Hej!
Jag heter Sven och jag är snart 99 år gammal. Jag bor på Grönbodahemmet i Storå. På den avdelningen som jag bor är vi ett gäng snurriga tanter och farbröder. Vi är dementa. Vi är inte bara snurriga, vi är även glömska, vi ramlar, vi slår oss och det händer att vi förvirrar bort oss. Men vi är dementa och då blir det så.
Jag har alltid varit pigg och alert och klar i mitt huvud. När någon har frågat mig hur jag mår så har jag alltid svarat med glimten i ögat - Jo tack jag mår bra. Jag känner mig som en 17 åring. :)
Men för 2 år sedan dog min fru Britta och då var det även som en del av mig dog. Vi hade levt ihop i 80 år och nu när hon är borta så dog även en del av mig. Jag tappade bort mig själv. Jag blev snurrig och glömsk. Det kallas dement!
Jag bor nu på Grönbodahemmet i Storå där de tar hand om mig. Jag betalar en hyra på 8500 kronor varje månad. Det blir inte många slantar över när hyran är betald. Men då kanske man kan tycka att jag är ju 99 år och jag behöver väl inte ha några slantar över i månaden. Det kanske är så? Men jag är fortfarande en levande människa även fast jag är mycket gammal och även fast jag är dement.
Jag har ett ett trygghetslarm. Och det har jag för att jag är dement. Jag bor ju på ett hem för dementa. Jag och mina kompisar vi är snurriga, vi är glömska, vi ramlar, vi slår oss blåa, vi "rymmer" och vi har ibland (eller oftast!) inte en aning om var vi befinner oss och varför.
Nu har jag fått veta att om jag slarvar bort mitt larm eller om jag har sönder det då jag ramlar då ska jag få betala. Har jag sönder mitt larm så ska jag få betala 1440:- för det. Jag har som sagt inte så många slantar över till det.
Sen är det också så att jag kan inte ringa till någon och klaga över detta. Jag vet inte hur man använder en telefon längre. Jag kan inte prata för den delen heller. Jag kan inte skriva till någon och klaga för jag vet absolut inte hur man använder en dator. Jag vet inte hur man använder en penna. Jag kan inte hålla i en penna och jag kan inte stava till mitt namn. Jag vet nog inte ens att jag heter Sven längre. För jag är dement!
Så därför får någon föra min talan.... någon måste berätta att att jag är dement och att jag och mina vänner här på Grönbodahemmet behöver ha detta trygghetslarm på oss.
Fast även om jag är dement så förstår jag... eller jag HADE förstått när jag fortfarande var klar i huvudet att någon måste betala för dessa larm som går sönder och som försvinner. Men är det rätt att ta dessa pengar från en dement människa som närmar sig de hundra åren och som inte har en aning om att man har larm och varför man har ett larm eller hur jag ens ska använda det? Finns det inte försäkringar? Det finns det ju på allt annat? Jag har betalat massor utav försäkringar på både bilar, hus, djur mm mm i mitt liv. Men idag så har jag inte så många kronor över och snart ligger jag nog på minus.
Var går våra skattepengarna som jag har betalat i hela mitt liv? Jag är 99 år så det blir många kronor jag har betalat i skatt!!! Det kan ju vem som helst räkna ut... även fast man är dement. ;)
Någonstans måste det väl finnas en gräns på vad och hur man ska göra besparningar? Är detta ett vettigt sätt att spara in pengar? På dementa människor?
Fast mellan dig och mig igen.... jag har ännu inte haft sönder något larm. Jag har heller inte slarvat bort något larm. Men tro mig den dagen kommer... för jag är dement och jag kan inte råda över vad jag gör för jag vet inte vad jag gör.
Tycker ni att jag ska sluta att använda larm? Men vad händer då om jag tar mig en liten "promenad" ut på byn? Eller om jag ramlar omkull och ingen hör mig?
Jag vet egentligen inte om att jag är 99 år gammal. Jag vet inte heller att jag snart fyller E T T H U N D R A Å R!. Men jag hoppas att jag ska få vara med och uppleva min 100 års dag och att jag den dagen ska få äta en riktigt god gräddtårta med många jordgubbar på. För även fast jag är gammal och även fast jag är dement så är jag en livs levande människa som har älskat min familj, jag har älskat att klia mina katter på hakan, jag har njutit av att pyssla i min trädgård, jag har med stolthet tittat på mina höga ståtliga solrosor och jag har njutit av livet! ♥
Med vänliga hälsningar
Sven Johansson (genom hans barnbarn Marie)
Jag heter Sven och jag är snart 99 år gammal. Jag bor på Grönbodahemmet i Storå. På den avdelningen som jag bor är vi ett gäng snurriga tanter och farbröder. Vi är dementa. Vi är inte bara snurriga, vi är även glömska, vi ramlar, vi slår oss och det händer att vi förvirrar bort oss. Men vi är dementa och då blir det så.
Jag har alltid varit pigg och alert och klar i mitt huvud. När någon har frågat mig hur jag mår så har jag alltid svarat med glimten i ögat - Jo tack jag mår bra. Jag känner mig som en 17 åring. :)
Men för 2 år sedan dog min fru Britta och då var det även som en del av mig dog. Vi hade levt ihop i 80 år och nu när hon är borta så dog även en del av mig. Jag tappade bort mig själv. Jag blev snurrig och glömsk. Det kallas dement!
Jag bor nu på Grönbodahemmet i Storå där de tar hand om mig. Jag betalar en hyra på 8500 kronor varje månad. Det blir inte många slantar över när hyran är betald. Men då kanske man kan tycka att jag är ju 99 år och jag behöver väl inte ha några slantar över i månaden. Det kanske är så? Men jag är fortfarande en levande människa även fast jag är mycket gammal och även fast jag är dement.
Jag har ett ett trygghetslarm. Och det har jag för att jag är dement. Jag bor ju på ett hem för dementa. Jag och mina kompisar vi är snurriga, vi är glömska, vi ramlar, vi slår oss blåa, vi "rymmer" och vi har ibland (eller oftast!) inte en aning om var vi befinner oss och varför.
Nu har jag fått veta att om jag slarvar bort mitt larm eller om jag har sönder det då jag ramlar då ska jag få betala. Har jag sönder mitt larm så ska jag få betala 1440:- för det. Jag har som sagt inte så många slantar över till det.
Sen är det också så att jag kan inte ringa till någon och klaga över detta. Jag vet inte hur man använder en telefon längre. Jag kan inte prata för den delen heller. Jag kan inte skriva till någon och klaga för jag vet absolut inte hur man använder en dator. Jag vet inte hur man använder en penna. Jag kan inte hålla i en penna och jag kan inte stava till mitt namn. Jag vet nog inte ens att jag heter Sven längre. För jag är dement!
Så därför får någon föra min talan.... någon måste berätta att att jag är dement och att jag och mina vänner här på Grönbodahemmet behöver ha detta trygghetslarm på oss.
Fast även om jag är dement så förstår jag... eller jag HADE förstått när jag fortfarande var klar i huvudet att någon måste betala för dessa larm som går sönder och som försvinner. Men är det rätt att ta dessa pengar från en dement människa som närmar sig de hundra åren och som inte har en aning om att man har larm och varför man har ett larm eller hur jag ens ska använda det? Finns det inte försäkringar? Det finns det ju på allt annat? Jag har betalat massor utav försäkringar på både bilar, hus, djur mm mm i mitt liv. Men idag så har jag inte så många kronor över och snart ligger jag nog på minus.
Var går våra skattepengarna som jag har betalat i hela mitt liv? Jag är 99 år så det blir många kronor jag har betalat i skatt!!! Det kan ju vem som helst räkna ut... även fast man är dement. ;)
Någonstans måste det väl finnas en gräns på vad och hur man ska göra besparningar? Är detta ett vettigt sätt att spara in pengar? På dementa människor?
Fast mellan dig och mig igen.... jag har ännu inte haft sönder något larm. Jag har heller inte slarvat bort något larm. Men tro mig den dagen kommer... för jag är dement och jag kan inte råda över vad jag gör för jag vet inte vad jag gör.
Tycker ni att jag ska sluta att använda larm? Men vad händer då om jag tar mig en liten "promenad" ut på byn? Eller om jag ramlar omkull och ingen hör mig?
Jag vet egentligen inte om att jag är 99 år gammal. Jag vet inte heller att jag snart fyller E T T H U N D R A Å R!. Men jag hoppas att jag ska få vara med och uppleva min 100 års dag och att jag den dagen ska få äta en riktigt god gräddtårta med många jordgubbar på. För även fast jag är gammal och även fast jag är dement så är jag en livs levande människa som har älskat min familj, jag har älskat att klia mina katter på hakan, jag har njutit av att pyssla i min trädgård, jag har med stolthet tittat på mina höga ståtliga solrosor och jag har njutit av livet! ♥
Med vänliga hälsningar
Sven Johansson (genom hans barnbarn Marie)
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post