I maj i år rapporterade Unicef att Sverige i en internationell jämförelse också är mycket dåliga på att stötta de familjer som ligger längst under fattigdomsstrecket. Trots att forskning visar ojämlikhetens skadeverkningar har den ökat snabbare än någonsin de senaste tio åren och det förs ingen politik för att hejda utvecklingen. Fredrik Reinfeldt väljer istället att avfärda statistiken som vänstervriden.
ÖKANDE KLYFTOR. I mars kom Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdom som visar att den ökar för andra året i rad. Den visar också hur klassklyftorna ökat stadigt sedan 1991 då mätningarna startade. Tendensen har varit särskilt stark de senaste tio åren. Den fattigaste tiondelen av de svenska barnfamiljerna har idag en inkomststandard som är lägre än den var 1991. Den rikaste tiondelens standard har däremot ökat med 38 procent.
Samtidigt som inkomstklyftorna har ökat, har regeringarna skurit ner på de delar av familjepolitiken som tidigare jämnat ut skillnaderna.
Unicef släppte i slutet av maj en rapport som jämför rika länders förmåga att jämna ut skillnader mellan barn som lever i fattiga respektive rika familjer.
Det är ingen rolig läsning. Vi hamnar på plats 22 av 35, efter länder som Danmark, Polen och Grekland.
De som drabbats värst av oförmågan att jämna ut skillnaderna är ensamstående föräldrar, familjer som nyligen anlänt till Sverige och familjer med unga föräldrar.
INGA PENGAR ÖVER. Anton, som är 18 år från Uppsala, har växt upp med sin mamma och lillasyster. Hans mamma jobbar som förskolelärare och konstnär. De är en av de familjer som hamnar under gränsen för fattigdom enligt Rädda Barnens definition.
– Det är inte som att vi någonsin har behövt svälta, men jag och syrran har alltid vetat att det inte blir några pengar över. Det är tur att jag är punkare, för då ska man ju inte ha så dyra kläder i alla fall, säger han och ler.
När Rädda Barnens första rapport som larmade om fattigdomsökningen kom 2011, bortförklarades den av många debattörer som ett resultat av finanskrisen. Men den förklaringen är alltför grund. Att klassklyftor och barnfattigdom ökar i Sverige är ett resultat av en politik som förts under flera decennier. Den omfördelande effekten av de socialförsäkringar som riktar sig till barnfamiljer halverades på tio år mellan 1998–2008. Det syns tydligast i de behovsprövade stöden. Ett exempel är bostadsbidragen.
I mitten av 1990-talet blev ungefär en tredjedel av barnhushållen beviljade bostadsbidrag medan endast var åttonde fick det beviljat 2008. I en rapport som Boverket gjorde 2006 konstaterade de att besparingarna man varit ute efter hade uppnåtts, men till priset av att skyddet för de fattigaste barnen håller på att monteras ner. Från och med årsskiftet kommer reglerna i bostadsbidraget ändras för att fler som behöver det ska kunna få det. Men enligt Tapio Salonen, som gjort rapporter om barnfattigdom för Rädda Barnens räkning sedan 2001, är den justeringen alldeles för liten för att ge en effekt.
– Det krävs mer omfattande åtgärder än så på en rad områden för att komma till rätta med problematiken. De justeringar som görs nu i bostadsbidraget och med flerbarnstilläggen kommer inte att minska barnfattigdomen i stort, säger Salonen.
SOCIALA FÖRDOMAR. Den största inkomstspridningen finns i Sveriges tre storstadskommuner. Både de allra mest välmående och de fattigaste delarna av landet finns i storstäderna. I till exempel Malmö har fattigdomen ökat från 25 till 34 procent och är nu mer än dubbelt så hög som i övriga landet.
Epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin bok Jämlikhetsanden att den psykiska hälsan i ojämlika samhällen är sämre än i jämlika samhällen på grund av att vi människor jämför oss med varandra. Ju större materiell skillnad det är mellan människor i ett samhälle desto större blir också statusskillnaderna. Wilkinson och Pickett menar att ju större klassklyftorna är, desto större är också de sociala fördomarna. Dessutom stelnar strukturerna i samhället och det blir svårare att göra klassresor.
TUNGT BLAND KOMPISAR. Även Anton menar att det är i jämförelsen med andra som det har blivit mest påtagligt att hans familj inte haft samma standard som andra.
– Det är i skolan som det har varit jobbigast eftersom det är så stor skillnad mellan folk där. Det känns inte så tufft att berätta att man har tältat hos mammas konstnärspolare i skogen på semes-tern när man är 13 år. Nu är det ju lugnt, men då ville jag bara ha haft en normal semester som alla andra. Det är också jobbigt att förklara för kompisar att jag inte alltid har haft råd att hänga med på saker. Och att jag inte kan få hela studiebidraget till att göra roliga grejor med utan att det ska räcka till viktigare saker.
INTE BJUDA HEM. Socialdepartementets utredning från 2004 visar att ekonomiskt utsatta barn deltar mindre i gemensamma aktiviteter än andra barn och att de också har ett mindre socialt umgänge. Skälen till det är bland annat att man inte vill bjuda hem kompisar och att man inte har råd att delta i organiserade aktiviteter.
Anton känner dock inte riktigt igen sig i den bilden.
– Det är säkert de som har det så, men jag har alltid haft många kompisar. Jag har i och för sig aldrig varit intresserad av att spela fotboll eller hockey eller nåt och det är ju sånt som är dyrt att vara med på.
VÄLJER JOBBAVDRAG. För att komma till rätta med ojämlikheten i barns uppväxtvillkor behövs politisk vilja inom en rad olika områden. Tapio Salonen, menar att det skulle kosta motsvarande det planerade femte jobbskatteavdraget eller en femtedel av de hittills genomförda jobbskatteavdragen att utrota barnfattigdomen i Sverige.
Men statsminister Fredrik Reinfeldt tror inte på Rädda Barnens siffror. Han menade i en intervju i Aftonbladet tidigare i år att rapporten är vänstervriden. I SVT:s partiledardebatt i våras förde han däremot det femte jobbskatteavdraget på tal igen. Han sa att det är en prioriterad fråga för mo-deraterna att genomföra avdraget så snart de kan.
Så medan skillnaderna blir allt större och de mest utsatta tillåts hamna längre under fattigdomsstrecket, vill regeringen Reinfeldt ytterligare spä på dessa skillnader.
Det får konsekvenser.
– Forskning har visat att det finns samband mellan ekonomisk utsatthet under uppväxten och väldigt många problem som människor får som vuxna, säger Tapio Salonen.
