Finansminister Anders Borg har varit på turné i Afrika. Upprymd som en solturist efter ankomstdrinken redogör han i intervju med Expressens den 12 maj för sina intryck från Nigerias huvudstad Lagos när han smått imponerad beskriver en marknad med 60 % befolkning under 30 år som växer snabbare än Kina och kvinnor i färgsprakande tyger.

”Det här är framtiden för Europa” förklarar Borg närmast rusig och tillägger att ”här finns det marknader, här finns en enorm vitalitet”. Det är svårt att förstå vad Borg egentligen tänker på. Europa har gjort affärer med Nigeria i minst 200 år och här finns de hundraåriga rötterna till ett av världens största företag genom tiderna, Unilever.

Här har världens storföretag i alla existerande branscher krigat om att få försörja världens största svarta befolkning med allt de behöver i ett land där endast en bråkdel av behovet produceras inom landets gränser. Med slutklämmen ”det har vi att lära av i Europa” anar jag, trots att jag trodde jag drömde, att finansministern menar mer än affärer! Och jag nyper mig i armen.

Då jag som ung ambassadtjänsteman i Nigeria under några år i början på 80-talet bevakade landets roll inom OPEC, dess mineral- och kakaohandel och västafrikanskt utvecklingssamarbete samt bistod svenska företag och affärsmän med exportservice och information om detta gigantiska lands obegripliga struktur och byråkrati betecknades huvudstaden allmänt som världens värsta efter Manilla.

Den s.k. ”hard ship” klassificeringen, som bl.a. låg till grund för världens högsta traktamenten, låg näst högst efter krigszon och landet omnämndes bl.a. med beskrivningar som att ”ett liv är värt ungefär en femtiolapp”. Jag minns inte hur många döda jag beskådat uppsvällda i vattendragen runt Lagos enorma hamn eller utbrända i en trave bildäck vid vägkanten efter lynchmobbens s.k. ”instant justice”. Men väl att vi under en blåsig regatta av speakern på Lagos Yacht Club uppmärksammades på liket som flöt vid startlinjen.

Tiotusentals penningkåta och riskbenägna västerlänningar har under decennier sökt sig till Nigeria för att under några år tjäna storkovan i detta oljeeldorado under den högst befogade förhoppningen att komma hem med livet i behåll. Det gällde långt ifrån alla. Min kompis sjömannen Magnus sköts till döds vi ett piratöverfall utanför kusten och min danske kollega klarade sig med ett nödrop efter att hukande i bästa gangsterfilmstil ha tvärvänt bilen vid en vägtullstation.

Vilket som helst arbetet i Nigeria inbringade mångfalt mer än de flesta andra på klotet. Via Exportrådet kan den imponerade finansministern säkert spåra någon av de svenska affärsmän som med känslan av deporterade straffångar skakade tänder på hotellrummen i någon av stadens myllrande tidvis mörklagda stadsdelar.

Under min tid skattades befolkningen i Nigeria enligt någon av de otillförlitliga folkräkningarna till mellan 70 och 80 miljoner Att landet idag hyser över 150 miljoner innevånare med rekordlåg medelålder förklaras primärt av i det närmaste obefintligt familjeplanering och dålig hälso- och sjukvård. Min Beninfödde dubbelarbetande hemhjälp Paul hade tretton barn i två familjer i två länder. Under perioden dog en yngre flicka i Benin. Paul menade balanserat nedslagen att ”det fick man liksom räkna med” och avvaktade med hemresa tills han själv bedömde att plikterna någon vecka senare gav erforderligt utrymme. En medellös njursjuk med dialysbehov har i Nigeria egentligen bara att invänta sin sista suck.

Inför en av mina rapporter hem till departementet läste jag in mig på landets oljeindustri och minns att trovärdigt sammanställda uppgifter angav de då samlade oljeinkomsterna sedan exploateringen i början av 70-talet till runt 120 miljarder dollar. Många initierade bedömare menar att endast en bråkdel kommit landet och medborgarna till godo medan huvuddelen av statsinkomsterna sannolikt fanns att finna under marmorgolven hos bankerna i Schweiz eller i fastigheter i centrala London.

I ett misslyckat försökt att återfå en smula av dessa av diverse statstjänare skrupelfritt och välmaskerat stulna tillgångarna genomfördes på öppen gata i London i mitten av 80-talet den misslyckade kidnappningen av förre transportministern Umaro Dikko som ensam beräknades ha tillförskansat sig runt en miljard dollar för några års utfärdande av mycket åtråvärda importlicen

ser.

I SvD kunde man i vintras läsa ett långt reportage om den i det närmaste laglösa och för många dagligen livsfarliga situation som råder i den av grov brottslighet drabbade oljerika regionen kring oljehamnstaden Port Harcourt där flera ledande oljebolag mer eller mindre hals över huvud tvingast lämna hela eller delar av verksamheten. Nigeria innehar sannolikt också världsrekordet i s.k. ”white elephants”. Det är smeknamnet på de över landet spridda inte sällan gigantiska illa planerade ofta exportfinansierade industri- och infrastrukturprojekt som slukat miljarder av medborgarnas resurser och som med bristfälliga eller otillräckliga stödjande samhällsfunktioner som t.ex. elektricitet och transporter aldrig tagits i bruk eller ens färdigställts innan de efter betalning övergetts av sina måttligt intresserade intressenter.

I ett löst sammansatt land trevande efter demokrati plågat av stamstrider, inbördeskrig, malaria och korruption med ett efter amerikansk förebild uppbyggt men svagfungerande statskick har ett fåtal demokratiska och ett flertal militärregeringar avlöst varandra och försökt balansera stammars, klaners och religiösa gruppers krav på inflytande med kravet på funktion och erkännande inom internationell politik och handel för att kunna föda en allt snabbare växande befolkning.

Under min tid i landet fanns ännu inga formella Sharialagar men väl regelbundet uppblossande religiöst våld och konflikter. Idag har landet nio helt och tre delvis Shariastyrda delstater och den islamistiska terrorgruppen Boko Haram som ett växande och allt besvärligare orosmoment i delstater i norr. Vägen mot demokrati för Nigeria är lång.

Europa är världens kulturella högborg. I alla fall om man menar förekomsten av sofistikerade välfärds- och rättsamhällen med demokrati, tolerans, ekonomisk och industriell utveckling och lagstadgade mänskliga fri- och rättigheter. En kontinent som under mer än tusen år via renässansen, upplysningstiden, industrialismen, liberalismen och arbetarrörelsen har utvecklats till världens största och bästa demokratiska exempel. Afrika har inget av detta! Hur mycket där än är på gång.

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad vi i Europa har att lära av Nigeria! Att där finns behov som generera affärer, en ungdomsgeneration som trånar efter frihet och demokrati och kvinnor i vackra kläder, det herr Borg, är en helt annan sak.

Nu har saker och ting säkert förändrats även i Nigeria. Men på mindre än en halv generation för ett land som saknar politisk stabilitet inte så mycket i positiv riktning att det är av avgörande betydelse. Och nu är herr Borg visserligen nationalekonomisk akrobat av rang. Men som minister i en regering sänder även en sådan specialist signaler till sin uppdragsgivare, det svenska folket och till omvärlden. Som sådan regeringsföreträdare har man ett ansvar och bör noga överväga vad man säger.

Alldeles särskilt om man befinner sig utanför sin egen ministertaburett och i sammanhang som tangerar helt andra kompetensområden än det egna. Måhända är finansministerns entusiastiska teckning av förhållandena i Nigeria en välmenad flört men han bör ha förstånd att vara försiktigt med att dra slutsatser från några regisserade högnivåsammanträden och limousinetransporter och att avvakta med omdömen tills man fått distans till sina exotiska upplevelser.

Att utmåla Nigeria som något föredömligt för Europa är minst sagt häpnadsväckande och ligger så långt ifrån verkligheten att det är genant både för honom själv och för vårt land. Jag är säker på att det förstärker omvärldens intryck av Sverige som de naiva och aningslösas förlovade land.

Medan vi ex-nigerianer ofta med skrattet i halsen

byter tankar om de nästan apokalyptiska förhållanden vi under några år upplevde innan vi förlöstes med beskedet om avslutad tjänst eller förflyttning låter Anders Borg som en världsfrånvänd biståndsarbetare eller småbarnsförälder som klappar händerna åt telningarnas minsta framsteg. Mot bakgrund av detta och att Borg i Almedalen har dillat om skattesubventionerade moskébyggen till moderata muslimer för att hålla undan de hårdföra bör både han och andra i hans närhet fundera över om han överhuvudtaget bör släppas utanför sin ringhörna. Politik är politik och finanser är finanser. Och det på största allvar.

Efter de Borgska fadäserna förstår jag allt bättre varför vi har den invandringspolitik vi har och en regering som daltar och hukar för religion och minoriteters krav på särbehandling. Borg och Reinfeldt är teknokrater. Som de proffspolitiker och organisationsmekaniker de är, utan verklig yrkes- och livserfarenhet, tillhör de en politikergeneration som besitter omfattande torrkunskaper om politiska strategier och modeller men saknar djupare kunskap om världens sammansättning.

De saknar genuin insikt i demokratins framväxt och sårbarhet och om vilka krafter som verkar åt olika håll. De tar för givet det vi har och ser inga hot i de dramatiskt samhällsförändrande processer de har ansvar för. De låter sig luras av mångkulturens charm och säljer bort fastare hållning och integritet för okunnighetens påtryckningar och populismens lättvunna segrar.

Finansminister Borgs reserapport från Lagos ger skrämmande referenser till andra hälsningar och Nigeriabrev i de pärmar jag håller som bevis på att mina upplevelser i Nigeria.  Jag sorterar in herr Borgs under fliken ”de bästa”. Funderar på att sända honom någon av mina gamla UD-rapporter. Han har mycket att läsa på.

Björn Schaerström
Ledamot (m) Kommunfullmäktige i Vallentuna

PS. När det gäller affärer kan svenska företag glömma de tider och möjligheter som rådde före de skrupelfria kinesernas ankomst till Afrika.