Efter fjorton månader i etiopiskt fängelse och 14 dagar i medialt strålkastarljus försöker Martin Schibbye att få fast mark under fötterna. Han har hunnit med en kort semesterresa med hustru Linnea och tillvaron återgår sakta till det normala.

Mentalt befinner han sig någonstans mellan Kalityfängelset och Farsta. Han försöker hålla det han tänkte under fängelsevistelsen levande; vad är viktigast i livet?

•    Linnea, min gamla farsa, min mamma Karin, min syster Greta och hennes familj. Och att fortsätta att resa och skriva.
Erfarenheterna har gett honom en ny botten att stå på. Det näst värsta har hänt. Det värsta, risken att inte komma tillbaka, var stor.

•    Jag har dåligt samvete att jag inte är gladare och lyckligare. Även om jag bara längtade efter att bli fri i fängelset känns det som ett antiklimax att faktiskt vara det. Jag kan inte heller gå och tänka att jag är glad att jag lever. Lever man inte vore man ju ofödd eller död. Normaltillståndet är ju att leva. Men jag påminner mig ständigt om vad jag har.
Han hjälper sin pappa Sture med memoarerna. Hemma tömmer han soporna och lagar middag ibland. Tar sats för att komma igång med skrivandet.

•    Mottagandet när vi kom hem var överväldigande. Johan och jag visste att det hade skrivits en del men vi blev överrumplade. Och jag möts fortfarande av vänliga ord och uppmuntran i en aldrig sinande ström.
Men Martin skriver inte under på att han och Johan är några ”svärmorsdrömmar”, som en analyschef uttryckte det i DN. I en sammanställning över de mest omskrivna nyhetshändelserna kom frigivandet av Martin och Johan på sjätte plats och på andra plats som den nyhet som gjort mest intryck på läsarna. Och mest på kvinnor.

•    Det beror mer på att Linnea och Karin släppte in medierna i sina liv på ett bra sätt. Vi hade hört att våra anhöriga var med i olika media, satt i morgonsoffor och så och vi fattade ingenting. Där skulle det väl hellre vara jurister och experter. Vi insåg inte hur betydelsefulla de var för vår sak. Människor identifierar sig med den lilla människans kamp.
Samtliga inblandade  har uppträtt med värdighet och integritet och såg sig aldrig som offer. De betonade ofta att detta rörde något mer och större än endast Martin och Johan.
Även om mediaintresset utifrån sett dämpats, puttrar det på. De är efterfrågade, men sovrar. De måste hinna komma ifatt sig själva.

•    Vi ska ta upp vår fysiska träning, jag saknar den. Rutinerna i fägelset var bra. Men hundra armhävningar klarar jag fortfarande. Nu ska vi ta itu med boken om våra 438 dagar i fängelse; vår egen historia. Gå igenom material, t ex ta del av Karins dagliga anteckningar här hemifrån. Jag funderar på formen. Det måste bli två röster, två ”jag”, även om det är jag som skriver. Johan och jag är olika som människor, har olika språk och olika perspektiv. Det blir en bra tempoväxling, tror jag. Och intressantare för läsaren.  MartinochJohan, JohanochMartin har blivit ett begrepp. Har ni kapat bandet?

Läs mer i Folket i Bild/Kulturfronts julnummer.