Folke Isaksson föddes 9 oktober 1927 i Kalix. Redan 1947 efter studentexamen blev han kulturskribent.
Han berömdes för att ha bra flyt i språket och väl genomfört skrivande i boken Nere på verkstadsgolvet: en bok om metallarbetare, kryddad med egna funderingar om facket och "demokratin på arbetsplatsen". Boken är utgiven 1971 strax efter gruvstrejken och under den period som ses som starten på de vilda strejkernas årtionden. Boken fanns några år senare i arbetsplatsbiblioteket i Alfa Lavals Tumbaverkstad. Baksidetexten är värd att citera:
"Jag vill känna att även fastän jag befinner mig på golvet, på den låga nivån, så ska jag ha ett värde. Det är ju människorna som är det väsentliga, inte maskinerna.
Dom som är över i det hära samhället, dom ser på oss som själlösa individer som inte kan uträtta nånting, om vi inte får order uppifrån.
Vi är bestämda till vissa begränsade områden att röra oss på, och vi kan inte ta del i det snack som dom har för sig på sina smmanträden. Dit upp i dom högre divisionerna får vi inte komma. Vi har inte den dära kulturella uppfostran, så vi kan gå med rakt huvud liksom.
Men det är vi som utför det jobb som deom lever på, och som dom vill isolera sig ifrån.
Alltså, jag tycker inte illa om arbetet som sådant, utan det är allt det andra, känslan av att man inte är värderad som en människa utan som en 'kroppsarbetare' som säljer sin kapacitet."
Folke Isaksson gjorde reportage från Norrbotten, Norrland, Sverige, Polen, Indien, hela världen. Han var verksam som författare, debattör, litteraturkritiker, översättare, TV-producent, med mera, med mera.
- Man får göra sig beredd på en lång resa om man vill slå följe med Folke Isaksson ända tillbaka till hans debutdiktsamling "Vinterresa" från 1951. Genom Warszawa, Indien, Kina, Vietnam, till Blake och Almqvist, Pariskommunen, bland gjuteriarbetare och hos stensättare, hos Laszló Nagy och Sandor Csoóri, på Seychellerna och i Gammelstad" noterar en imponerad Göran Sommardal, Kulturnytt SR.
År 2010 överlämnade Folke Isaksson stora delar av sitt drygt 60-åriga författarskap, samlat i form av manuskript, dagböcker, korrespondens, klipp och fotografier till Umeå universitet. Dit har Isaksson även skänkt stora delar av sitt privata bibliotek, närmare 40 hyllmeter.
Folke Isaksson stödde Folket i Bild/Kultufront in i det sista, han var en av de första att ge sitt bidrag till den nyligen startade reportagefonden.
Nils Lundgren
Mitt möte med Folke Isaksson
Den första bok jag läste av Folke Isaksson var Man är inte gammal förrän man är död, som han skrev tillsammans med metallarbetaren Glynne Kihlberg, utgiven av Folket i Bild 1973.
Jag var aktivist och järnverksarbetare. Jag läste hans böcker från Nordvietnam och kom först senare att läsa Nere på verkstadsgolvet. En bok om metallarbetare med bilder av Jean Hermanson (1971), en bok jag kände igen mig i.
1977 fick jag ett telefonsamtal från Folke Isaksson. Han var på väg till Luleå för att göra ett reportage för Folket i Bild/Kulturfront om Norrbottens Järnverk, som senare blev SSAB. Han ville träffa mig för en intervju i ett reportage där han även intervjuade sin gamle skolkamrat från Luleå, NJA:s VD Björn Wahlström, den socialdemokratiske järnverksarbetaren Erik Pettersson och min arbetskamrat från NJA:s blandarhall Ivar Vesterlund. Själv arbetade jag som stigplansmurare i kokill - och strippelhallen och kom att representera den yngre generationen, cirka 25 år gammal.
Det var ett möte jag såg fram emot. Vi möttes i Stadshotellets foajé. Det var första gången jag var där och första gången vi tog i varandra i hand. Han presenterade fotografen Neil Goldstein och vi gick uppför den propra trappan till ett rum där jag skulle intervjuas. Folke berättade, att han läst en artikel jag skrivit i Norrlandsbulletinen och ställde frågor om mitt liv, som han nogsamt antecknade.
Han var en god lyssnare. Vi hade ett långt och trevligt samtal och efteråt följde han mig en bit på vägen mot Örnäset i vinternatten. Han sa, att han alltid tog en rask promenad, innan han skulle lägga sig, en vana jag försökte ta efter. Efteråt skickade han texten för mitt godkännande och eventuella ändringar.
Senare genom åren ringde han mig några gånger när han var på Luleå-besök och vi hade givande samtal. Jag tyckte bra om Folke Isaksson och tyckte om hans speciella röst. Han blev en av mina uppmuntrare vad gäller skrivande. Jag läste fler av hans böcker och har idag mycket kvar att läsa. Det bästa sättet att minnas och hedra Folke Isaksson är att fortsätta att skriva om den verklighet vi lever i.
Bror Kajsajuntti
