Upprörda över den presenterade politiken, över osammanhängande bortförklaringarna, över känslan att inte tas på allvar, över den klippta frågestunden, över mörkandet och hymlandet. Men kanske mest av allt över ett parti som driver åt helt annat än det våra väljare och vi själva efterfrågat och röstat på samt över den dagliga registreringen av allt fler som tappar sugen och i allt stridare ström lämnar partiet. Någon kursändring är knappast att vänta, hur många bilar som än brinner, hur många skolor som än kollapsar och hur många sanningsvittnen som än kliver fram och berättar det de ser och förstår.

Ett lands huvudsakliga politiska mål måste vara att värna och skydda det mot alla förekommande hot, militära såväl som ekonomiska eller sociala, såväl på kort som på lång sikt. Morgonen den 30 maj lyssnade jag till finansminister Anders Borg där han i SVT´s morgonsoffa uppmanar sina europeiska kollegor att beroende på statsfinansiellt läge antingen spara eller satsa i syfte att inte spä på arbetslösheten och att det ekonomiska läget med negativ eller blygsam tillväxt kräver stram hushållning för att förhindra att den inte biter sig fast. Och jag förundras åter över att Borg och Billström tillhör samma parti och regering.

I skrivande stund denna morgon den 31 maj lyssnar jag åter i SVT till debatt mellan Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag. Medan Åkesson håller sig till invandringen som politiskt styrd process och har rätt i att ansvaret för situationen i allt väsentligt vilar på de makthavande partierna väljer Ullenhag att avsiktligt misstolka och misskreditera honom och visar sig, möjligen i någon slag missriktad välmening, vara mer intresserad av att visa upp en vacker bild av förorterna och dess folk än att se, analysera och gå till botten med den problematik som ligger bakom den segregation i Husby, Rosengård och andra förortsområden som nu resulterar i att de allt raskare avfolkas av boende som inte längre känner sig trygga. Detta är symptomatiskt. Ullenhag resonerar som om den massiva invandringen överhuvudtaget inte inneburit några som helst påfrestningar på det svenska samhället. Ja nästan som om den inte fanns. Den inställningen löser inga problem och är rent av samhällsfarlig. Svensk invandringspolitik har nått vägs ände.

Efter att under två timmar ha bevittnat detta ärlighetens haveri vandrar jag, desillusionerade, förbannad och allt mindre intresserad av 2013 år version av det politiska parti jag med varierande intensitet ägnat minst femton års partiarbete och varit trogen i samtliga val, ut i den råfuktiga försommarkvällen och funderar på om tiden är kommen även för mig att överge detta falsariernas löjeväckande pajaseri. Och undrar till vilka moderaterna riktar den värmen Billström triumferande talade så varmt om från talarstolen. För inte var den riktad till mig i alla fall.

Björn Schaerström

Ledamot (m) Kommunfullmäktige i Vallentuna

Synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av föreningen Folket i Bild/Kulturfront.
Folket i Bild/Kulturfront tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter.
Folket i Bild/Kulturfronts plattform är:
• Försvar för yttrande- och tryckfriheten
• För en folkets kultur
• Antiimperialism.