På nytt förs en debatt om 1980-talets ubåtskränkningar. Professor Ola Thunander och ambassadör Mathias Mossberg menar att det troligen var ubåtar från väst som kan ha hjälpts av svenska toppmilitärer. Förre ÖB Bengt Gustafsson tar i sin bok Sanningen om ubåtsfrågan, som kom i våras, ställning för att det var ryska ubåtar.

Alla koncentrerar de sig på frågan om ubåtarnas nationalitet och tycks nöjda med instruktionerna till försvaret om vapeninsatser. En person som däremot hävdat vikten av en skarp order till försvaret att sätta hårt mot hårt är ambassadör Sven Hirdman. Han var statssekreterare i Försvarsdepartementet 1979–82 och med i den inre kretsen kring regeringen som i början av 1980-talet hanterade kränkningarna.

Jag träffar Sven Hirdman för att höra hur han idag ser på ubåtskränkningarna och Sveriges försvar.

Du ville alltså ha en tydligare IKFN (instruktion till försvaret om vapeninsatser) än den gällande?

– Ja, men det här har en viss förhistoria. Jag arbetade inom försvarsdepartementet 1979 och var statsekreterare där till 1982 under Fälldinregeringen. Första gången jag kom i kontakt med ubåtsfrågor var i september 1980 när vi hade två kränkande ubåtar vid Huvudskär som lekte katt och råtta med oss. Sedan var jag engagerad i händelserna vid Gåsefjärden 1981 då den ryska ubåten U 137 strandade och vidare vid regeringsväxlingen 1982 och de fortsatta kränkningarna just då. Senare under 1980-talet hade jag som chef för Krigsmaterielinspektionen fortsatt kontakt med försvaret. I början av 90-talet pågick en diskussion om ubåtarnas nationalitet. Jag har uppfattningen att det var ryska ubåtar men att det kan ha varit någon ubåt också från väst. Mot bakgrund av diskussionen om nationaliteten bland annat ville jag lägga fram ett förslag till IKFN som skulle vara effektivt och avhålla andra makter från att kränka Sveriges territorium utan att samtidigt utpeka en viss makt.

Jag såg det som att det hade blivit ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Vi hade tappat i trovärdighet. Här rapporterades det hela tiden om kränkningar och det verkade inte som om vi kunde hitta några ubåtar. Vi höll på att bli till säkerhetspolitiskt åtlöje i världen.

Jag hade kontakt med regeringar från olika stater i väst och andra som ifrågasatte vår kompetens och kapacitet att skydda territoriet.

Jag ville få slut på detta som jag ansåg var skadligt för Sveriges säkerhet, alliansfrihet och neutralitet.

Förslaget var att man i god tid skulle informera stater i vår närhet om att vi från ett visst datum kommer att betrakta alla undervattensfartyg som kommer in på inre vatten som fiendebåtar och sänka dem utan föregående varning. Vi skulle be staterna att informera alla sina myndigheter som kunde ha fartyg i vår närhet om denna instruktion, så att det inte skulle ske någon sänkning av misstag. Det här var för att försöka få ett slut på debatten om nationalitet och om obeslutsamhet att möta kränkningarna.

Varför gav inte regeringen ut skarpare bestämmelser?

– Det var väl två skäl. Med ett skarpt förslag som mitt kunde man ju riskera att det skulle komma en ubåt och man skulle sänka den och ett antal människoliv skulle gå till spillo. Det skulle bli en väldig reaktion mot detta och det tyckte väl politikerna var lite farligt. Därför höll de kvar vid det där med varningsskott och tvinga upp till ytan. Jag visste ju då av erfarenhet att tvinga upp till ytan hade väl ingen i världen lyckats med. Jag trodde inte på det. Det andra var att efter östblockets upplösning i början av 90-talet ändrades den storpolitiska situationen och det blev mindre av kränkningar.

Vad tror du om nationaliteten på de kränkande ubåtarna?

– Ser man på öst-västkonflikten under det kalla kriget var läget att man på sovjetisk sida dragit slutsatsen att inte en gång till acceptera ett krig på sovjetiskt område. De ryska historiska erfarenheterna av Karl XII, Napoleon och Hitler gjorde att man aldrig åter skulle låta ett krig föras på ryskt territorium. Ryssarna ville inte ha krig. De om några visste vad krig innebar. Men om det mot förmodan blev ett krig, som ju kan komma igång av olika anledningar, då skulle man från sovjetisk sida vara väl förberedd och kunna ta kriget utanför det egna landet. Alltså gällde det att ligga i startgroparna och ta Östersjöutloppen. Tyvärr låg Sverige lite i vägen och man måste förbereda var man kunde basera sina stridskrafter och var man kunde gömma sig. Därför bedrevs en sovjetisk verksamhet som innefattade ubåtar på svenskt territorium. Det var helt logiskt och rationellt så länge det fanns risk för ett europeiskt storkrig. De sovjetiska ledarna kunde älska Sverige hur mycket som helst men det fanns viktigare saker för Sovjetunionens säkerhet. Den här spänningen fanns på 1980-talet innan Gorbatjov och Reagan kom överens i Reykjavik 1986.

Även om kränkningarna inte fortsatte under 1990-talet av detta skäl, syftade mitt förslag till IKFN att vi skulle återupprätta förtroendet i omvärlden för Sveriges vilja att hävda sin territoriella suveränitet. Vi skulle visa att vi var väldigt bestämda på att trygga vårt territorium och det var också en signal till västmakterna.

– Den IKFN som vi har går ut på att avvisa eller att tvinga upp en ubåt. Hur tror du att stormakterna uppfattade den? Det var ju i praktiken omöjligt att genomföra?

– Ordern till försvaret var väl känd för stormakterna. De har ju sin militära kompetens och de visste både att vi hade en begränsad kapacitet att jaga ubåtar och hur svårt det var att tvinga upp en ubåt. Om en ubåt blir upptäckt så lägger den sig tyst i någon håla på botten kanske upp till en vecka till dess jakten är över.

Ser du någon fara i att stormakterna var medvetna om att Sverige inte satte hårt mot hårt?

– Om nu ryssarna av de här strategiska skälen var angelägna om att undersöka vårt territorium så var de samtidigt medvetna om att de tog en risk. Det kunde ju hända en incident som i Gåsefjärden (U137) men de tog medvetet den risken. Det var inte 90 procents risk . Jag skulle säga att det var 10 till 20 procents risk eller något sådant. Om det nu också var någon brittisk eller tysk ubåt inne så tog de väl också motsvarande risk.

Om det var Sovjet som var inne på våra vatten och Sverige har den här mjuka IKFN, lockar inte det den rivaliserande stormakten USA och dess allierade att också gå in på vårt territorium så att våra vatten blir en tummelplats för stor-makterna?

– Det var en fråga som vi ofta ställde oss. Om det var Sovjet som gjorde de allra flesta kränkningarna så får man väl förutsätta att väst någon gång kan ha gått in också. Amerikanarna är något av världsmästare på ubåtsjakt. Alltså som svar på din fråga: ja. Men vi var säkra på att amerikanerna själva inte var inne på våra vatten. De hade för stora ubåtar för det. Varför reagerade då inte USA officiellt på kränkningarna? Jag hade själv samtal på hög nivå med amerikanerna och de verkade nästan likgiltiga inför kränkningarna av svenskt vatten. Skälet kan vara någon slags stormaktsarrogans. Amerikanarna höll väl själva på att kränka andra länders vatten runt om i världen. Man ville inte ha igång en debatt om vad stormakterna gör mot andra stater. Det var den slutsats vi drog.

Britterna hade Oberonubåtarna som kunde gå in i Östersjön och tyskarna hade förstås ubåtar i Östersjön. Vi trodde väl att tyskarna hade en roll att följa vad sovjetiska ubåtar gjorde.

Det blev ett problem för oss att vi uppfattades som om vi inte satte hårt mot hårt.

– Det fanns ju flera på den tiden som ville ha en klar order om sänkning, ÖB:s folkrättssakunnige Bo Johnson-Theutenberg till exempel. De ansvariga politikerna gick ut med karska ord om kränkningarna .

Palme sa efter Hårsfjärden att han inte skulle tveka att sänka en främmande ubåt. Ingvar Carlsson sa 1987 att blod kan komma att flyta, Anders Björck påstod som försvarsminister i början av 90-talet att IKFN var så skarpt utformad som det bara gick. Varför sa de det när det inte var sant?

– Det var väl för att göra intryck på opinionen. Det är ju ganska vanligt att politiker säger en sak men sedan ändå inte gör så. Man kanske uttalar sig på ett tidigt stadium men sedan skall frågan beredas och omformas till lagar eller instruktioner och då blir det inte riktigt som man sa från början.

Men här rörde det sig inte om vilken fråga som helst. Det handlade om hur Sverige skulle försvara sitt territorium. Svenska folket bibringades uppfattningen att politikerna beordrade sänkning medan stormakterna insåg att IKFN innebar ett mjukare uppträdande?

– Jodå , det är väl riktigt men så fungerar ofta det svenska samhället och även andra samhällen. Vare sig det gäller ekonomisk politik eller annan politik. Politikerna uttalar sig på ett sätt inför medier men den verkliga politiken blir inte riktigt så.

Order till försvaret och alliansfrihet finns det ett samband mellan dem?

– Det var för att understryka alliansfriheten jag utformade förslaget och jag tror att en sådan instruktion skulle väcka respekt hos alla stater i vår omvärld.

Alliansfrihet och neutralitet var målet och kärnan var den territoriella suveräniteten. För ett oberoende land som Sverige, som inte skyddas av andra makter eller allianser utan var fristående, var det särskilt viktigt att kunna hävda sin territoriella suveränitet.

Min åsikt är Sverige skulle ha infört den här skarpa IKFN som jag föreslagit redan efter incidenten i Gåsefjärden 1981 eller åtminstone efter kränkningarna i Hårsfjärden 1982 . Då skulle vi kanske fått stopp på kränkningarna. Nu kom mitt förslag efter kränkningarna på 1980-talet men syftet var att åtminstone reparera den skadade trovärdigheten för den svenska säkerhetspolitiken med denna skarpare instruktion efter alla åren med kränkningar som fortsatte och politikerna som bara pratade om sänkningar .

Det har kommit flera böcker om kränkningarna på senare år från Ola Thunander, Mathias Mossberg och nu senast förre ÖB Bengt Gustavsson. Ingen av dem tar egentligen upp och diskuterar IKFN; man koncentrerar sig bara på frågan om ubåtarnas nationalitet. Vad tror du det beror på?

– Det är lite konstigt. Det kan jag tycka också. Thunanders och Mossbergs böcker handlar mycket om konspirationsteorier, och jag är ytterst misstänksam mot alla konspirationsteorier. Jag var ju med under 1979-1982 och arbetade nära ÖB Lennart Ljung, chefen för marinen Bengt Schuback och andra högre militärer. Jag har stor tilltro till deras integritet och lojalitet mot regeringen .

Hur ser du på försvaret av territoriet i dag?

– Den territoriella integriteten är väldigt viktig för ett land som Sverige. Jag är negativ till att man har rustat ned det svenska försvaret. Jag är också emot den konstiga uppdelningen man gjorde för några år sedan att man skall ha ett insatsförsvar som inte kan göra någonting och sedan skall alla resurser gå till de här internationella operationerna med över 500 man i Afghanistan. Det är helt fel. Sverige bör inte i första hand ägna sig åt militär aktivitet i främmande länder. Vi borde som finnarna ha ett mer traditionellt territorialförsvar. Sedan kan man ha en mindre internationell insatsstyrka, ungefär en brigad, som Sverige kan ställa till FN:s förfogande om FN vill det. Vi ska inte ha halva svenska försvaret berett att åka utomlands och kriga.

Det har också varit en märklig utveckling de senaste åren när det gäller svenska försvarsförpliktelser. Utgångspunkten är solidaritetsklausulen i EU. Jag kritiserar den svenska debatten i en vänbok till Jan Eliasson som kommer ut på Atlantis förlag i september. Politiker här hemma har sagt att om det blir krig ska vi vara beredda att hjälpa nodiska länder men också andra EU-länder. Några har dragit slutsatsen att om det blir en konflikt mellan Ryssland och balterna ska Sverige skicka trupper och slåss mot ryssarna. I somras togs det ett riksdagsuttalande i den riktningen. Det är helt osannolikt att svenska folket ställer upp på det om det blir ett krig mellan Ryssland och balterna. Det är verklighetsfrämmande och skulle riskera vår egen säkerhet. Vi ställer alltså ut en växel som vi aldrig kommer att infria. Det är fullkomligt hårresande. Den här diskussionen om solidaritetsklausulen drivs av dem som anser att Sverige ska gå med i Nato. Jag anser att vi inte ska gå med i Nato. Det skulle störa det säkerhetspolitiska mönstret som vi har i Nordeuropa med Finland och Sverige som alliansfria. Det har tjänat oss väl och vi har ingen anledning att gå med i någon militärallians. Vi skapar större trygghet genom att stå utanför.

Den här synen på försvaret i dag och alliansfriheten är det samma linje som ditt förslag att skärpa IKFN?

– Ja, kärnan i alliansfriheten är att vi försvarar den territoriella integriteten.

-------

Artikeln var publicerad i FiB 10-2010.

Lars-Gunnar Liljestrand är aktiv i Afghansolidaritet och FiB-juisterna. Han bor i Stockholm. Eva Wernlid är frilansfotograf och med i FiB:s redaktionskommitté.

Sven Hirdman var statssekreterare i Försvarsdepartementet 1979–82 och med i den inre kretsen kring regeringen som i början av 80-talet hanterade ubåtskränkningarna.

Fakta

Instruktionen till försvaret att möta kränkningar:

• Enligt regeringsformen får regeringen bemyndiga försvaret att använda våld enligt folkrättens regler för att hindra kränkningar av territoriet.
  Regeringen har med stöd av detta utfärdat en instruktion, IKFN, med detaljerade regler för hur försvaret skall möta kränkningar.
• IKFN före 1983:
  Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 var ordern att avvisa främmande ubåtar som påträffades i undervattensläge på svenskt territorium. Vapenmakt fick tillgripas om det var nödvändigt dock efter varning var principen. ÖB kunde i särskilda fall besluta om vapenmakt utan varning. Om ubåten blev kvar i undervattensläge trots varning skulle verkanseld sättas in i syfte att tvinga upp ubåten.
• IKFN 1983–1988:
  Ändringen gentemot tidigare var främst att beslut om vapeninsats kunde läggas på lägre nivå inom försvaret. Ubåt som påträffades inom svenskt inre vatten (bukter, vikar, innanför öar) skall tvingas inta övervattensläge. Den skall därefter prejas, identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats. Om det var nödvändigt skulle vapenmakt utan föregående varning tillgripas.
  På territorialhavet (12 sjömil ut från inre vatten) skulle ubåten avvisas.
• IKFN 1988
  Citat av §15 i förordningen: ”En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten skall hindras från att bedriva fortsatt verksamhet där. Därvid får vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Om det behövs får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt. Om ubåten intar övervattensläge skall den identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats.”
  Syftet med vapeninsatsen har här ändrats från 1983 års IKFN. Då var syftet att tvinga upp. Nu är syftet att hindra ubåten att bedriva fortsatt verksamhet. Syftet är varken att sänka eller göra ubåten manöveroduglig. Formuleringen är att vapen kan användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt.” Således är sänkning en icke avsedd effekt av vapeninsatsen och slutsatsen måste bli att försvaret skall använda vapen som inte i första hand syftar till sänkning. Kvar av syftet med denna IKFN blir att ubåten skall avvisas (även om det är tillåtet att använda mer kraftfullt ingripande än tidigare).