FiB/K 11-12/97 IB, SAP och SAPO

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

När IB-avslöjandena kom blev jag till att börja med inte så förvånad. Det vill säga, förvånad var jag naturligtvis över verksamhetens omfång, över utrikesspionaget, kamouflagebolagen och den stora apparaten.

Att en sådan stat i staten kunnat existera under så lång tid hade jag varit naiv nog att inte tro.

text Hans O Sjöström

et som inte var nytt för mig var inrikesspionaget, åsiktsregistreringen och infiltrationen i olika organisationer. När jag var med i socialdemokratiska studentförbundet och partiet hade jag sett alltihop på nära håll. Vad jag däremot inte hade sett var hur stort det hela var och hur det hängde ihop. Men för mig var det jag kände till obehagligt nog.

I början av sextiotalet skulle Kelvin Roberts från Trinidad utvisas. Han bodde då i Uppsala. Vi drev kampanj för att han skulle få stanna och på utlänningskommissionen fick någon av oss fram ett papper om honom. Där stod det att LO:s internationelle sekreterare Birger Viklund genom CIA:s kontaktman på amerikanska ambassaden, Jorma Kaukonen (ej att förväxla med rockgitarristen med samma namn), fått veta att Roberts var kommunist och allmänt subversiv. Därför ansåg LO att han borde förpassas ur riket.
I socialdemokratiska studentklubben i Stockholm pågick ständiga strider. Under förevändning att man ville hålla rent åt vänster uteslöts till exempel Irene Matthis, som också var medlem i Clarté. Andra som tvangs att välja mellan Clarté och socialdemokratiska studentförbundet var exempelvis Gunnar Ågren, Bosse Hammar, Svengöran Dahl, Magnus Brohult och Ola Sunesson. De utsattes under många år för systematisk kontroll. De - och andra medlemmar i studentklubben - fotograferades och registrerades när de marscherade mot atomvapen, när de uttalade sig på klubbens eller studentförbundets möten eller i andra sammanhang.

Själv debatterade jag 1964 på Clarté i Stockholm med Bosse Hammar om förhållandet mellan socialdemokratin och Clarté. Anledningen till att just jag hade inbjudits till mötet var att jag i clartékretsar, betraktades som "vettig", dvs inte som rabiat antikommunist. Den uppfattningen delades säkert av IB:s hejdukar inom SAP. En av dem, Ingemar Engman (sedermera grå eminens på försvarsdepartementet) satt i en vrå och antecknade allt jag sa i en anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar.

1963 kom det till direkt konfrontation mellan studentförbundet och SSU:s ledning. Då hade Bernt Carlsson (sedermera generalsekreterare för den socialdemokratiska ungdomsinternationalen IUSY, för socialistinternationalen och därefter internationell sekreterare i SAP, hög FN-tjänsteman och slutligen omkommen i en flygexplosion ovanför Lockerbie i Skottland) gått omkring på en skandinavisk socialdemokratisk studentkonferens och förtalat de andra deltagarna från Sverige för att de skulle vara kryptokommunister. Han uppmanade delegaterna från andra länder att inte lyssna på svenskarna.

Då begärde studentförbundets ordförande Gustav Persson ett sammanträffande med både SSU:s ledning och partiledningen för att få stopp på spioneriverksamheten i förbundet. Sten Andersson, Ingvar Carlsson och Sture Ericson - den som var den som gav order till Bernt Carlsson och Ingemar Engman - lovade att verksamheten skulle upphöra. I slutet av sextiotalet lades studentförbundet ner, med partiets välsignelse.

Under Russelltribunalen [1967 mot USA:s krig i Vietnam. Red. anm] i Stockholm gick Bernt Carlsson och Pierre Schori på samma sätt omkring och spred motpropaganda genom viskningsmetoden och samlade in uppgifter om deltagarna med hjälp av en del av dem och en del medhjälpare vid tribunalens stab.

Den verksamhet som IB bedrev inom arbetarrörelsen var alltså inte speciellt hemlig. De flesta kände till den, och den typ av medveten ryktesspridning som Bernt Carlsson sysslade med var inget ovanligt. I hans fall höll den sig åtminstone på det politiska planet. I ett annat fall fick jag själv höra om en påstådd kommunist att hans egentliga problem här i livet var att han inte kunde få utlösning. Under IB-affären berättade Ebbe Carlsson vitt och brett om Håkan Isacssons dåliga ekonomi och alla hans påstådda "handlån".

Man kan alltså knappast påstå att IB och andra övervakningsorgan uppträdde diskret. De flesta som sysslat med solidaritetsarbete i en eller annan form, med fredsrörelsen eller kärnvapenmotståndet hade sett Knislund och Knaslund i aktion i decennier. Som Jan Guillou skriver i sin roman Det stora avslöjandet talade de flesta journalister om det långt innan IB-avslöjandet kom, men ingen enda tidning skrev något förrän 1973 fast de hade kunnat få en stor del av informationen direkt från sina redaktionschefer och chefredaktörer, av vilka de flesta var insyltade. Det var i stället de som stoppade all publicitet kring övervakningsverksamheten. Carl Slättne gjorde 1973 en film för TV som bland annat innehåller en mycket avslöjande intervju med Expressens dåvarande redaktionschef Olle Petrini. Tror ni att den har visats?

Det finns mycket att säga om IB. Jag har nöjt mig med att ta upp aktiviteterna inom arbetarrörelsen, någonting som inte bara skedde med partiledningens goda minne utan något som både den och ungdomsförbundets ledning aktivt deltog i. En rörelse som lägger ner så stor tid och kraft på att spionera på sina egna medlemmar måste någon gång tvätta sin byk offentligt och ordentligt annars är det lika bra att den tynar bort ännu fortare än den just nu är i färd med att göra.

Hans O Sjöström är översättare och författare. 1987 gav han ut "Klassens ljus"
om den nuvarande socialdemokratiska makteliten. Han satt i FiB/K:s styrelse
i flera omgångar under 1970- och 80-talet.

Var fibbarna säkerhetsrisker?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n