POPULÄRMUSIK. Rebecka Törnqvist och Norrbotten Big Band bjöd på välgjord populärmusik när de spelade i Umeå.  

Storfrämmande i Studion på torsdagskvällen, 300 personer sorlar förväntansfullt innan sångerskan Rebecka Törnqvist och Norrbotten Big Band äntrar scenen. Bill Olsson från Föreningen jazz i Umeå hälsar välkommen och utlovar ”existentiell pop”, snarare än jazz i vanlig mening.
Visst, Rebecka Törnqvist ger sig inte ut för att vara jazzsångerska, utan rör sig den här kvällen i en tradition som vi sällan får höra prov på nuförtiden: välgjord populärmusik, storslaget producerad och med välljudande arrangemang. Hennes röst har en mycket egen, syrlig mässington och från jazzen har hon åtminstone hämtat en gestaltningsförmåga som kan ge även rätt banala texter en viss trovärdighet. Men allt verkar vara noga instuderat.

Johan Lindström och bandets musikaliske ledare Håkan Broström har skrivit alla arrangemang och de har ofta en ganska dov brassklang, gärna parat med flöjt- och klarinettstämmor i träblåset. Genomgående mycket välspelat, men till slut litet enahanda; speciellt om man minns orkesterns mer äventyrliga framträdande med Josephine Lindstrand vid fjolårets jazzfestival.

Lyckligtvis finns det fina solister i orkestern som kan öppna upp arrangemangen. Det blir inga längre utflykter, men trumpetaren Dan Johansson, som är en lyriker med helt egna versmått, får i alla fall sträcka ut ett par gånger, liksom tenoristen Karl-Martin Almqvist, en bredbent historieberättare som alltid går rakt på pudelns kärna. Frågan är ändå om inte pianisten Kalle Bagge tar priset med ett själfullt, jordnära solo i Sonny Clarks anda.
När slutet av kvällens enda långa set närmar sig får bandet äntligen kasta förtöjningarna i ”No bait” och svänga loss ordentligt i klassisk storbandsstil. I extranumret ”Sweet Alouette” återskapar Törnqvist sedan med fingertoppskänsla rena sista-dansen-stämning à la 1940/50-tal.
Existentiellt? Nja, jag associerar nog mer till Ulla Billquist än Juliette Greco.

GUNNAR WIKLUND