Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons (S) artikel på DN Debatt den 17 april om att "Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara" skulle kunna vara ett uttalande från två högerledare. Jag förstår att Löfven är populär inom Svenskt Näringsliv. Sedan Socialdemokraterna radikalt ändrade sin politiska färdriktning med början under 1980- och främst 1990-talet, har vi fått vara med om en klassresa långt tillbaka i tiden, fast i modern tappning, skriver Krister Lilja i Sala
Jag är tacksam att som 60-talist ha hunnit uppleva det solidariska samhället i Sverige och den fulla sysselsättningen under 1980-talet, då människor sögs ut i sommarjobb eller riktiga arbeten direkt efter ett 2-årigt gymnasium. Det samhälle och den breda välfärd som det tog arbetarrörelsen ett helt sekel att bygga upp, har raserats av samma rörelse på mindre än ett kvartssekel.
Det permanentade massarbetslöshetssystem som Socialdemokraterna bidragit till genom EU-anpassade och krisskapande åtgärder har under 20-talet år gjort att arbetsgivarna har gått igenom en enorm attitydförändring. På 1980-talet fick man som arbetssökande höra att "du får lära dig det du behöver när du kommer hit". Idag lär det visst ta ca 30 sekunder för en arbetsgivare att gå igenom ett CV innan ansökan hamnar i papperskorgen bland hundratals andra.
Det är en omöjlighet med den nyliberala EU-politiken att alla människor i Sverige ska kunna skapa sig ett gott liv på inkomster genom arbete. Ett av EU:s grundsyften är att få arbetarklassen att konkurrera ut sig själv, därav den fria rörligheten på arbetskraft. Lönerna för låg- och medelinkomsttagare har dumpats genom en kraftigt ökad produktionstakt till kanske hälften eller en tredjedel under fackens överinseende. Arbetets värde har blivit så lågt att de som arbetar blir sjuka av stress, samtidigt som hundratusentals arbetslösa kanske blir sjuka av oron över att inte kunna försörja sig, sedan a-kassan rivits ner av Socialdemokraterna.
