F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
   |
En hopplös spiral av ömsesidig misstänksamhet som borde utredas. För frågan är vad som skadat demokratin mest - den gamla vänstern eller säkerhetstjänstens agerande.I augusti tre år senare muckar jag från artilleriets kadettskola i Jönköping. Jag hade ingen lust att gå tillbaka till universitetet. Oväntat erbjöds jag av Försvarets Forskningsanstalt ett korttidsuppdrag (4 månader), vilket betydde att hösten var räddad och jag fick tid att ordna min försörjning. Uppdraget ingick i ett projekt som skulle studera samhällsekonomiska effekter av förbandsnedläggningar. Jag kom överens med arbetsgivaren om lön och andra villkor (arbetet skulle förläggas till offentliga arkivinstitutioner, således inte i FOA:s lokaler), och i ansökan till personalkontrollen angavs särskilt att forskningen skulle bedrivas endast med hjälp av öppna, icke-sekreta källor. Det kom kanske inte som en överraskning att personalkontrollen förhindrade anställningen - jag hade visserligen haft tillgång till sekretessbelagt material under tiden på KadS, å andra sidan måste mitt namn ha varit känt från flera öppna samtidskällor. Alla visste att övervakning av personer med misshagliga åsikter pågick. Flera i min omgivning hade drabbats av liknande forskningsförbud. Man kunde se tämligen osentimentalt på detta eftersom det på något sätt ingick i kalkylen. Det var ett risktagande men också en bekräftelse. Det enda som förargade mig var att jag samtidigt hade tackat nej till FN-tjänstgöring. Och nu gick jag utan jobb.Än sen? Två ungdomserfarenheter. Framtiden var ännu oviss och jag tillhörde en gynnad generation. Uppbrottet var ett svar på den obrutna tillväxtens möjligheter, ideologin kunde aldrig hantera dess sammanbrott. Mitten av 70-talet blev för många en omprövningarnas tid. Retoriken var falsk, hotbilderna groteskt överdrivna. Sovjetunionen hade påbörjat sin nedgång som supermakt. Aktivismen var av den fridsammare sorten och lyckades aldrig slå rot i folkdjupen. De flesta vänstermänniskor jag lärde känna var övertygade demokrater, några var intelligenta galenpannor, ett fåtal tillhörde en misslyckad sump av dagdrivare och diversearbetare som använde en omåttligt stor del av sin tid åt att läsa Peking Review och Klassekampen. Stod rikets säkerhet någonsin på spel? Var den demokratiska samhällsordningen verkligen hotad av undergrävande verksamhet? Sommarlägret i Oslofjorden innebar för mig ett uppvaknande, väl inte så mycket ur revolutionära förvillelser som ur intellektuell torftighet och analytisk oförmåga. Men var torftigheten och oförmågan ett brott, och fanns de i så fall inte också på annat håll, förvillelserna med? Det var "ikke fare for neseblod engang", skriver statsvetarprofessorn Thomas Chr Wyller om motiven till den illegala övervakningen av norska marxist-leninister på 70-talet och framåt ("Rikets sikkerhet - og demokratiets". Nytt Norsk Tidsskrift 3:1997).Misstankar föder misstankar. I Norge begick säkerhetstjänsten och dess uppdragsgivare uppenbara lagbrott i avlyssning och registrering av AKPml-are och andra politiskt misshagliga element. Den fullt berättigade misstanken att verksamheten försiggick fick de misshagliga att överdriva hotet mot deras egen säkerhet och en politisk kultur av hemlighetsmakeri och ränksmideri uppstod. Säkerhetsbegreppet politiserades, skriver Wyller, och varje opposition mot den säkerhetspolitiska huvudlinjen - Nato-medlemskapet, t o m EEC-anslutningen som aldrig blev av - kunde stämplas som "landsförrädisk". Den politiska debatten perverterades, demagogin flödade och uppgörelsen med för demokratin väsensfrämmande åsiktsriktningar försvårades. Övervakarna av den demokratiska samhällsordningen gjorde sig själva till ett hot mot demokratin och medborgarsamhället, och den "revolutionära misstänksamheten" fick bara mera vatten på sin kvarn. Riktigt så långt gick det väl inte i Sverige - tror vi oss veta. Övergreppen mot misshagliga tycks också ha varit av det mera fridsamma slaget här. (Att få ett forskningsuppdrag är ju ingen mänsklig rättighet precis.) Men så länge vi inte vet är det rimligt att anta att den demokratiska statens säkerhetsorgan har varit mera till harm än till gagn för medborgarnas beskydd och för demokratins egen säkerhet. Också i Sverige.Det vore åtminstone angeläget om den misstanken kunde undanröjas.
|
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
