F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

möjligt att Freivalds och Bildt kände till att Säpo övervakade FiB/Kulturfronts tidningsstämma, avlyssnade Clartés telefon, läste inkommande post till kfml och registrerade människor som sålde FNL-rörelsens tidningar. Men vi visste det inte och ingen utredning har ens antytt något dylikt.
Vilka frågor har då utredningarna lämnat obesvarade eller givit felaktiga svar om?

Den första frågan är vilka föreningar som Säpo bevakade. Det räcker inte med att hänvisa till existensen av lagar och hemliga direktiv om samhällsfarliga organisationer. För inte räknades väl FiB/Kulturfront och de förenade FNL-grupperna in där? Vi måste få veta hur direktiven var utformade och om Säpo agerade självsvåldigt. Och vi måste få veta hur omfattande Säpos och IB:s registrering av människorna i de övervakade organisationerna har varit.

Den andra frågan är vilka metoder som användes i övervakningen. Användes infiltratörer och interna rapportörer? Själv känner jag till namnen på två personer inom vpk som rapporterade åt IB under 1960-talet, det handlar om en rikspolitiker och en högt betrodd Norrbottenkommunist. Gunnar Ekberg infiltrerade Palestinarörelsen för IB:s räkning och Säpo höll sig med en rapportör i demokratisk allians, den 1987 avslöjade riksdagsstenografen. Hur många fler fanns det?

Hur vanlig var telefonavlyssning och på vilka grunder beslutades den? Leanderakten visar att Clartés telefon avlyssnades. I Norge riktade Lundhkommissionen mycket hård kritik mot de norska domare som slentrianmässigt tillåtit avlyssning av politiska organisationer. Var situationen likadan i Sverige? Användes buggning, som i Norge? Jag känner till ett exempel där IB buggade Folkets hus i Malmö. Lästes posten? Leanderfallet kan väl inte ha varit ett unikt undantag?

Den tredje frågan är vilka konsekvenser övervakningen fick för enskilda individer. Hur många stoppades i sina yrkeskarriärer på grund av registreringen, och varför?

Den fjärde frågan gäller IB:s inrikespolitiska verksamhet. Omfattningen och utnyttjandet av IB:s politiska kartläggning är inte klarlagt, inte heller vad som sedan skedde med registret. Carl Bildts påstående om att det brändes i slutet av 1960-talet bygger på mytbildning inom Försvarsstaben. Det faktum att inrikesspionaget återupptogs 1971 och pågick till 1976 visar att det i varje fall inte kan vara hela sanningen.

Den femte frågan gäller socialdemokraternas roll i IB och sammanblandningen av partiets intresse med statens. Alla journalistiska och akademiska arbeten som gjorts sedan 1973 visar att de utredningar som Freivalds brukar hänvisa till inte berättade sanningen.

Den sjätte frågan berör ämbetsmännens agerande. Hans Corells ljugande i Europadomstolen om Torsten Leander är ett åskådningsexempel på hur ämbetsmännen hellre lyder politikerna än lagarna. Det är också vad som kännetecknar IB- och Säpoutredningarnas beskrivning av det vi andra kallar för åsiktsregistrering. Statens intresse har varit liktydigt med politikernas, inte medborgarnas.

En sanningskommission är ett försök att för en gångs skull vända perspektivet. I årtionden har politikerna tagit sig rätten att i hemlighet forska i vad vi har gjort. Nu vill vi veta vad ni har gjort mot oss.

Tomas Kanger är frilansjournalist och tidigare ledamot i FiB/K:s styrelse. 1990 gav han och Jonas Gummesson ut boken "Kommunistjägarna. Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket" (Ordfronts förlag). Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter 11/11 1997

Ett nyttigt uppvaknande

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---