F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
|
Vänstern innebar i mitt fall Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Jag var en hängivet, ja enfaldigt, pliktmedveten medlem. Av uppfostran och tradition var jag inställd på att göra allt ordentligt, så även det som i SKP kallades säkerhetspolitik.Föreställningen om att alla telefoner var avlyssnade präglade oss totalt. Hur krångligt detta gjorde livet kan säkert en nutida läsare tänka sej. Redan på sjuttiotalet var telefonerandet en oundgänglig del av vardagen. Jag grubblade över om min eventuella SÄPO-registrering kunde innebära problem för icke-partimedlemmar som jag ringde till. I viktiga ärenden gick vi till en telefonkiosk. Om man ändå ringde hemifrån till någon partikamrat pratade man kryptiskt om olika företeelser. Ack hur lätt måste inte SÄPO ha genomskådat de klantiga försöken att förklä verksamheten. Om de nu verkligen satt och lyssnade.En annan knepig situation var redovisning av bössinsamlingar. Detta var inte insamling av vapen till den väpnade revolution som SÄPO trodde stod för dörren. Nej, vi samlade in penninggåvor från kända och okända personer, vilka klämde ner kopparmynt, tioöringar och en och annan sedel i våra insamlingsbössor. När pengarna skulle sättas in på postgiro gällde det att inte skriva sitt riktiga namn och adress på inbetalningskortet. Denna rädsla fanns till och med bland FNL-arna som samlade in pengar till Vietnam.Jag har nästan inga fotografier från en följd av år på sjuttiotalet, i alla fall inga från mitt vänsterliv. Ändå var möten, demonstrationer och vardagligt politiskt arbete en stor och viktig del av mitt liv. Min telefonbok såg bitvis mycket egendomlig ut, med sina misslyckat krypterade namn. Jag var som sagt en mycket plikttrogen kamrat. Långt senare kunde jag beklaga att jag förlorat kontakten med olika trevliga personer eftersom jag bara kände dem under deras täcknamn inom SKP.Mycket humor uppstod naturligtvis som en följd av föreställningen om det allt övervakande SÄPO. Bland mina ungdomsvänner fanns ett radarpar på den lägre humorns stubbåkrar. T och V brukade med ett försåtligt flin krydda sina telefonsamtal: "och nu något för er på SÄPO" - och så klämde de iväg en rap eller en prutt. V och hans familj var flyktingar från ett östland, hans pappa, som hade en hög position, jagades efter avhoppet till Sverige av säkerhetsfolk från ursprungslandet. Fascinerande nog blev alltså sonen vänsteraktivist och registrerades förmodligen av SÄPO.För mej personligen har aldrig den sannolika registreringen inneburit några problem. Jag fick visserligen aldrig göra min civilförsvarstjänstgöring, men som bildkonstnär har jag aldrig haft några större problem med inställda beställningar från försvaret. Jag har till och med en gång sålt ett grafiskt blad till utsmyckning av ett regemente. Då har den andra mera subtila registreringen varit ett större hinder. Inom kulturlivet var länge vissa vänsterorganisationer mera gångbara än andra. Vilket t ex påverkade hur folk valdes ut till olika konstprojekt. Detta går naturligtvis aldrig att belägga. Men jag ska villigt erkänna att det vore kul att få läsa en avhoppares rapport från någon kulturredaktion eller institution.När vi som var aktiva i olika vänsterorganisationer pratade med andra människor om SÄPOs registrering möttes vi av misstro. Vi blev betraktade som överspända, som om vi trodde oss viktigare än vi var. Sånt som hemlig polis finns inte i Sverige. Inte ens IB-affären ändrade på detta. När nu SÄPOs detaljerade bokföring av folks förehavanden rullas upp borde det vara lätt att triumferande utbrista: Vad var det jag sa!Konstigt nog infinner sig inte denna triumfatoriska känsla. Framförallt beror det på att detta inte är något nytt. Det är som med "avslöjanden" om tvångssteriliseringarna - detta visste vi redan för åratal sedan. Många har hela tiden misstänkt att folk registrerades på grund av sina åsikter, men vi har aldrig haft några belägg för våra misstankar. För min del infann sig redan under IB-affären 1973 insikten att Sverige inte skiljer sig mycket från andra länder. Staten har en skitigt byk undanstuvad i garderoberna. De senare årens trakasserier från SÄPO mot olika flyktingar har bara spätt på den insikten.
 |  Var vänstern farlig? |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
