Vad kommer först - hönan eller ägget?

Jag skulle säga hönan. Eller som Marx mfl sagt: Varat bestämmer medvetandet. Eller, om man så vill: produktionsförhållandena bestämmer den ideologiska överbyggnaden.

Att nyliberalismen slog igenom som idé berodde, enligt det sättet att tänka, inte huvudsakligen på listiga kapitalister som lyckats fånga upp vältaliga akademiker (framförallt
ekonomer) för att mot bra betalning tala för deras sak. Dom hade funnits hela tiden, men levt en tynande tillvaro under det "socialistiska"  50- och 60-talet, då folk i allmänhet
fick det allt bättre ur ekonomisk och synvinkel.

Men något hände under början av 70-talet. Den nästan obefintliga statsskulden började stiga. Dvs: Regeringarna började täcka allt större delar av de offentliga utgfiterna med lån
istället för skatter. (Se diagram längre ner).

Det finns säkert en massa orsaker till det, men den första oljekrisen spelade förstås in.

Och när man väl hade slagit in på denna väg ökade förstås statens utgifter ytterligare - genom räntor på dessa lån. Vilket ledde till ytterligare underskott. I mitten av 80-talet bestod
budgetunderskotten (som ytterligare ökade statsskulden) enbart av statsskuldräntor.

Vem eller vilka höstar in dessa enorma räntor? Det är en fråga som högern inte så gärna talar om - men konstigt nog inte heller "vänstern".

En enkel fråga som kan besvaras enkelt: Dom som hade gott om pengar att låna ut. Och vilka var det? I Sveriges fall: till 80% inhemska banker, försäkringsbolag, företag och hyfsat rika
privatpersoner. I snitt ca 50-60 miljarder per år sedan slutet av 70-talet.

Alltså: Ofantliga summor av skattemedel som gått till de minst behövande i samhället.

Avskrivning av den inhemska statsskulden
Som nummer två på "mitt" program står avskrivning av den inhemska statsskulden. Det kan låta väldigt radikalt, men innebär i praktiken bara att inga räntepengar á 50 till 100 miljarder av skattebetalarnas pengar per år kommer att utbetalas till de minst behövande i samhället.

Det finns flera sätt att göra detta. En direkt skuldavskrivning skulle inte bara drabba de mest förmögna utan också en del småsparare och pensionsfonder. Det vore olyckligt, så det bästa kanske skulle vara att göra som sossarna efter andra världskriget: En radikal förmögenhetsbeskattning av engångskaraktär. (Det skulle glädja Karl XI i graven!).

Säg att vi drar in alla förmögenheter över 5 miljoner till statskassan, och använder dem till att betala av statsskulden. Till vilka betalar vi? I mycket stor utsträckning samma ekonomiska överklass som vi just tagit pengarna från.

Men vi har fått bort räntorna på statsskulden och kan börja om igen från scratch.

De rika kommer att skrika, eftersom de vant sig vid dessa extrapengar från skattebetalarna. Men de är inte särskilt många och skulle nog må bra av att harva i Fas 3 någon gång i sina liv.

Några ytterligare funderingar: Tror att det så småningom finns folk som skulle kunna ta till sig en rejäl "vänsterpolitik" i Sverige och Europa. Och då menar jag inte den gestikulerande och yviga "yttersta vänster" som personifierats av keynesianer som Grassman och Ehrenberg.

Tror också att mycket finns att hämta från "såsseriet", dvs de socialdemokrater med Wigforss i spetsen som banade väg för en verklig omstöpning av samhället till arbetarklassens fromma. Eftersom det här är en fråga som borde kunna rubba invanda tänkesätt är det viktigt att ha väldigt mycket på fötterna.

Och det som möjligen skulle kunna förarga alla som inte befinner sig högst upp i gräddan är väl att så stor del av skattebetalarnas pengar har gått till de redan rika (räntorna på statsskulden) sedan mitten av 70-talet.

För att visa det måste man:

1. Ge exakta siffror på hur stora ränteutgifterna varit.
2. Visa vilka som tagit emot dessa pengar.
3. Visa att detta var något nytt när det begav sig, dvs att ränteutgifterna var helt försumbara under 50-60-talen.

Det sista är det enklaste. Men för de övriga två krävs viss research.

Statsskulden m.m

Det finns ett gammalt fint svenskt ord för riktig dumhet: Enfald. Vet inte om det finns i andra språk, men tar man det rakt av lär det väl betyda att man nöjer sig med att betrakta en sak från enbart en synvinkel.

Är det inte just det som genomsnittsjournalisterna gör när de ställs inför att förklara statliga budgetunderskott som ackumuleras till ofantliga statsskulder?

Hallåhallå! Det finns två sidor av saken. Om man väljer att lyfta fram offentliga utgifter som alldeles plötsligt blivit groteskt stora (som i Sverige under 80-talet och Sydeuropa nu) får man lov att bevisa det. Och om man inte lyckas med det får man lov att titta på intäkterna, dvs skatteuttaget. Är det möjligen för litet? Kan det tänkas att dom som haft störst möjlighet att bidra till staternas välfärd har sluppit undan?

En del av statsskuldsproblemet blottlades, när det visade sig hur litet storföretagen betalade i skatt jämfört med hur mycket de hämtade in i räntor på statspapper.

Alldeles nyligen kom uppgifter om att de pengar som dragits undan från skatt genom placeringar i skatteparadis (varav en hel del förmodligen var räntor på statspapper) är större än USA:s och Japans BNP.

Karl Marx´ syn på statsskulden:

"Ackumulationen av statsskuldkapitalet  betyder, som vi har visat, ingenting annat än utökning av en klass statsborgenärer, som är berättigade att för sin räkning lägga beslag på vissa summor av skattebeloppet. (I Sverige: 50-100 miljarder per år sedan slutet av 70-talet, min anm). I dessa fakta, då t o m en ackumulation av skulder kan framträda som ackumulation av kapital, visar sig den förvrängning av alla begrepp som försiggår i kreditsystemet i sin fulländning. Dessa skuldsedlar, som är utfärdade på det ursprungligen lånade och länge sedan förbrukade kapitalet, dessa pappersduplikat av förintat kapital fungerar såtillvida som kapital som de är säljbara varor och därmed kan återförvandlas till kapital." (Kapitalet III, sid 432-433, Ruth Bomans översättning).

Det är att kalla en spade för en spade! Synd bara att man måste gå 150 år tillbaka i tiden för se det i tryck.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Per Bjurvald har under de senaste 20 åren jobbat som ekonomisk "controller" inom den offentliga sektorn och åsett hur en hel del av skattebetalarnas pengar använts till tvivelaktiga saker. Delvis p g a den envetna privatiseringsvågen. Men i det större perspektivet rör sig detta om små krusningar på ytan jämfört med de svallvågor av jättelika rikedomar för några få och försämrade villkor för de många (särskilt om man betraktar urholkandet av trygghetssystemen) när det gäller hur nationens produktionsresultat fördelas.