Vigseln mellan Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling kommer att äga rum lördagen den 19 juni 2010 i Storkyrkan i Stockholm.
Enligt samstämmiga uppgifter från alla, vilka vinner sitt levebröd genom att upprätthålla allmänhetens engagemang för monarkin, befinner sig detsamma på topp. Av detta skäl har även FIB beslutat att införa en stående spalt för kungafjäsk, men lovar samtidigt högtidligen att den redan före nästa nummer skall läggas ner.
Titlar har alltid varit viktiga när det gäller kungahuset. Prinsgemålen skall enligt Hovet få titeln Prins Daniel, Hertig av Västergötland. Det är bra att man i god tid har strävat att undvika framtida oklarheter. Rapparen Ken råkade nämligen härom året riktigt illa ut, bara genom att ställa frågan: ”Om Carl Philip blir kung – vilken titel skall Peter Jöback då få?”
Frågan ansågs så kränkande, att inte ens kvällspressen ville återge den, antagligen emedan den kunde ha tolkas som ett uttryck för misstro angående det svenska hovets och statens historiskt tidigare väl dokumenterade förmåga att till allmän belåtenhet lösa liknande och än mer delikata spörsmål.
Till undvikande av sådana fataliteter i en eventuell framtid har hovet satt Daniel Westling i den kungliga skolbänken. Sedan januari i år deltar han i ett program, där han enligt Hovet ska fördjupa sina kunskaper om ”de ceremonier och det kulturarv som är förknippade med monarkins historia”. Det framgår inte, men kan förutsättas, att den tilltänkta makan kommer att få motsvarande utbildning beträffande de ceremonier och det kulturarv som kännetecknar medelklassen i Ockelbo.
Vi vill för vår del inte betvivla Hovets pedagogiska kompetens i dessa ämnen, men anser icke förty det i detta sammanhang angeläget att efter förmåga ytterligare bidra till prinsgemålens utbildning genom en snabbkurs i Bernadotteska äktenskap.
Karl XIV Johan (Jean Baptiste B. 1763-1844) var före detta buksvåger med Napoleon och den första Bernadotten på tronen. Karl Johan gifte sig 1798 med Désirée Clary, som fått respass av den blivande kejsaren, och därefter hade hunnit med ytterligare en förlovning, innan Jean Baptiste kom till skott.
Sverige var för den importerade bruden pest, varför hon redan 1811 inte stod ut längre, utan återvände till Paris. Hon stannade där i elva år, levde loppan i hovkretsar och hade bland annat ihop det med Hertigen av Richelieu. Som tröst fick hon vid återvändandet 1823 nöja sig med Richelieus porträtt, som hon intill döden förvarade under kudden. Drottningen hade outsägligt tråkigt på slottet, vilket medförde att hon med tiden blev ganska fet. Hon sov mest hela dagarna men tog då och då som motion en åktur i landå på borggården.
Kungen tröstade sig å sin sida med framgång, framför allt med älskarinnan Henrietta Mariana Charlotta Koskull.
Karl Johans son, Oscar I (1799-1859) avsattes redan två år före sin död, enligt oförsynta bedömare på grund av syfilisgalenskap, även om hovets obducent svor på att det var en hjärntumör. Oscar åstadkom, trots sin fysiska svaghet, sex barn med sin hustru sedan 1823, Josefina av Leuchtenberg. Det var till Oscars ära som C.V.A. Strandberg i Kungssången kvad: ”...Var honom trofast och hans ätt /gör kronan på hans hjässa lätt / och all din tro till honom sätt / du folk av frejdad stam! ”
Det här med att vara trofast mot Bernadotterätten skulle måhända för all framtid ha ställt undersåtarna inför så komplicerade problem, om inte de flesta av oss tack och lov hållits ovetande om detaljerna. Tillsammans med sina kända älskarinnor, Emilie Sophie Högqvist och Gustava Charlotta Jacquette Aurora Gyldenstolpe avlade nämligen Oscar I sammanlagt ytterligare trenne oäktingar. Detta utspelades vid den lyckliga tid då HIV ännu inte var uppfunnet och då även en avlagd kunglig mätress stod högt på äktenskapsmarknaden.
Frun hade det inte så lätt och fick mest förströ sig med religion och välgörenhet. Inom katolska kyrkan i Sverige utredde man i början på 2000-talet därför hennes helgonrykte, en nödvändig förutsättning för att kunna inleda en kanoniseringsprocess. Enligt porträtten blev även hon med tiden ganska fet.
Oscar I:s äldste son Karl tog över tronen.
Riksbetäckaren Karl XV (1826-72) blev känd för att inviga järnvägar och därvid samtidigt göra damerna runt demsamma med barn. Han var sedan 1850 gift med Lovisa av Nederländerna, som var tålig och huslig, men inte så framåt. Drottningen tröståt sannolikt, varför förklarar att även hon med tiden blev ganska fet. Karl fick med första älskarinnan Hanna Styrell dottern Ellen. Josephine Sparre var hovfröken hos drottningen, men agerade i alla avseenden dag och natt mera än Lovisa som drottning, vilket tydligen var ett så betungande arbete att Josephines kusin Sigrid tidvis måste bära den kungliga bördan. Karl hade mot slutet ett förhållande med Wilhelmine Schröder, som han köpte en våning åt för att, som han sade, (likt långt senare Lennart Geijer) diskutera spiritism och existentiella frågor med henne. Det exakta antalet utomäktenskapliga barn är i den rörlige Karlens fall av förklarliga skäl outrett.
Ingen son, avlad i äkta säng, som kunde överta kronan fanns dock, när den (av alla järnvägsinvigningar?) utmattade kungen lades i en för tidig grav, varför tronen 1872 övertogs av brodern Oscar II (1829–1907), som gärna poserade i amiralsuniform och skrev gravt pekorala dikter till Flottan under pseudonymen Oscar Fredrik. Dikterna fick översvallade recensioner av alla, som visste vem skalden var, utom av surkarten Strindberg, som inte låtsades veta.
Oscar var gift med Sophia av Nassau, som inte var någon muntergök, men som sig bör fick trösta sig med religion och välgörenhet och som, även hon, med tiden blev ganska fet.
Liksom brodern hade Oscar II många damer vid sidan av den alltmer frustrerade drottningen, vilken under makens förhållande med skådespelerskan Magda von Dolcke lämnade landet av ”hälsoskäl”. Altångerskan i Kungliga operans kör, Marie Friberg, blev mor till två kungliga söner, vilka under en tid bodde med henne i ett hus på Kungsgatan, som kungen omtänksamt hade låtit bygga. När driften ändå blev honom för stark kunde han styrka sig med Sveriges största privata pornografisamling.
Fröken Florence Stephens på Huseby ansåg sig under hela sitt liv vara frukten av förbindelsen mellan kungen och mamman, Elisabeth Kreuger, som en gång på 1880-talet varit hovdam. Sant eller inte, men Carl XVI Gustaf har nyligen, i landets intresse och inför dotterns stundande bröllop, förlängt sekretessen kring kontrahenternas brevväxling, som skulle ha gått ut 2009.
Sonen, Kronprinsen, från 1907 Kung Gustav V (1858–1950) gifte sig 1881 med Victoria av Baden, vilken, liksom sin sonsonsondotter och namne var intresserad av militära frågor, men också av uniformer (och de män som fanns i dem), av disciplinära frågor och av reaktionär politik. Änkedrottningen Sophia ångrade, likt sonen och resten av befolkningen, sin tidigare rekommendation av Victoria som svärdotter.
Redan från början av 90-talet förklarade Victoria för sin älskare nummer två, den livslångt trogne Axel Munthe, att hon knappt stod ut med att se Gustav, och att hon drömde om skilsmässa. Kungaparet separerade dock först efter världskriget permanent och Victoria levde resterande tid i Mussolinis Rom. Kanske var detta anledningen till att hon inte blev lika fet som föregångarna.
Orsaken till osämjan var, förutom Victorias vänsteraktiviteter, sannolikt kungens avvikande sexualitet som normalt, fram till 1944, kunnat ge två års fängelse. Det var därför ett statsintresse att till priset av minst 125 000 kronor i dåtidens penningvärde, samt så småningom av en rad grava rättsövergrepp, dölja den. Gustavs irreguljära sex var dock inte enbart riktat mot män och gossar. Handlingarna är på grund av sekretess inte tillgängliga, men Gustav utpekas som far till minst två utomäktenskapliga barn, vilket kunde tyda på detta.
Alltsedan Vasatiden hade bland Sveriges statsöverhuvuden innehavet av många frillor (av skilda kön) snarast varit ett statusobjekt, vittnande om allmän potens. Det var det Ernst Wigforss syftade på, när han, sent omsider, informerades om Gustavs kostsamma äventyr med Haijby: ”Vid hans ålder? Så vital!”
Första Världskriget medförde att fyra kejsardömen och en rad monarkier för alltid försvann, och att de resterandes status devalverades. Överdåd i liv, och inte minst i leverne, blev för lång tid framöver inte längre en merit för kungarna.
Redan på Gustavs V:s tid började sekretessen tätna kring bernadotterkungarnas sexuella eskapader. Åtminstone synbarlig äktenskaplig trohet började i den senviktorianska eran bli inne.
Därför är studiet av sentida bernadotterkungars äktenskap föga upphetsande. Allt vad som finns noterat på Gustav VI Adolf och hans två hustrur är på sin höjd att han skulle ha ett, högst två, barn på bygden. Beträffande sonsonen, som numera regerar, handlar skvallret mest om vad han inte har. Till exempel en överlägsen begåvning.
Men Internet har skapat nya möjligheter för kungahus att lägga ut dimridåer – numera handlar det inte om att undertrycka skvaller, tvärtom att befrämja en lagom nivå av detsamma. Eventuella sanningar försvinner därvid i mängden, och intresset för monarkin upprätthålls, även då de kungliga måst lämna politiken för att istället försörja sig som en del av populärkulturen.
Denna historielektion är ägnad att förmedla vad Prins Daniel, Hertig av Västergötland i egenskap av äkta make till ett statsöverhuvud av den bernadotteska ätten kan förvänta sig av sitt äktenskap. Det finns nämligen inget belägg för att prinsgemåler eller andra ingifta i huset kommer att ha det roligare i framtiden än vad deras föregångare haft.
Den som förmår lära av ovanstående historia borde lägga benen på ryggen. Daniel Westling har sagt att han har två intressen i livet: Hälsa och entreprenörskap. Det är numera framför allt hans egen hälsa som behöver vårdas. Och affärer begriper han dig inte på – han blir bara lurad, och blir på sin höjd en ny Prins Carl Junior eller en Prins Bernhard av Nederländerna. Monarkin erbjuder honom bara ett rivningskontrakt.
Om vi vore han, skulle vi åka hem till Ockelbo och skaffa oss ett hederligt arbete, om där finns några kvar. Än är det inte för sent!
Fast, egentligen skiter vi i vad han gör.
