F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Ett nyttigt uppvaknande

Trots att jag var krigsplacerad i det centrala psykförsvaret hade jag inte ens hört glunkas om någon hemlig politisk registrering även om det vid övningarna framkom vem SÄPO var mest intresserad av. Men det var ju å andra sidan allmänt känt redan då.

Jag tillhörde kan man säga det politiska etablissemanget med goda personliga kontakter till partiets innersta kärna. Jag var ordförande i centerns cityavdelning och ledamot av Stockholmscenterns distriktsstyrelse utan att ha en aning om vad som tydligen pågick bakom ryggen på seriöst arbetande partifolk i samtliga partier.
Vietnamkrigets fasor och det politiska etablissemangets likgiltighet för folkmordet på det vietnamesiska folket ledde mig till Folket i Bild/Kulturfront. När jag såg att mina vänner i politiken inte reagerade när USA la sina bomb- och giftmattor över de oskyldiga vietnamesiska småböndernas risodlingar vände jag mig alltmer till likasinnade som hade medkänsla och reagerade mot orättvisorna i världen. De fanns främst utanför partipolitiken.

Nu visade det sig att "mitt" etablissemang inte bara svek de utsatta i världen utan dessutom spionerade på och registrerade de människor som försökte ta ett globalt ansvar. Detta hade jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig oavsett om de kallade sig kommunister, socialister, liberaler eller något annat. Den tid jag var kvar i centern ägnade jag bl a åt att motarbeta ett närmare samarbete med socialdemokraterna. Jag tyckte inte man kunde vara ihop med en organisation som spionerade både på sina egna och andra politiskt aktiva.

För mig ledde IB-avslöjandet till en slags politisk kris och jag kände mig lättad när jag bl a på grund av mitt uppdrag i Folket i Bilds styrelse följaktligen inte blev omnominerad till landstinget. För den unkna kärnan i den politiska makteliten var Folket i Bilds avslöjande en pinsamhet, en nagel i ögat och uppfattas så än i dag.

Att säga att den hemliga olagliga underrättelseverksamheten är herrelös är inte korrekt. Det finns tror jag en liten reaktionär klick inom företrädesvis m, s, troligen även c och fp, militären och näringstoppen som känner till verksamheten. Carl Bildt t ex gjorde sin värnplikt på den skumma Radioanstalten.

Det har gått rykten om infiltratörer inom centern. De har funnits och finns säkert fortfarande. Om jag inte minns fel var den ökände Per Anders Örtendahl inblandad i sjukhusspionaget i Göteborg tillsammans med Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Per Anders Örtendahl kom från bondeägda företaget Västsvenska Lantmän och körde sedan det mäktiga LRF-ägda Vänerskog i konkurs med en miljardbrist i kassan innan han hamnade på Vägverket.

Genomgående för de personer som varit knutna till den olagliga underrättelseverksamheten är att de kunnat bära sig åt hur som helst utan att fockas. De har haft och har en slags politisk immunitet och får bara finare uppdrag om de avslöjas med fiffel.
Ju grövre desto finare reträtt.

De fanns ända ner i partiavdelningarna. En socialdemokratisk kollega till mig var övertygad om att ordföranden i Kungsholmens s-avdelning var rapportör till SAPO, socialdemokraternas politiska internpolis. Hon var sekreterare i avdelningen, radikal och ständigt i fejd med de tröga gubbarna i partiet. Nästan varje lunch när vi gick i centrum för att äta såg vi honom stå och kisa i något skyltfönster. Det var så pinsamt.

När sedan en förbundsordförande i CUF blev tillfrågad om han ville rapportera vilka politiska uppfattningar de övriga läkarkandidaterna hade vid Umeå lasarett förstod jag att IB-affären bara visade toppen på ett isberg.
När vi tog upp saken med centerns representant i den dåvarande Parlamentariska Nämnden, Gunnar Larsson i Luttra, ställde han sig helt oförstående. Troligen levde även han i god tro att bara SÄPO fanns och kontrollerades av honom och ytterligare tre riksdagsledamöter till. Punkt, slut.

IB grep in i våra privata liv, vi som mödosamt byggde upp Fibban. Främst naturligtvis för Jan Guillou och Peter Bratt som sattes i fängelse. För mig betydde det början till ett uppbrott från en rak karriär och från det politiska etablissemanget vars innersta unkna rum inte tålde dagsljus.

Det är bl a ur denna märkliga skara som många kontokorts- och politiska skandalaffärer emanerar. De verkligt demokratiska dödgrävarna. Att vår fina tidningsförening som vi arbetat så hänfört med behandlades så illa. Så många sena kvällar för att inte säga nätter efter jobbet som vi suttit på möten i Gamla Haga skola. Att vårt skötebarn skulle skändas med husrannsakan av korkade IB-män, för att våra medarbetare gjort en journalistisk bragd, var omöjligt att smälta.

I anställningskommittén hade jag tillsammans med Anders Ehnmark och Jan Stolpe bland många sökande anställt de seriösaste skribenterna vi kunde hitta. Och med Stolpe hade jag i sena kvällar suttit och skrivit stadgar med utgångspunkt i en gammal folkrörelse, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (CUF:s föregångare.)
- Det ska vara stadgar som ger medlemmarna makten, hade Jan Myrdal bestämt sagt ifrån. De ska ständigt hålla fingrarna i ögonen på oss i styrelsen var hans mening.

In på redaktionen, på denna demokratiskt uppbyggda, medlemsägda tidning, stiger på våren 1973 ett monster upp ur hjärtat av folkhemmet. Ett monster som utan Folket i Bild kanske ännu inte tvingats fram att visa upp sitt fula tryne.
Nu vill vi se hela kroppen.

Frisläpp SÄPO:s historiska arkiv!

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  1/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---