Många ur den generationen ligger nu på äldreboenden. Deras tid närmar sig sitt obönhörliga slut. Efterkommande generationer – alltså du och jag – är skyldiga dem mycket, inte minst respekt och tacksamhet.
Hur har de det då på hemmet? Är vården bra? Trivs de under dessa sina sista år i livet? Ger vi våra gamlingar ett värdigt och innehållsrikt slut?
Varje gång man ställer den här typen av humanitära och självklara frågor – vi ligger där snart själva, dessutom – så är det genast någon som med vass röst och pressveck i de kalla ögonen säger samma ord: Pengar! Det handlar om pengar.
Personligen har jag litet svårt för grundinställningen – den moraliska hållningen – att man ska kunna mäta mänskligt liv och medmänsklighet i finansiella termer, men självfallet är vården även en fråga om ekonomi. Våra politiker har under de senaste åren frejdigt sålt ut det ena äldreboendet efter det andra. Carema Äldreomsorg heter ett bolag som är verksamt över hela landet. Den exakta siffran, uppger deras informationschef Elisabeth Frostell efter att ha fått leta en bra stund då det dagligen sker nya övertaganden, över hur många äldreboenden och servicehem de driver är i dagens läge 132 stycken – varav 39 stycken är servicehem.
Att privat vård skulle vara sämre vård, tror jag inte är en orubblig sanning, lika litet som jag tror att påståendet att den offentliga vården skulle innebära sämre vård är sant. Men om vi utgår från politikernas perspektiv, att vård kostar pengar, så följer ju automatiskt att vård som kostar är bättre vård än billig vård. När då Carema tar över våra äldreboenden, och sköter verksamheten som ett vinstdrivande företag, blir frågorna uppenbara.
Om en verksamhet plötsligt ska skapa vinst måste ju pengarna tas någonstans ifrån. Carema har bland annat löst det genom att drastiskt dra ner på personalen. Och drar man ner på en personalstyrka, som redan går på knäna, så inte blir vården bättre.
De gamla får ligga längre i väntan på toalettbesök. De som måste vändas på för att lindra plågorna från liggsåren får ligga längre med sina smärtor. De som måste få hjälp att äta får vänta längre så när de väl får äta så har maten kallnat. De förvirrade och dementa får inte längre höra lugnande röster eftersom personalen – till sin förtvivlan – inte hinner sätta sig ned och prata med dem.
Carema Äldreomsorg AB är ett bolag som ägs av ett annat bolag som heter Ambea AB. Och Ambea ägs i sin tur av ett bolag som heter Triton. Och Triton är inte ett bolag som drivs av humanitära intressen, det är en sak som är säker. Triton är ett riskkapitalbolag, för övrigt skrivet i skatteparadiset Jersey.
Hur är det möjligt att svensk åldringsvård kan vara så oerhört lukrativ att ett gigantiskt och globalt verkamt riskkapitalbolag tycker det är värt och lönsamt nog att driva verksamheten?
De som byggde landet, skrev jag. Nu går deras skattepengar, inbetalade under ett helt liv av hårt arbete, till ett anonymt bolag på Jersey, i stället för till den vård och omsorg de behöver och är värda efter ett långt liv.
Är det verkligen bara jag som tycker att det är vansinnigt? Att det rentut sagt är skändligt, en skam för vårt land?