F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
| Tal av författaren Lars Gustafsson vid ett opinions- möte i Stockholms IB-kommitté den 6 januari 1974 |
Två svenska journalister sitter nu dömda till ett års fängelse för att de offentligen har publicerat att en statens hemliga organisation har begått brott mot strafflagen, skickat in i agenter att stjäla medlemsregister i en av våra stora folkrörelser, nämligen solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket, skickat agenter in i fredliga solidaritetsrörelser och spionerat - det har Hans Excellens Statsministern offentligen sagt i Riksdagen i december - i den svenska fackföreningsrörelsen. De sitter i fängelse för att de har visat att statens hemliga organisation för en egen utrikespolitik som går stick i stäv med den av Riksdagen fastlagda neutralitetspolitiken.Jan Guillou och Peter Bratt sitter dömda till ett års fängelse efter en rättegång där åklagaren tilläts att yttra sig om straffet offentligt innan den ens hade börjat, där åklagaren tilläts att vidlyftigt utveckla beskyllningar som inte fanns upptagna i åtalet, där anklagade avbröts i sina pläderingar, där de avgörande vittnesmålen förblir hemligstämplade och oåtkomliga för all framtid. Deras dom står skriven i ett dokument där inte ett enda ord ägnas åt försvarssidans analyser, där den ytterligt komplicerade lagtolkningsfrågan inte ägnas en enda rad och där åklagarens yrkanden har skrivits av så ordagrant att rätten inte ens har gjort sig mödan att ändra ordet "jag" i hans framställning till ordet "tingsrätten" i sin dom.Sådan var den rättegång, sådan var den dom som fälldes över Peter Bratt och Jan Guillou.Den domen innebär inte bara att det blev ett brott att söka efter sanningen och att den avslöjande samhällsjournalistiken skrevs in i strafflagen. Den innebär två saker till, och dem skall vi inte glömma:Den skickliga och hänsynslösa manöver genom vilken tryckfrihetsförordningen sköts åt sidan och ett tryckfrihetsmål förvandlades till ett brottmål i en spionagesak kommer att få verkningar för ett decennium framåt. Den manövern innebär att regeringen på ett smidigt sätt har lyckats dra sig undan varje ansvar för domen och nu kan stå och betrakta den från sidan med beklagande småleenden. Men Per Olov Enquist har redan visat i en skicklig analys av några statsrådsintervjuer i radio att det har funnits ett samarbete mellan regeringen och de höga rättsvårdande ämbetsmännen på just den punkten. Skickligt, steg för steg sköts Tryckfrihetsåtalet åt sidan.Sextiotalet var den tid när den offentliga lögnen blev en avgörande makt i Sverige. Ord bytte betydelser, myter och halvsanningar kom i verklighetens ställe. En av dessa myter var den om den utvidgade yttrandefriheten. Det blev tillåtet att håna nattvarden och skämta med religionen i TV. Det blev tillåtet att sälja porrtidskrifter i kioskerna av ett slag som hade råkat ut för åtal om de hade tryckts tio år tidigare. Vilgot Sjömans filmer fick besvär med filmcensuren men friades av en välvillig och för yttrandefriheten ivrande regering.Det kunde se ut som om de intellektuella i Sverige hade en unik frihet att häda och ifrågasätta, att skadligt upphetsa och stimulera med sina frispråkiga skildringar på sexuallivets område. Det kunde se ut som en frihet.Men i det ögonblick några försökte resa sig upp och tala om någonting annat, i det ögonblicket slog de huvudet i ett stenhårt tak.Det satt lägre än vad någon hade kunnat tro. Det var hårdare än vad någon hade kunnat vänta sig.Det taket fanns där inte för inte. Ty friheten att skriva om samlag och samlagsställningar, friheten att driva skämt med prästerskapet och Kyrkans riter var en för myndigheterna ofarlig frihet, en frihet som inte kostade dem någonting och som dessutom höll de intellektuella på gott humör och höll dem vid goda inkomster. Så länge det handlade om knullerier var tryckfriheten självklar. När det började handla om hemliga statliga agenter i fackföreningsrörelsen blev den nyss så självklara yttrandefriheten problematisk och måste anförtros chefsåklagare Robèrt.De friheter som svenska folket under en lång och envis kamp tillkämpade sig vid adertonhundratalets slut, friheten att utan förhandscensur avslöja och kritisera förbrytelser och maktmissbruk från makthavarnas sida förvandlades i vår tid till ett oförbindligt skämt, till friheten att skriva om knullerier.Men den verkliga yttrandefriheten försvann i en fallucka.Det är den ena punkten som vi inte får glömma. Den andra punkten är lika viktig. Jan Guillou och Peter Bratt är nu dömda till ett års fängelse.Men de ansvariga för IB:s illegala verksamheter har inte dömts. Inget åtal har väckts. Vad som inte har kunnat avfärdas som vänsterextrema gruppers fantasier, därför att bevisen varit alltför starka, alltför solklart uppenbara har sopats under mattan genom preskriptionstider, genom att åklagaren Robèrt helt enkelt har underlåtit att ta upp punkterna till undersökning. Provokatören och agenten Gunnar Ekberg vistas på statens bekostnad på okänd ort. Fackföreningsspionerna går fria. Inbrottstjuvarna går fria.Och detta är den allvarligaste, den mest skrämmande aspekten av alla de tre.Det betyder att inte bara Tryckfrihetsförordningen utan också Brottsbalken har förvandlats till ett oförbindligt skämt.Det hjälpte inte. Det blev ingen parlamentarisk fempartikommission som fick utreda IB:s förflutna. Den blev ingen lekmannakommission av betrodda män som fick sätta sig in i herrarnas hemliga register och hemliga kvitton.Det blev ingen belysning av IB:s förflutna.I stället blev det en beklämmande riksdagsdebatt, där opposition och regering pratade ihop sig och förklarade sin självklara lojalitet och sitt självklara förtroende mot varandra som om de hade suttit och druckit grogg i Stora Sällskapet, där en liberal partiledare talade på ett sätt som skulle ha fått inte bara John Stuart Mill utan till och med Gladstone att vrida sig i sin grav, där lätt rostiga invektiver från Enbomsprocessens dagar dammades av och blev som nya, ett skådespel där parlamentarismen förvandlades till ett sällskapsspel och oppositionen till ett blodigt skämt.Detta är den allvarligaste punkten av alla, för den visar att Sverige inte längre fungerar på ett tillfredsställande demokratiskt sätt, att riksdagen inte fungerar på ett sätt som grundlagen har förutsatt.IB-skandalen är det definitiva symptomet på att vi i all tysthet i det gångna decenniet tog steget in i ett nytt styrelseskick: det korporativa samhället, att maktcentra inte ligger på de punkter där grundlagen har lagt dem utan att de har förskjutits in i en halvdager där slutna sällskap överlägger och jämkar samman sina intressen.Det är mycket möjligt att regeringen kommer att bevilja de dömda nåd om de av sin situation känner sig tvingade att be om det. Det är mycket möjligt att man kommer att konstruera någon form av amnesti, nu när domen är färdig.Det är ett gammalt fint tricks som har lyckats många gånger förut. När befolkningen i norrländska glesbygder hungerstrejkar därför att den inte längre har något arbete när de lokala industrierna har lagts ned brukar Hans Excellens Statsministern inte missa tillfället att rädda dem. Det brukar bli mycket fina tidningsrubriker: Statsministern skaffar jobb åt norrländsk glesort. Statsministern uppträder gärna som en ädel riddare i skinande rustning i kamp mot de grymma myndigheterna.Jag kan mycket väl tänka mig vilken förnämlig PR-grej det kommer att bli när Hans Excellens Statsministern, i spetsen för sin ädla och ridderliga regering omintetgör den onde och tyranniske chefsåklagarens planer och befriar Bratt och Guillou ur deras fängelse."Gossarna" tas emot med blommor utanför fängelseporten och statsministern ler skälmskt i kvällsnyheterna. Regeringen slår ett stort slag för yttrandefriheten.Jag säger inte att det kommer att gå så, men jag säger att en sådan taktik vore inte osannolik. Vi har sett prov på den förut. Den är förenad med avgjorda fördelar. Regeringen skulle på en gång lyckas skrämma den svenska vänsteroppositionen till försiktighet och samtidigt framstå som yttrandefrihetens räddare.Om det går på det sättet, blir det ännu viktigare att den tredje punkten kvarstår, den viktiga, den skrämmande, den avgörande punkten: Anklagelserna mot IB har inte lett till någon åtgärd. Vi vet fortfarande inte om inbrott är ett brott mot lagen som bestraffas, eller om det är en naturlig del av statliga tjänstemäns yrkesutövning.
"Det var jag som byggde landet,med mina händer och min rygg.Nu frågar jag för vem det varvi byggde detta land?"
Så står det i en populär sång. Den allvarligaste, den skrämmande, den förfärliga poängen med IB-affären är att den ger oss en känsla av att man håller på att ta ifrån oss vårt land.Sverige är vårt land. Vi älskar det, vi bygger det. Det är oss det tillhör. Vi som bygger landet är också beredda att försvara det. Det är inte vi som riskerar rikets säkerhet. Det är inte vi som skickar in agenter i fredliga grannländers fackföreningar. Det var inte fyrtiotalets beredskapssoldater i sina klumpiga fårskinnspälsar och med sina urmodiga mausergevär på axlarna som släppte igenom de ändlösa tågen med tyska infanteribrigader.Det är inte för att avlöna fackföreningsspioner och provokatörer som vi startar mot arbetet i de tidiga svarta morgnarna och kämpar med sömnen i våra ögon. Det är inte för att betala demokratins och parlamentarismens urholkning som motorsågarna så här års arbetar i de västmanländska skogarna.Det är inte för att stillatigande se vårt land glida över i osynliga händer som Sveriges intellektuella kämpar med konstnärliga och vetenskapliga problem. Det är inte för att kartlägga FNL-rörelsen som rekryterna fryser på sina manövrar.De utländska protesterna hjälpte inte. Amnesty International kan fortsätta protestera men den kan inte hjälpa oss. Bara vi själva kan hjälpa. Vi måste inse det nu: bara vi kan förhindra att Sverige glider oss ur händerna. Den kampen har börjat nu.Vi måste göra det klart, fullständigt klart att vi inte vill ha det på det här sättet i vårt land, Sverige. Det är vårt fosterland, och vi skall försvara det.
Författare, Västerås
 |  Dumheten som säkerhetsrisk |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/97
i n t e r n e t u t g å v a n
