Min debut som samhällskritiker var den lilla stridsskriften Reklamen är livsfarlig som kom 1957 och fortfarande säljer bra.

 

Jag var nygift när den kom till, sommaren 1956.

 

Jag hade just debuterat som författare, fått jobb som kritiker på DN, köat fram till en lägenhet i Gröndal, flyttat hemifrån och skulle ha eget hushåll. Vi hade ingenting. Vi behövde s�ng förstås, köksredskap, köksbord, stolar, glas och porslin, dammsugare, bokhyllor & kort sagt: ALLT.

 

Jag hade redan då en känsla av att mycket av vad jag köpte skulle jag bli sittande med hela livet. Och mycket riktigt ! jag äter fortfarande vid samma köksbord och med samma bestick som jag köpte då.

 

Köpte i blindo.

Köpte utan nån som helst vederhäftig information.

Köpte på grundval av ensidiga och osakliga reklamargument, för inget annat fanns.

Det gjorde mig rasande.

 

Så mycket samhällsresurser nedlagda på vad vi inte behövde "reklam" och nästan inga resurser alls på vad vi verkligen behövde: relevant information.

 

Men vad som framförallt väckte min vrede var köptvånget.

 

Jag tyckte att marknaden försökte pressa på mig gardiner, mattor, soffa, en hel livsstil � soffans livsstil.

 

Marknaden försökte tvinga mig till ett liv som jag inte ville ha.

 

Jag ville ha tid. Tid att skriva, tid att tänka, tid att älska, tid att leva.

 

Jag ville inte vara tvungen att tjäna en massa pengar för att kunna betala av på en soffa.

 

Jag ville inte sälja liv för att köpa soffa.

 

Där tyckte jag att jag hade funnit själva den onda kärnan i konsumismen runt omkring mig:

 

Att sälja liv för att köpa prylar.

 

Det var vad alltsammans gick ut på.

Och jag vägrade. Jag ville inte vara med på den affären.

 

Jag satte mig att skriva ett rasande angrepp på reklamen.

 

"Reklamen är i det kapitalistiska samhället vad den politiska propagandan är i det kommunistiska", skrev jag. "Samma förakt för offren parad med samma uttryckliga inriktning på offrens bästa.

 

Från barndomen tatueras vårt undermedvetna med föreställningen att varuförbrukning är livets värde och mening.

Vi har visserligen frihet att vägra lyda reklamens befallningar. Men reklamen har frihet att gestalta vår miljö så att vi faktiskt lyder den, i vinstgivande utsträckning.

Det är tvång och för att vi inte skall reagera "ofördelaktigt" mot det måste snöret som läggs om vår hals vara ett silkessnöre.

Därför bli annonsernas värld så underlig. Medan människor svälter några timmar ifrån oss skall vi tvingas ännu djupare in i överflödet. Mitt i krig och efterkrig, bland olyckor och faror, i en värld som skriker,  blommar denna behagliga reklamtillvaro där allting som erbjuds är oöverträffat.

 

Skenbart tävlar olika reklambudskap med varandra. Men den samlade effekten av alla de olika kampanjerna är tron på konsumtionen.

 

Det underliggande budskapet är att vilket problem du än har, så kan du KÖPA dig ur det.

 

Du kan bli vacker,

du kan bli stark,

accepterad, avundad,

ja till och med älskad.

 

Men bara för pengar. Bara genom att köpa.

 

Det är inte sant.

Budskapet är en lögn.

Därför är reklamen livsfarlig.

 

Det här budskapet publicerades i Vi-tidningen den 26 februari 1957 och sändes samtidigt som föredrag i radio.

 

Den första reaktionen kom i DN, "min egen tidning". Jag avrättades med ett par rader på ledande plats som så vettlös att jag inte behövde bemötas.

 

I praktiken var mitt medarbetarskap i DN nu slut.

Jag fick aldrig mer några böcker att recensera.

De artiklar jag själv erbjöd tidningen blev alltid refuserade "- av omsorg om mitt eget bästa" som det hette.

 

Mindre än ett år efter bröllopet hade jag förlorat den inkomstkälla som vår ekonomi var byggd på.

Och eftersom "min egen tidning" offentligt hade tagit avstånd från mig blev jag fredlös i hela pressen.

Alla kastade sig över mig.

 

Det var inte helt oväntat. Pressen lever ju på sina annonser.

 

Vad som förvånade mig var kritiken från den leninistiska vänstern. Där fann man min reklamkritik ytlig och naiv. Det var borgerligt att kritisera reklamen, hela marknadsekonomin borde förkastas.

 

Jag tillbringade några år i Kina bland annat för att undersöka ett samhälle utan marknadsekonomi. Mina rapporter därifrån präglades i hög grad av den hungersnöd som blev resultatet av kollektiviseringen under Det Stora Språnget 1959-60.

 

Jag fick återigen kritik av leninister som bagatelliserade Stora Språngets negativa följder. Å andra sidan hade de naturligtvis rätt i att det inte var hungersnöd utan ökande välstånd som utgjorde den långsiktiga trenden i den kinesiska utvecklingen.

 

Den skarpaste leninistiska kritiken riktade sig mot tv� �nej� i slutet av Myten om Wu Tao-tsu (1967).

Frågan lydde på den tiden "är befrielse möjlig utan våld?"

 

Frågan tycktes förutsätta att befrielse var möjlig med våld. Men är det så säkert? Är det verkligen befrielse som kommer efter våldet?

 

Och utan våld? I Europa tillkämpade sig arbetarklassen politisk makt vid en tid när kapitalet fortfarande behövde arbetskraft. Den tiden är snart förbi.

 

I ett samhälle där robotar tillverkar robotar har kapitalet blivit självalstrande.

Allt större del av arbetskraften blir ekonomiskt överflödig och därmed maktlös. Jag skrev:

 

"Världsproletariatet är på väg att bli onödigt.

Stora delar av det är redan nu bara en belastning

För de små grupper av högpresterande och högkonsumerande

Vars ledare styr världen.

Här behövs inget pryderi.

ABC-vapnen har lärt oss att tänka rakt in i det otänkbara.

Tala om för mig vad som kommer att hända.

När större delen av mänskligheten blivit tekniskt och ekonomiskt överflödig.

På en gång upprorisk av hunger och ekonomiskt betydelselös.

Vad kommer då att hindra en slutgiltig lösning av världsproblemet?"

 

 

 

Av en underlig slump utkom Myten om Wu Tao-tzu samma dag som Che Guevara sköts ihjäl i Bolivia.

 

Jag bodde med hustru och barn på ett fridfullt hotell i Cochabamba. Plötsligt översvämmades stället av segerrusiga amerikanska officerare som firade Che Guevaras död.

 

Vi satte oss i bilen och hann fram till Vallegrande innan han begravdes.

 

Bönderna kom strömmande från den omgivande landsbygden. De kom till häst och till mula i mörka kläder och svarta hattar. De kom till fots och deras kvinnor hade långa svarta schalar.

 

Vad tänkte de? "Bönderna är ogenomträngliga som stenar", skrev Che i sin dagbok.

 

Ur radioapparaterna strömmar segermusik och triumfrapporter. Men i ansiktena i Vallegrande ser jag bara högtid, vemod, nästan saknad.

Det primitiva bårhuset har bara tre väggar. Che ligger på en militärbår med överlivet blottat och de smala axlarna framskjutna. Han verkar uttröttad men lycklig, som om han drömde inte om strid utan om kärlek.

De nakna fötterna är utan en skråma. De veka händerna ser ut att aldrig ha rört ett verktyg eller ett vapen. Sju grovkalibriga kulhål, varav ett i hjärtat, är borttrollade. Bara svaga blånader återstår.

Bredvid huvudet står en soldat på vakt. Den stadige bondpojken står och svettas, fastän skymningen redan är på väg och det är ganska kyligt i luften.

Medan svetten rinner från hans eget kraftiga brunbrända ansikte, torkar han sakta, nästan ömt den dödes panna med en vit näsduk.

 

Det var en stark upplevelse. Men den kunde inte förändra min analys av Che Guevaras revolutionära experiment i Bolivia.

 

Han försökte använda gerillakriget som strategiskt vapen, för kontinentala och interkontinentala syften. Han ville "skapa ett, två, tre Vietnam".

 

Men även en strategisk revolutionär måste, om han väljer gerillakriget som vapen, lägga sitt liv i böndernas händer. Och Che Guevara hade ingenting att erbjuda dem.

 

Han kunde inte dela ut jord; bönderna hade den redan. Han kunde inte nationalisera gruvor; det var också gjort, utan resultat. Han hade ingenting annat att komma med än ett stort krig.

Det kunde han förstås inte säga till bönderna i Vallegrande.

Han fick säga något annat.

Och han antecknade i sin dagbok att i djupet av sina ögon trodde de honom inte.

Det var därför han misslyckades.

 

Det här budskapet var inte vad den svenska vänstern, särskilt inte den leninistiska vänstern, gick och väntade på. Jag minns upprörda röster i telefonen:

 

- Sven har förrått revolutionen! Sven har förrått revolutionen!

 

Jag hade dragit slutsatser som inte stämde med den dåtida vänsterns förutfattade mening.

 

Jag har fortsatt med det.

 

Och därför gläder det mig särskilt att ta emot just Leninpriset.

 

Jag ser i det ett erkännande från den leninistiska vänstern.

 

Av en motståndare till Lenin och de flesta av hans läror.

 

Av en feministisk gråsosse som jag.

Sven Lindqvist

Jan Myrdal: Ära att få tala till Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg

15 april 2012

Det är en ära att i dag få tala till Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg. Mer än en ära, en glädje, jag har ju läst dem. Det bör sägas. När det är sagt vill jag ta upp något allmänt och grundläggande. Nu när dessa priser delas ut för fjärde gången börjar med namnen på pristagarna för första gången på länge en klart synlig samtida svensk samhällelig kulturell profil framträda:

Mattias Gardell, Roy Andersson, Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Sven Lindqvist, Jenny Wrangborg.

Den kulturprofilen blir som en utfälld solfjäder. Inte snäv, inte ideologiskt renlärig eller möjlig att sätta gängse etikett på. Dock just som en utfälld solfjäder med tydligt markerade gränser.

Att jag själv ser det specifika med denna i nuet på en gång breda och avgränsande svenska kulturprofil innebär inte att det jag ser därmed är allmänt och för andra giltigt. I vad mån det är så kommer så småningom att visa sig. Dock vill jag nu redovisa min syn.

En radikal och ställningstagande tvesynthet säger jag för att ta de stora orden först. Dialektisk insikt för att tala med med Hegel. Med honom inse både att det är lika omöjligt att ta språnget ur sin tid som att springa från sin skugga och att vi som människor skapar oss själva och det därmed blir oss möjligt ställa tillvaron på huvudet, på förnuftet; revolution kallas det.

Tag namnet på en av dagens priser: Robespierre-priset. Det ligger mer än två sekel av smuts och fördom över namnet men den som går till källorna kan själv läsa Maximilien de Robespierres demokratiska rättighetsförklaring från 1793.

Med dess paragraf 10 upphävde han den absoluta äganderätten i 1789 års förklaring. Den rätt som än i dag nyliberalt används för att bevara utsugning och monopolförtryck. Han skrev:

"Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen genom att förse dem med arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta."

Sjuka, arbetsoförmögna, gamla och föräldralösa barn skulle vårdas av samhället och samhället skulle stå för såväl den elementära som den högre utbildningen. Kostnaderna för allt detta skulle proportionellt efter förmögenhet betalas av samhällets medborgare. Slaveriet skulle avskaffas och rösträtten vara allmän.

Så formulerade Robespierre de grundprinciper som i Europa efter Andra världskriget blev kärnan i de reformistiska strävandena till social välfärdsstat.

De politiker och ideologer i våra länder som i yrket verkade för detta projekt erkände naturligtvis inte arvet från Robespierre. Troligen hade de aldrig läst honom. Nu försörjer de sig ju också mest med att nyliberalt avveckla det som i vårt land nyss kallades folkhem.

Men för den som förmår se stereoskopiskt, med djup, tvesynt alltså, framträder just den borgerliga vänsterns Maximilien de Robespierre på gott och på ont bakom de reformer folk hos oss kämpade sig till under nittonhundratalet.

Kämpade sig till var de viktiga orden. Det bestämmande dessa senaste femtusen år eller så av klassamhälle är inte (det i officiell epik och dikt och historieskrivning hyllade) handlandet uppe i toppen på samhällspyramiden utan hur skeendet drivs i basen. Båda årets pristagare har i sina arbeten konkret visat att det är underifrån - som Lenin skrev till Gorki – den stora översikten blir möjlig.

Jag var i Indien i februari - mars för att där lansera upplagorna på min nya bok: Röd stjärna över Indien. Till den indiska statens dubbelhet hör att jag erhöll visum för detta. Om än ett till en månad tidsbegränsat ett och att jag stod under ordentlig polisbevakning. Men i Dandakaranya-djungeln, Kolkata, Hyderabad, Ludhiana, Delhi var det en fråga mina värdar, naxalitledarna i djungeln, aktivister för politiska rättigheter, radikala studenter, indisk vänster från gamla ghadarpartister till maoister ville ha svar på:

– Hur ställer sig arbetarklassen, det arbetande folket och det som kallar sig vänster i de västliga länderna till de pågående koloniala och imperialistiska krigen?

Frågan var mig mycket svår. Fredsarbete och solidaritetsarbete i våra länder finns. Uppoffrande och ibland nästan framgångsrikt. Dock därbakom öppnar sig de stora och tunga frågorna; varav en avgörande ställdes vid inledningen till vår epok av imperialistiska krig:

Det var i augusti 1914 den dåtida europeiska folkliga framtiden bröt samman. Enhälligt hade den starkaste världsorganisation historien dittills sett – Arbetarinternationalen – på sitt extraordinarie möte i Basel 24 – 25 november 1912 i detalj analyserat det kommande kriget och representanterna från partier och fackliga organisationer världen över enhälligt antagit resolutionen om hur man skulle handla vid ett krigsutbrott för att omöjliggöra kriget och krossa det kapitalistiska system som gav upphov till det.

När det enligt teorierna tydligt förutsedda kriget två år senare blev verkligt då gjorde de som valts till ledare i denna International inte som de lovat i Basel utan de röstade för kriget och ledde sina väljare och medlemmar ut i skyttegravsdöden, massdöden. Det fanns då den hösten ytterligt få undantag – Lenin var en av dem.

Men varför detta massdödliga och totala moraliska sammanbrott? Den 3 mars 1915 påpekade Lenin (omtryckt i Gegen den Strom 1918) att de officiellt revolutionära i tyska riksdagen röstade för kriget för att 11 000 tyska socialdemokratiska funktionärer inte skulle förlora sin försörjning och partiet riskera de 20 000 000 Mark det hade i sina tidningar.

De döda dog av institutionella skäl; de dödades. Det de byggt upp till sitt försvar blev instrumentet för deras död.

Så har det visat sig fungera också fram i vår tid under denna de nya krigens tid. Det instrument Lenin själv sökte forma slog om och ledde till urartning och sammanbrott för en stat som dock förmådde stå Hitlertrupperna mot. Våra egna arbetarrörelseidkare, i Sverige som Norden som Europa, har dessa senare år heller inte kunna hålla sig när nya imperialistiska krig inletts, de ställer in sitt folk i ledet och skickar soldnärer. Vänster i våra länder är som tysk socialdemokrati under Första världskriget. Nu är den ju därtill inte ens medlemsfinansierad utan statsfinansierad.

E pur si muove. Dock rör hon sig. I vår livstid upplever vi hur imperiekrigen fortsätter men samtidigt bryter kolonialismen samman och stora folkliga motrörelser tvingar de i nedgången allt mer vildsint klösande imperierna till återtåg.

Dock därbakom en ohyggligare sanning; en som Sven Lindqvist arbetat med. Våra samhällen bygger på massmord.

I Indien tog jag två exempel. Det ena vill man - särskilt på så kallad vänsterkant - inte erkänna; det andra känner man inte till. Jag nämner dem nu i korthet. Från den internationellt övervakade Saaromröstningen 13 januari 1935 blev det tydligt att det tyska folket faktiskt stödde Hitler. 97,9 procent av de röstberättigade röstade. Av dessa röstade 90,36 procent för Hitler; för omedelbar anslutning till Tredje riket. Inte av okunnighet om Hitlerfascismens brott, de var uppenbara redan då, och inte av ideologiskt/psykologiskt konstiga skäl som nationalism och antisemitism utan av enkla materiella skäl. "Först kommer käket, sedan moralen."

Titta på tysk arbetslöshetsstatistik 1933 till 1938! Upprustningen för ett nytt krig gav folket bröd. Men mer än så! När Hitlertrupperna härskade över större delen av Kontinentaleuropa då pressades de härtagna ländernas folk allt djupare ner i armod för att hålla levnadsstandarden uppe för herrefolket. Därtill kom att de tyska soldaterna inte bara mördade och plundrade på order, de stal också för egen räkning. Bertolt Brecht beskrev detta i "Vad fick soldatens fru?" Ja efter alla godsaker från Frankrike och Danmark var det från Ryssland änkedoket hon fick. Eller som versen lyder i Jan Hammarlunds version:

"Säg vad fick soldatens fru
från det vintriga Stalingrad
från Ryssland fick hon ett änkedok,
ett begravningsdok och ett änkedok.
Det fick hon från Stalingrad"

Men inte blev änkorna medvetna för det! Och vad med de dödas kamrater? Den vanlige menige tysken i öster hade själv deltagit i de stora folkmordsbrotten, doppat sina händer i blod, blivit medskyldig. Av feghet inför de eventuella följderna stödde han Hitler. Därtill kom den starka tyska propagandan om hemliga vapen och den ytterligt välorganiserade nazistiska folkhjälpen för luftkrigets offer (läs Klemperers dagbok).

Hitler hade såvitt jag förstår vunnit seger i allmänna hemliga val i Tyskland ännu nyåret 1945. Något vi då av taktiska skäl inte sade. Nu när Tyskland åter dominerar kontinenten knips det mun än hårdare om den sanningen.

Det vi kallar vår västerländska kultur vilar på folkmord. Också jag har skrivit om det förr, tar här bara en fråga: Massmordet på de autochtona i Nordamerika. Nu talar jag inte om tjugo miljoner döda i Mexico, jag talar om massmordet på "indianer" i det som blev Förenta staterna.

Folkmordet fick sin juridiskt formella utformning när president Andrew Jackson undertecknade The Indian Removal Act den 28 maj 1830. Det gällde jorden. "Indianerna" hade då börjat med modernt jordbruk. Slavägarstaterna ville ha "indianernas" jord då deras egen bomullsodling sugit ut jorden till dess de i Georgia måst börja gå över till produktion av slavar i slavfarmer. Konflikten om denna jord blev intensiv och fortsatte in i inbördeskriget då  president Lincoln den 20 maj 1862 undertecknade den Homestead act som gav envar, vit eller färgad, som inte tagit till vapen mot Förenta staterna, rätt till "indianernas" jord.

Den lagen var progressiv. Den gav möjlighet för de från despotiernas Europa flyende få jord och frihet. Den skapade en klass av självständiga farmare. En av grundvalarna för ett republikanskt Förenta staterna i Nordamerika. Det är sant men sant är också att den var en folkmordslag som avslutades med massakern vid Wounded knee den 29 december 1890 då "indianernas" väpnade kamp nådde sitt slutliga nederlag.

Märk dikotomin. De från Europas despoti flyende nådde sin frihet genom det folkmord som sedan gav dem möjlighet att bilda stora socialistiska massrörelser i Förenta staterna från Första Internationalens tid fram genom segrar och nederlag  till de stora nederlagen de senaste decennierna.

Vi vet detta. Det är vår tid och vår värld. Men just i denna har vi att arbeta. Vi vet att vad man kunde kalla de våra hela tiden kämpat mot. Minns abolitionisterna på 1850-talet, minns det (fåtal) som med Marx stod upp för det indiska folkets rätt i vad britterna kallade "myteriet" 1857, minns den handfull som vägrade krigshysterien 1914 och tänk på sådana i dag som den grupp vilken nyss arresterades efter att fredligt sökt storma det i Europa som Asien krigande NATOs högkvarter i Bryssel.

Vi vet att det bestående blott är tillfälligt och att härskande sanningar med nödvändighet slår om i sin motsats. Makten av i dag är en papperstiger. Men papperstigrar har verkliga klor som ordförande Mao påpekade och kommer att använda dem vår tid ut och långt längre än så.

Men det finns en fara med de stora perspektiven. Det blir lätt att förenkla. Konsten är heller inte enkel. Vi kan tala om den litterära kampen mot krigets meningslöshet och betydelsen av litterära skildringar som Remarques På Västfronten intet nytt. Sedan läser vi Ernst Jüngers I stålstormen. Den skildringen av vidrig massdöd är än hårdare - och därtill litterärt långt mer lysande - än Remarque. Dock verkar den tvärtemot. Den brändes inte 1933. Hitler älskade den. Inte för att Jünger var nazist utan just för hans inspirerande skildring av dödens meningslöshet.

Och går vi till oss själva, utnyttjar jaget också i konsten då inser vi - eller drivs vi att inse - att vi själva styrs av starka krafter långt nere i personlighetsstrukturen. I bästa fall kan vi medvetandegöra oss - exempelvis ta Freud eller Reich eller någon annat teoretiker till hjälp. På trettiotalet gjorde flera av våra föregångare det. Själv kände jag både Erik Blomberg och genom Nic Waal Sigurd Hoel. (Läs Sigurd Hoels och Nic Hoels brevväxling!)

Vid snart åttiofem års ålder vet jag alltså att också jag styrts och styrs av känslovågor långt tyngre och kanske mörkare än dem jag kan höra beskrivas i välvilliga konsumentupplysande program som Ligga med P3 där jag kan få veta hur sperma smakar, hur flickor gör när de onanerar eller risken att få spansk krage om man har trång förhud. Våra verkliga passioner är mer komplicerade än så. Heinrich Mann skildrade ju inte "en tyranns undergång" genom professor Unrath år 1905 (filmen Blå ängeln kom 1930) utifrån enbart. Han skrev om sig själv och tog känslan ur det äktenskap han skulle ingå trettio år senare med Nelly. (Som förföljdes av den finare brodern Thomas och hans intriganta hustru.)

Medvetenhet har jag sagt. Visst. Men också insikt om att det finns starkt styrande krafter långt nere i personligheten. Om dem har inte bara Sven Lindqvist utan även jag - liksom så många, många andra av oss - sökt skriva.

Sammantaget anser jag allt detta skapar en kulturell profil av annat slag än den såväl officiellt som officiöst accepterade akademabla.