F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    En förnuftig säkerhetstjänst borde
    insett vårt viktiga renhållningsarbete

    IB-affären brakade loss under de första dagarna i maj 1973 med att Folket i Bild/Kulturfront nr 9 kom ut. FiB/K bevisade för oss aktivister att tidningen var det alternativ som behövdes för att komma större sanningar på spåren. Vi blev en viktig grupp i Umeås politiska liv. Det var ett slags politisk fest.

    text Knut Lindelöf

    På styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola höll jag mitt första anförande bland kända journalister och författare. Jag rapporterade om läget i Umeå och använde just begreppet "politisk fest" och läxades upp för mitt ordval av en frustande allvarlig aktivist från Uppsala. Denne klargjorde allvaret i det politiska läget, på gränsen till polisstat och jag fick då en första kontakt med det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som aldrig haft någon avgörande betydelse.

    Lördagen den 17 november 1973 höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi åkte dit i tre bilar från Umeå för att starta en FiB-grupp. En kontaktperson på platsen hade satt upp affischer om att FiB/K skulle hålla möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande. Jag blev tvungen att en halvtimme före mötet krafsa ihop några passande fraser.
    Vårt främsta politiska krav var en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. Våra värsta motståndare var r-arnas och trotskisternas studentorganisationer, som överallt där vi argumenterade för kravet beskyllde oss för naivitet och borgerliga illusioner.

    För att slippa ifrån dem bildade vi en IB-kommitté och fick med kulturpersoner från en betydligt bredare krets än studentvänstern. R-are och "trottar" gick emellertid med även där och pratade sönder möten, tills de nytillkomna tröttnade. Men vi arrangerade breda demonstrationer, som drog mycket folk innan det ebbade ut.
    Efter avtjänat fängelsestraff kom Jan Guillou till Umeå för att tala om IB-affären. Nu ska dom få, tänkte jag. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi njöt och väntade på de vanligaste invändningarna från de mest tjatiga rödmullorna. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.

    Visserligen hade en televerkare berättat för grannen att det var något konstigt med våra telefoner, men jag trodde inte riktigt på att vi var övervakade. Om så ändå var fallet var det inget att skämmas för. Vi gjorde allt det där som folkrörelserna (arbetarrörelsen) hade slutat med och som tokvänstern (marxiststencilisterna som Myrdal så träffande benämnde dem) föraktade med stor glöd. Vi sysslade inte med brottslig verksamhet. Vi bekrigade tokvänstern med demokratiska metoder, den vänster som blev till Baader Meinhoff och röda arméfraktioner i andra länder. En förnuftig säkerhetstjänst borde insett vårt viktiga renhållningsarbete. Men visst var vi säkerhetsrisker i den meningen att vi hotade makthavarnas säkerhet. Regeringen och socialdemokratiska partiet hade allt att förlora på att sanningen kom fram.
    Nu har jag varit aktiv socialdemokrat i flera år och märkt att ränderna inte gått ur än. Jag betraktas som den där sorten man ibland kan diskutera med, nyttja till kassörsjobb, skrivjobb och lite annat. Men misstänksamheten lever kvar och gör mig till en säkerhetsrisk i många (s)-ögon.


    Länk till nästa artikel
    SÄPO och FiB-juristerna



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n