Folket i Bild/Kulturfront nr 11-2012:

Folket i Bild/Kulturfront har såväl i tidningen som på sin nätsida skrivit om att den svensk-colombianske journalisten Joaquin Pérez Becerra sedan april 2011 sitter fängslad i Colombia för sitt journalistiska arbete på nyhetsbyrån Anncol i Sverige. I princip har Becerras kolleger i Sverige tigit om detta och smitit från en förväntad solidaritet.

Detta vill jag diskutera både i princip och för att medvetandegöra de bland oss som verkar och vill fortsätta att verka i offentligheten utanför och trots det rådande ”tänket”. Alltså de härskandes – ”överklassen” som vi efter Quiding och Strindberg säger på svenska språket – makt över tankelagar och officiell sanning.

Jag gör det i FiB/K just för att inom en solfjäderbred enhet på parollernas grund är vi här medvetet olika. Märk att när Rune Lanestrand och jag diskuterade i radiohusets korridor mer än för fyrtioett år sedan just som den kommande organisationen och tidningen första gången presenterats i etern var det om detta vi kunde enas. Han var FNL-are och centerpartist (vilket politiskt ställde honom till vänster om dåtida USA-tjänande arbetarrörelseidkare och betongsocialdemokrater) jag var partilös kommunist.

Varför har då de flesta så kallade kolleger bland dem som arbetar åt media (tidningar, tidskrifter, förlag, radio och television) tigit om Becerra? Det är inte bara för att han inte är pursvensk; många bland de tigande är inte heller de renrasiga svenskar – om det vore det det gällde.

Till en del är det rädsla om försörjningen. Så har det varit bland oss så länge jag kan minnas och så var det hela artonhundratalet och nittonhundratalet igenom. Ja, tvetydigheten skiner genom ordens glipor hos Johan Nybom 1848 när Europa var i uppror:
”Stå stark du ljusets riddarvakt/ kring dina fosterländska fanor/och drag åstad med sångens glada makt.”
Fast också Sverige har hela tiden haft skribenter av annat slag, sådana som röjt och gjort nytta. Det var ju för att utveckla den traditionen vi grundade just Folket i Bild/Kulturfront. Men för att lyckas gå vidare måste vi nu också ta itu med – göra upp med – nu alltmer rådande officiella sanningar om ”journalistik”.

På morgonnyheterna i radio i dag den tolfte oktober lyssnar jag till hur ordföranden för Reportrar utan gränser uttalar sig om fallet Beccarra. Hon heter Lotta Schüllerqvist och har varit anställd på Dagens Nyheter fyrtio år. Beccara kan enligt henne inte försvaras av Reportrar utan gränser när han fängslas för åsiktsbrott. Det har organisationen kommit fram till då Beccara inte kan betraktas som journalist. Han har offentligen förklarat sig revolutionär.

Den som så önskar kan gå in på Sveriges Radios hemsida och lyssna på henne i morgonekot 121012. Lotta Schüllerqvist återkommer gång på gång till detta att Beccara säger sig vara ”revolutionär” och att det gör att han icke kan försvaras av ”Reportrar utan gränser”. Det är som att lyssna på en företrädare för Sveriges Radio/TV!

Här finns tre frågor att reda ut.

Den ena är om det finns någon objektiv motsättning mellan förmågan att journalistiskt korrekt skildra verkliga politiska/sociala konflikter och att vara revolutionär eller för att använda ett skambelagt ord: kommunist.

Allmänt kan sägas att just marxism är ett utmärkt verktyg för att se och därmed kunna skildra sociala och politiska fenomen. Det är lätt att visa. Till de mest insiktsfulla och balanserade europeiska politiska reportagen om Krimkriget på artonhundrafemtiotalet hör det Karl Marx och Friedrich Engels publicerade som utrikeskorrespondenter för ”New York Tribune” och ”Neuen Oder-Zeitung”. De var bevisligen ”revolutionärer”.

Motsvarande gäller de svåröverträffade reportage från olika länder Egon Erwin Kisch skrev under förra seklet. Han var kommunist. Partimedlem.

Det är ingen svårighet att fullständiga katalogen. Den Schüllerqvistska motsättningen är falsk. Men den är en nu dominerande skråföreställning, ”Journalism as such”, tänket att journalisten har ett eget och överpolitiskt socialt uppdrag. Det är ideologi. En tjänande och samhällsbevarande vanföreställning som definierar ”journalist” till samhällsbevarare.

Denna ideologiska konstruktion bör kritiskt avslöjas och därmed omintetgöras. (Praktiskt bidrar här bloggandet och nätskrivandet. När till exempel officiella skråjournalister tiger mot betalning om Indien fylls nätet av verkliga reportage.)

Den tredje frågan är av annat slag. Den vilken, liksom Becerra, ”avslöjar” sin åsikt och tillhörighet kan råka praktiskt illa ut; bli stängd. Det vet vi alla. Visst kan man lämna organisationer och/eller lite halvoffentligt avsvära sig sina uppfattningar. Men det är i längden inte nyttigt för karaktären och skrivandet.

Hur göra? Jag tror det finns vissa principer. Det Sverige jag levat och verkat i sedan jag för nu sextio år sedan kom fram till vissa sociala och politiska uppfattningar har inte varit ett ockuperat land (som Frankrike eller Norge och de andra under fyrtiotalets krig) och inte ens under de hårdaste tider har det varit en terroristisk diktatur av fascistiskt slag (Tyskland på Hitlertiden, Chile efter kuppen eller liknande). I sådana stater är det ofta nödvändigt att direkt ljuga och hur man då kan skriva i offentligheten vet jag inte. (Fallada sökte kompromissa sig fram och lyckades endast delvis.

Fast tillslut – direkt efter naziregimens fall – publicerade han en stor roman om situationen; En mot alla.)

Visst har det varit kämpigt ibland. Länge var jag känd som Sveriges mest refuserade. Det dröjde ända till 1954 innan jag lyckades få ett bokmanus, ”Hemkomst”, antaget. ( När Staffan Andræ publicerade ett kapitel i ”All världens berättare” 1952 fick han skarp kritik av ägarna Bonniers; jag var ju känd som förespråkare för Stockholmsappellen.)

Mina uppfattningar framgick av vad jag skrev. Ibland dundrades det mot mig i den officiella pressen (som under Festivalarbetet 1951 och 1953). Jag undvek att ljuga (ty det straffar sig) men jag skyltade heller inte med organisationstillhörighet när det inte var nödvändigt.

Så har det fortgått. Ibland har jag varit stängd här och där som när Olof Lagercrantz 1975 förklarade för mig att redaktionens motvilja mot mina åsikter gjorde det omöjligt för honom att knyta mig till Dagens Nyheter eller när statens åsiktsministerium ”Levande historia” larmade . Men så har det kommit en öppning och varit möjligt att göra utställning med Gun Kessle på Nationalmuseum, ge ut Balzac på Norstedt, resa till Mexiko för Bra Böcker. Det är alltså möjligt att arbeta i Sverige även om man inte följer tänket. Vilket skulle bevisas.

Fast ibland krävs det lite extra ansträngning. Detta bör man på vår kant komma ihåg. Just därför är det viktigt att uppmana till att visa solidaritet med Joaquin Pérez Becerra. ■ ■

Folket i Bild/Kulturfront nr 11-2012 sid 44 - 45